Odjur, människor och gudar/På en vulkan
| ← Bland mördare |
|
Ett blodigt straff → |
PÅ EN VULKAN
Nästa afton ankommo vi till Khathyl, ett litet ryskt samhälle i Egingols eller Jagas dalgång, vilken flod här får tillflöde från Kosogol en dryg halv kilometer ovanför byn. Kosogol är en stor alpsjö, djup och kall, etthundratrettiosex kilometer lång och från sexton till fyrtioåtta kilometer bred. På västra stranden bo Darkhat-sojoter, som kalla sjön Hubsugul, under det att det mongoliska namnet är Kosogol. Både sojoter och mongoler anse den för en helig och fruktansvärd sjö. Denna föreställning är mycket lätt att förstå, emedan sjön ligger inom området för nutilldags verksamma vulkaniska krafter, som ibland på alldeles lugna och soliga sommardagar åstadkomma väldiga vågor, farliga ej blott för befolkningens fiskebåtar utan även för de stora ryska passagerarångare, som trafikera sjön. Om vintern lyfter den understundom sitt istäcke helt och hållet, och stora moln av ånga uppstiga från dess yta. Tydligen genombrytes sjöns botten på en del ställen av varma källor eller måhända av lavaströmmar. Bevis på ett sådant underjordiskt utbrott utgör den mängd av döda fiskar, som emellanåt samlas på grundare platser i sjöns avloppsflod. Sjön är synnerligen rik på fisk, i synnerhet olika arter lax och foreller, och särskilt ryktbar är den för sin underbara »vitfisk», som fordom försändes över hela Sibirien och till och med så långt som till Mukden i Mandjuriet. Den är fet och anmärkningsvärt mör i köttet, och av dess rom beredes en fin sort kaviar. En annan art fisk i sjön är den vita »khajrus» eller laxöringen, som under lektiden i motsats till annan fisk går utför strömmen ner i Jaga, där den ibland finns i sådan mängd, att från strand till strand i vattenytan synas tätt packade massor av fiskryggar. Men den fisken fångas icke, emedan den är full med mask och otjänlig till föda. Till och med hundar och kattor vilja ej röra den. Detta är ett mycket intressant fenomen, som undersöktes och studerades av professor Dorogostaisky vid universitetet i Irkutsk, innan bolsjevikernas uppträdande avbröt hans arbete.
I Khathyl rådde panik vid vår ankomst. Överste Kazagrandis ryska avdelning hade tillfogat bolsjevikerna två nederlag och var redan på marsch mot Irkutsk, men blev plötsligen maktlös och splittrad genom officerarnas inbördes tvister, Bolsjevikerna begagnade sig härav, förstärkte sina trupper till ettusen man och företogo en framryckning för att återvinna vad de förlorat, under det att spillrorna av överste Kazagrandis styrka drogo sig tillbaka mot Khathyl, där han var besluten att göra motstånd mot de röda. Invånarna lastade sina flyttbara tillhörigheter jämte sina familjer på vagnar och skyndade i väg från staden, lämnande kvar boskap och hästar åt vem som helst som kunde sätta sig i besittning därav. En del ämnade gömma sig i den täta lärkträdsskogen och bergsklyftorna i närheten, under det att andra tänkte draga söderut till Muren Kure och Uliassutai. Morgonen efter vår ankomst erhöll den mongoliske ämbetsmannen meddelande om att de röda trupperna överflyglat överste Kazagrandis män och närmade sig Khathyl. Mongolen lastade sina dokument och sina tjänare på elva kameler och gav sig i väg. Våra mongoliska vägvisare hade utan att säga ett ord till oss i hemlighet smitit sin kos tillsammans med honom och lämnat oss utan några kameler. Vår belägenhet var sålunda rent förtvivlad. Vi ilade till de kolonister, som ännu icke avrest, för att söka skaffa kameler hos dem, men de hade förutsett vad som skulle inträffa och redan skickat bort sina djur, så att de icke kunde göra någonting för att hjälpa oss. Då begåvo vi oss till doktor V. G. Gay, en veterinär som bodde i staden och var känd över hela Mongoliet för sin kamp mot boskapspesten. Han bodde här med sin familj, och sedan han nödgats lämna sin statsanställning, hade han slagit sig på kreaturshandel. Han var en högst intressant person, kunnig och energisk, och under tsarismens dagar hade han haft i uppdrag att köpa upp allt det kött, som skulle gå från Mongoliet till den ryska armén på tyska fronten. Han organiserade ett stortartat töretag i Mongoliet, men när bolsjevikerna kommo till makten 1917, bytte han herrar och arbetade åt dem. När Koltjaks trupper sedan i maj 1918 drevo bort bolsjevikerna från Sibirien, blev han tillfångatagen och ställd inför rätta. Han blev emellertid frigiven, på den grund att han ansågs vara den enda person, som kunde organisera det stora företaget i Mongoliet, och han överlämnade till amiral Koltjak alla de köttleveranser och det silver, som förut mottagits av sovjetkommissarierna. Nu hade Gay varit den, som ordnat allting för Kazagrandis styrka.
När vi kommo till honom, föreslog han genast, att vi skulle begagna oss av den enda utväg, som ännu stod öppen, nämligen några utslitna hästkrakar, som skulle kunna bära oss den hundra kilometer långa vägen till Muren Kure, där vi kunde skaffa oss kameler för återfärden till Uliassutai. Emellertid funnos dessa hästar på något avstånd från staden, varför vi skulle få tillbringa natten i den, just den natt då de röda trupperna väntades inträffa. Vi voro också mycket förvånade över att Gay stannade kvar där med sin familj, fastän de röda kunde komma när som helst. För övrigt funnos blott några få kosacker i staden, vilka fått order att stanna kvar och iakttaga de röda truppernas rörelser. Natten kom, och min vän och jag voro beredda på att antingen slåss eller i värsta fall begå självmord. Vi vistades i ett litet hus nära Jaga, bebott av några arbetare, som icke kunde fly eller också ansågo detta onödigt. De gingo upp på en höjd, varifrån de kunde bespeja hela nejden ända bort till den plats, där den röda styrkan väntades bliva synlig. Från denna utsiktspunkt i skogen kom en av arbetarna springande tillbaka och ropade:
»O, vilket elände! De röda har kommit. En ryttare galopperade i stark fart på skogsvägen, och jag ropade till honom, men han svarade inte. Det var mörkt, men jag märkte, att det var en främmande häst.»
»Prata inte så!» sade en annan av arbetarna. »Det var väl en mongol som red förbi, och så trodde du genast, att det var en rödgardist.»
»Nej, det var inte någon mongol», svarade han. »Hästen var skodd. Jag hörde, hur hästskorna slog emot marken. Det är rysligt.»
»Nå», sade min vän, »det ser ut, som om det är ute med oss nu. Det är i alla fall hårt, att det skall ändas på det här sättet.»
Han hade alldeles rätt. I samma ögonblick hördes en knackning på ytterdörren, men det var mongolen, som hade med sig tre hästar för vår flykt. Vi sadlade dem genast, lade tältet och provianten på det tredje djuret och redo bort till Gay för att ta avsked.
Hemma hos honom var ett helt krigsråd församlat. Ett par kolonister och några kosacker hade kommit i sporrsträck från bergen och meddelat, att den röda styrkan närmade sig Khathyl, men ämnade stanna i skogen över natten och nu höll på att göra i ordning lägereldar. Skenet från dessa kunde vi se genom fönstren på huset. Det föreföll mycket märkvärdigt, att fienden skulle dröja till morgonen därpå, då han var alldeles inpå staden, som han ämnade intaga.
En beväpnad kosack inträdde i rummet och anmälde, att två beväpnade män från truppstyrkan närmade sig. Alla i rummet spetsade öronen, och vi hörde ljudet av hästhovarna utanför samt omedelbart därpå karlarnas röster och en knackning på porten.
»Kom in!» ropade Gay.
Två unga män stego in. Av kölden voro deras mustascher och skägg vita och kinderna blossande röda. De voro klädda i vanliga sibiriska pälsar och stora lammskinnsmössor, men de hade icke några vapen. Det visade sig, att det var en avdelning vita bönder från distrikten Irkutsk och Jakutsk, som slagits med bolsjevikerna. De hade blivit besegrade någonstädes i närheten av Irkutsk och försökte nu förena sig med Kazagrandi. Anförare för denna skara var kapten Vassiliev, en socialist, som lidit mycket under tsarväldet på grund av sina åsikter.
Våra farhågor voro försvunna, men vi beslöto dock att omedelbart anträda färden till Muren Kure, eftersom vi förskaffat oss de upplysningar vi önskat och voro angelägna om att få avlägga vår rapport. På vägen upphunno vi tre kosacker, som voro ute för att få de åt söder flyende kolonisterna att återvända. Vi gjorde sällskap med dem, och sedan vi suttit av våra hästar, ledde vi dessa över isen. Floden rasade. De underjordiska krafterna åstadkommo ett häftigt vågsvall under isen och kastade med starkt brak upp lösryckta stycken av denna, bräckte sönder dem i småbitar och drogo dem med strömmen ned under det fasta istäcket. Sprickor gingo som ormar i alla riktningar över isens yta. En av kosackerna föll ner i en sådan, och vi kunde nätt och jämt rädda honom. Till följd av sin dopp i denna svåra köld måste han vända tillbaka till Khathvl. Våra hästar halkade och föllo flera gånger. Både människor och djur kände närheten av döden, som svävade över dem och hotade dem med undergång vilket ögonblick som helst. Äntligen uppnådde vi den andra stranden och fortsatte genom dalgången söderut, glada över att ha lämnat bakom oss vulkanerna i både geologisk och figurlig bemärkelse. Sexton kilometer längre bort upphunno vi en första avdelning flyktingar. De hade rest upp ett stort tält och gjort upp en eld inne i det, så att där var varmt och fullt med rök. Deras läger var slaget invid ett stort kinesiskt handelskomplex, vars ägare förvägrat kolonisterna tillträde till de synnerligen rymliga byggnaderna, ehuru det fanns både barn, kvinnor och sjuka personer bland flyktingarna. Vi stannade blott en halvtimme där. Det var nu lätt att taga sig fram på vägen med undantag av de ställen, där det låg djup snö. Vi övergingo den ganska höga vattendelaren mellan Egingol och Muren, och i närheten av passet råkade vi ut för ett mycket oväntat äventyr. När vi passerade mynningen av en ganska bred dalgång, vid vars bortre del det växte tät skog, upptäckte vi två ryttare, som tydligen uppmärksamt iakttogo oss. Deras sätt att sitta i sadeln och hästarnas utseende angåvo, att det icke var mongoler. Vi ropade och viftade åt dem, men de svarade icke. Ur skogen framkom en tredje ryttare, som stannade och bespejade oss. Vi beslöto att söka komma till tals med dem, varför vi läto våra hästar känna spöet och galopperade i riktning mot männen. När vi voro på ett avstånd av omkring niohundra meter ifrån dem, gledo de ned från sina sadlar och öppnade en häftig eld mot oss. Lyckligtvis redo vi ett stycke ifrån varandra och utgjorde därför en dålig skottavla för dem. Vi hoppade av våra hästar, lade oss framstupa på marken och gjorde oss beredda att besvara elden. Emellertid sköto vi icke, därför att vi tänkte, att det hela möjligen var ett misstag från deras sida och att de höllo oss för att vara rödgardister, och det dröjde ej heller länge, förrän de gåvo sig i väg. Av skotten från deras europeiska gevär förstodo vi, att de icke voro mongoler. Vi väntade, tills de försvunnit i skogen, och begåvo oss sedan fram för att undersöka deras spår, varvid vi funno, att deras hästar varit skodda, något som stärkte oss i vår tidigare övertygelse, att det icke var mongoler. Vilka de voro, därom fingo vi aldrig någon klarhet, men hur olika hade icke allting gestaltat sig, om deras skott träffat oss!
Sedan vi ridit över vattendelaren, träffade vi den ryske kolonisten D. A. Teternikov från Muren Kure, som inbjöd oss att taga in i hans hem där och lovade skaffa oss kameler från prästerna. Det var ansenligt kallt, och kylan kändes än mera på grund av den genomträngande blåsten. På dagarna fröso vi ända in till märgen, men om nätterna tinade vi upp och hade det varmt och behagligt vid spisen i vårt tält. Efter två dagar kommo vi in i Murens dalgång och kunde på långt håll urskilja konturerna av Muren Kure med dess kinesiska tak och stora röda tempel. Strax bredvid låg ett annat komplex byggnader, som tillhörde de ryska och kinesiska kolonisterna. Efter ytterligare två timmars ritt kommo vi till vår gästfrie följeslagares hem, där hans älskvärda hustru bjöd oss på en utsökt lunch med läckra rätter. Vi stannade fem dagar i Muren under väntan på att få hyra kameler. Under denna tid kommo många flyktingar från Khathyl, emedan överste Kazagrandi småningom drog sig tillbaka mot staden. Bland andra inträffade de båda överstarna Plavako och Maklakov, vilka förorsakat splittringen inom Kazagrandis styrka. Så snart flyktingarna anlände till Muren Kure, förklarade de mongoliska ämbetsmännen, att de kinesiska myndigheterna befallt dem att driva bort alla ryska flyktingar.
»Vart skall vi ta vägen med kvinnor och barn nu mitt i vintern, när vi inte har några hem?» frågade flyktingarna alldeles utom sig.
»Det angår inte oss», svarade de mongoliska ämbetsmännen. »De kinesiska myndigheterna är förbittrade och har befallt oss att köra i väg er. Vi kan inte alls hjälpa er.»
Flyktingarna måste lämna Muren Kure och slogo upp sina tält ute i det fria ej långt därifrån. Plavako och Maklakov köpte sig hästar och gåvo sig i väg mot Van Kure. Lång tid därefter erfor jag, att de blivit ihjälslagna av kineserna på sin färd.
Vi skaffade oss tre kameler, och med det bästa minne av vårt vänliga värdfolk, F. V. och D. A. Teternikov, begåvo vi oss därifrån i sällskap med en stor skara kinesiska köpmän och ryska flyktingar för att färdas till Uliassutai. För våra kameler på denna färd fingo vi betala det höga priset av trettiotre »lan», d. v. s. i runt tal något mer än ett kilogram av det omyntade silver varmed en amerikansk firma i Uliassutai försett oss.