Odjur, människor och gudar/Jagasstais ande
| ← Vilda chaharer |
|
Dödens boning → |
JAGASSTAIS ANDE.
Vår lilla trupp, som bestod av fem kameler, av vilka fyra redos och en användes som packdjur, drog norrut genom floden Bojagols dalgång i riktning mot Tarbagatai-bergen. Vägen var oländig och betäckt med djup snö. Kamelerna klevo mycket försiktigt och sökte sig fnysande vägen fram, under det att vår vägvisare använde kameldrivarnas vanliga tillrop: »Ok! Ok!» för att egga dem. Vi lämnade fästningen och den kinesiske residentens hus bakom oss, rundade ett klipputsprång och började, sedan vi flera gånger övervadat ett icke tillfruset vattendrag, bana oss väg uppför berget. Klättringen blev svår och farlig. Kamelerna togo sig fram ytterst varsamt och rörde oupphörligt på öronen, såsom de hava för vana vid dylika farliga tillfällen. Vår väg slingrade sig genom bergsskrevor, gick över klippåsar, sänkte sig åter till lägre belägna dalgångar, men steg ständigt upp till allt större höjd. På ett ställe under de gråa molnen, som hängde omkring bergstopparna, sågo vi några mörka punkter långt uppe på de snöiga vidderna.
»Det där är ’obo’, de heliga tecknen och altarna för de onda andarna, som vaktar passet», förklarade vägvisaren. »Detta passet heter Jagasstai, och om det har många mycket gamla sägner bevarats genom tiderna, lika gamla som bergen själva.»
Vi fingo honom att omtala några av dem, och mongolen började sin berättelse, under det han satt där gungande på sin kamel och kastade försiktiga blickar runt omkring sig.
»Detta hände sig långt, långt tillbaka i tiden … Den store Djingis Khans sonson satt på Kinas tron och härskade över hela Asien, Kineserna dödade sin khan och ville tillintetgöra hela hans familj, men en helig gammal lama hjälpte hans gemål och den lille tronarvingen att smyga sig ut ur palatset och förde bort dem på snabba kameler till andra sidan om den kinesiska muren, där de kom in på vår gamla fosterjord. Kineserna sökte länge efter flyktingarnas spår och fick slutligen reda på vart de begivit sig. De skickade ut en stark truppavdelning på snabba hästar för att infånga dem. Ibland var kineserna nära att upphinna vår khans flyktande son, men laman nedkallade från himmeln djup snö, genom vilken kamelerna kunde taga sig fram, men vari hästarna ohjälpligt fastnade. Denne lama var från det långt bort från Kina belägna klostret i Jahantsi Kure, som vi kommer att passera pä vår färd. För att komma dit måste man övergå Jagasstai, och just där blev laman plötsligen sjuk, vacklade i sadeln och föll död till marken. Ta Sin Lo, den store khanens änka, brast i tårar, men när hon fick se de kinesiska ryttarna galoppera där nere på dalens andra sida, påskyndade hon färden mot passet. Kamelerna var uttröttade och stannade jämt och ständigt, och hon visste ej, hur hon skulle kunna egga dem och driva på dem. De kinesiska ryttarna kom allt närmare. Redan hörde hon deras glädjeskrik, som de upphävde i förvissningen om att få den belöning mandarinerna utfäst för mordet på den store khanens arvinge. Moderns och sonens huvud skulle föras till Peking och utställas där till föremål för folkets begabbande och skymfande. Då upplyfte den förfärade modern sin lille son mot himmeln och utropade:
’O, I Mongoliets gudar! Se ättlingen av den man, som höljt mongolernas namn med ära från den ena ändan av världen till den andra! Tillstädjen icke, att Djingis Khans avkomma förgås!’
I samma ögonblick blev hon varse en vit råtta, som satt på en sten strax intill. Den hoppade upp i hennes knä och sade:
’Jag är sänd för att hjälpa dig. Rid vidare och var lugn! Hys ingen fruktan! Dödstimmen är slagen för dem, som förföljer dig och din son, åt vilken ett ärofullt liv är beskärt.’
Ta Sin Lo kunde icke tro, att en liten råtta skulle kunna betvinga trehundra man. Råttan hoppade ner på marken och talade igen:
’Jag är Jagasstai, Tarbagatai-bergens ande. Jag är mäktig och älskad av gudarna, men emedan du tvivlade på makten hos råttan, som förkunnade underverket, skall Jagasstai från denna dag bli fördärvbringande för god som ond.’
Khanens änka och son blev räddade, men Jagasstai har för beständigt förblivit skoningslös. Under färd över detta pass måste man alltid vara på sin vakt. Bergets ande är städse redo att bringa den resande till undergång.»
På alla toppar av Tarbagatai-bergen finns rikligt med »obo» av stenar och trädgrenar. På en plats fanns till och med uppbyggt ett torn av stenar liksom ett altare för att blidka gudarna till följd av Ta Sin Los tvivel. Anden väntade oss tydligen. När vi började bestigningen av den högsta bergskammen, piskade en häftig, stark blåst våra ansikten, ven och tjöt samt vräkte sedan över oss massor av snö, som lösryckts från drivorna ovanför oss. Vi kunde icke urskilja någonting omkring oss, knappast se kamelen omedelbart framför. Plötsligt kände jag en stöt och såg mig omkring. Ingenting ovanligt kunde jag upptäcka. Jag satt helt bekvämt mellan två sadelväskor av läder, fyllda med kött och bröd, men … jag kunde icke se huvudet på min kamel. Den hade försvunnit. Det visade sig, att den halkat och fallit ner till bottnen av en grund ravin, under det att sadelväskorna, som varit slängda över dess rygg utan att vara fastgjorda med några remmar, törnat mot ett klippblock och jämte mig stannat där i snön. Den gången hade Jagasstais ande blott spelat mig ett litet spratt, men var ej nöjd därmed, utan började visa sig allt mera ilsken. Med rasande vindstötar nästan ryckte han oss och våra väskor från kamelerna och var nära att slå omkull våra puckelryggiga springare. Till hälften förblindade av den frusna snön och knappast i stånd att andas, släpade vi oss under långa timmar fram genom den djupa snön, varunder vi ofta stupade omkull över klippblocken. Till sist kommo vi in i en smal dalgång, där vinden pep och dånade med tusen stämmor. Det hade mörknat. Mongolen, som strövade omkring och letade efter vägen, kom slutligen tillbaka till oss, viftade med armarna och sade:
»Vi har tappat bort vägen och måste tillbringa natten här. Det är mycket illa, för vi kan inte få tag i någon ved för spisen, och kylan kommer att bli ännu starkare.»
Med frusna händer lyckades vi trots blåsten med mycken möda få upp tältet och satte in den nu oanvändbara spisen i det. Vi täckte över tältet med snö och grävde djupa och långa fåror i snön, i vilka vi förmådde kamelerna att lägga sig genom att ropa åt dem den vanliga befallningen att falla ner på knäna: »Dzuk! Dzuk!»
Min kamrat opponerade sig emot den tanken, att vi skulle tillbringa en natt utan värme med en spis alldeles bredvid oss.
»Jag går ut och letar bränsle», sade han mycket bestämt, varefter han tog en yxa och gav sig i väg. Efter en timme kom han tillbaka med ett stort stycke av en telegrafstolpe.
»Ni, som hör till Djingis Khans folk», sade han och gnuggade sina frusna händer, »kan ta era yxor och gå upp där åt vänster på berget, så hittar ni nerhuggna telegrafstolpar. Jag träffade gamle Jagasstai själv och han visade mig stolparna.»
Strax intill den plats där vi befunno oss gick den ryska telegraflinje förbi, som förbundit Irkutsk med Uliassutai före bolsjevikernas tid och som kineserna befallt mongolerna att rasera genom att hugga ner stolparna och bortföra tråden. Stolparna komma nu till nytta för dem, som ta sig fram över passet. På detta sätt fingo vi tillbringa natten i etc varmt tält samt hade till kvällsvard varm köttsoppa med vermiceller och detta i själva hjärtat av den förtörnade Jagasstais rike. Tidigt nästa morgon återfunno vi vägen endast ett par hundra steg från vårt tält och fortsatte vår svåra färd över Tarbagatai. Vid början av floden Adairs dalgång upptäckte vi en flock mongoliska kråkor med karminröda näbbar, som kretsade bland klipporna. Vi redo fram till platsen och fingo se en hästs och en ryttares nyligen döda kroppar. Vad de råkat ut för var svårt att gissa. De lågo tätt intill varandra. Tyglarna voro lagda omkring mannens högra handled. Intet märke efter någon kniv eller kula kunde upptäckas. Det var omöjligt att urskilja mannens anletsdrag. Hans päls tydde på en mongol, men byxor och innerjacka voro icke av mongoliskt snitt. Vi gjorde oss den frågan vad som hänt honom.
Vår mongol böjde förfärad ner sitt huvud och sade lågmält, men med övertygelse: »Det är Jagasstais hämnd. Ryttaren offrade inte vid det södra ’obo’, och därför har anden strypt honom och hans häst.»
Äntligen hade vi Tarbagatai bakom oss, och framför oss hade vi Adairs floddal. Det var en trång, slingrande slätt, som gick utmed floden mellan höga berg och var täckt med yppig gräsväxt. Genom den gick vägen, utmed vilken telegrafstolparna nu lågo, och intrycket av förstörelsen framhävdes än mera genom de stumpar av stolpar av olika höjd, som stodo kvar, och långa sträckor av telegraftråd. Upprivandet av denna telegraflinje sammanhängde med Kinas anfallspolitik mot Mongoliet.
Snart råkade vi på stora skockar av får, som sparkade undan snön för att komma åt det torra, men närande gräset, och ibland syntes nötkreatur och jak-oxar på de höga bergssluttningarna. Endast en gång sågo vi emellertid en herde, ty alla andra hade, när de upptäckt oss på avstånd, givit sig av upp i bergen eller gömt sig i skrevor. Ej heller sågo vi någon jurta utmed vår väg, ty mongolerna hade gömt sina flyttbara boningar i bergens klyftor, så att de icke kunde upptäckas och samtidigt voro skyddade mot stark blåst. Nomader äro mycket skickliga i att finna lämpliga vistelseorter under vintrarna. Jag hade vintertid besökt mången mongolisk jurta på en så skyddad plats, att jag tyckte mig vara i ett drivhus, när jag kom in i dem från de blåsiga stäpperna. En gång stötte vi på en talrik skock får, men när vi kommo närmare, drogo sig de flesta av djuren småningom bort och lämnade en del kvar, medan de övriga gåvo sig i väg över slätten. Av denna senare avdelning rusade snart trettio eller fyrtio stycken rätt upp för bergssluttningen. Jag tog fram min kikare och beskådade dem genom den. Den del av djuren som stannat kvar bestod av vanliga tama får, den stora avdelning som dragit bort över slätten utgjordes av mongoliska antiloper (gazella gutturosa), och de få som givit sig av upp för berget voro det stora, med horn försedda fåret (ovis argali). Hela denna otämda skara hade betat tillsammans med de tama fåren på slätterna vid Adair, som varit lockande för dem med sitt präktiga gräs och klara vatten. På många ställen hade floden icke frusit, och på några platser kunde jag se stora moln av ånga över öppna vattenytor. Emellertid började en del av antiloperna och bergsfåren betrakta oss, »Nu kommer de snart att korsa vår väg», sade mongolen. »Mycket konstiga djur de där! Ibland springer antiloperna flera kilometer och försöker komma före hästarna och tvärs över ens väg, och när de lyckats med det, fortsätter de sitt lopp helt lugnt.»
Jag hade redan förut sett detta antilopernas tillvägagångssätt och beslöt nu begagna mig därav för att få skott på dem. Vi ordnade vår jakt på följande sätt. Den ene mongolen skulle med packkamelen fortsätta framåt samma kosa som vi förut följt, medan vi tre andra skulle sprida oss med front mot djuren, som befunno sig till höger om vår väg. Flocken, som räknade omkring tretusen djur, stannade och såg sig oroligt omkring, ty dess uppfattning om det passande krävde, att den skulle springa över alla fyra ryttarnas kurs på en gång. Förvirring uppstod inom denna stora skara, och den började springa hit och dit utan att bilda några bestämda grupper. Hela skvadroner av dem löpte framför oss, och när de så fingo se en annan ryttare, kommo de rännande tillbaka samt upprepade på nytt samma manöver. En grupp på omkring femtio djur rusade i två led mot min plats, och när den var på ett avstånd av omkring etthundrafemtio steg, gav jag till ett rop och sköt. Antiloperna stannade genast och började springa runt på en fläck, rände emot varandra, och ibland hoppade djuren över varandra. Paniken stod dem dyrt, ty jag fick tillfälle att skjuta fyra gånger och fällde två ståtliga exemplar! Min vän hade till och med ännu större tur än jag, ty han sköt endast en gång på skocken, när den rusade förbi honom, och träffade två stycken med samma kula.
Under tiden hade bergsfåren gått längre upp på höjdsluttningen, där de fattat posto i en lång rad som lika många soldater och stodo vända mot oss och stirrade. Även på detta avstånd kunde jag tydligt urskilja deras kraftiga kroppsbyggnad och de majestätiska huvudena med de stora hornen. Vi samlade ihop vårt jaktbyte, upphunno mongolen som ridit i förväg och fortsatte vår färd. Flerstädes redo vi förbi döda får, som fått sina halsar svårt söndersargade och delvis voro uppätna.
»Det har vargarna gjort», sade mongolen, »De finns alltid i stor mängd här i trakten.»
Vi råkade på flera andra flockar antiloper, som sprungo lugnt framåt, tills de kommit på ett behagligt avstånd framför oss, då de med väldiga språng och skutt rusade över på andra sidan om vår kurs, liksom i sagan om kycklingen på landsvägen. Sedan de fortsatt sitt lopp framåt några hundra steg, stannade de och började beta helt lugnt igen. En gång vände jag min kamel helt om, och då upptog hela flocken kapplöpningen på nytt, sprang parallellt med mig, tills den kommit på ett enligt sin uppfattning tryggt avstånd, och rusade så än en gång tvärs över vägen framom mig med en fart, som om vägen varit belagd med glödheta stenar, endast för att därpå återfå sitt förra lugn och beta på samma sida om vägen, varifrån vår kolonn i början drivit dem. Vid ett annat tillfälle gjorde jag denna manöver tre gånger med en och samma hjord och skrattade länge och hjärtligt åt deras enfaldiga beteende.
Vi hade en mycket obehaglig natt i denna dal. Läger hade vi slagit på stranden av den tillfrusna floden på en plats, som låg i lä för vinden invid ett högt berg. I spisen hade vi eld, och vattnet kokade i kitteln. Det var varmt och angenämt i tältet, och under det vi vilade oss i lugn och ro, gladde vi oss i tankarna åt den kvällsmåltid vi skulle få. Alldeles utanför vårt tält brast då plötsligt löst ett infernaliskt tjutande, som besvarades från andra sidan av dalen av långdragna, hemska skrik.
»Vargar», yttrade mongolen lugnt, under det han tog sin revolver och gick ut ur tältet. Han kom icke tillbaka på en god stund, men slutligen hörde vi ett skott, och kort därpå inträdde han i tältet.
»Jag skrämde dem en smula», sade han. »De hade samlat sig på stranden av Adair omkring en död kamel.»
»Har de inte rört våra kameler?» frågade vi.
»Vi skall göra upp en eld bakom tältet, så att de låter oss vara i fred.»
Sedan vi ätit, lade vi oss för natten, men jag låg länge vaken och lyssnade på vedens sprakande i elden, kamelernas tunga, suckande andhämtning och vargflockarnas avlägsna tjut. Till sist somnade jag dock trots alla dessa ljud. Hur länge jag sovit, visste jag ej, men plötsligen väcktes jag av en hård knuff i sidan. Jag låg alldeles vid tältets ytterkant, och någon hade utifrån utan vidare stött till mig kraftigt. I den tron, att det var en av kamelerna som tuggade på skinntältet, tog jag min mauser och slog med den mot tältväggen. Ett gällt skrik hördes och därpå ljudet av hastiga steg över stenarna. På morgonen upptäckte vi spår efter vargar, som kommit fram till tältet på den mot elden motsatta sidan och börjat gräva sig ner under tältväggen. Tydligen hade en av bestarna tvungits avstå från sitt uppsåt genom ett slag i sin skalle av kolven på min pistol.
Vargar och örnar äro Jagasstais tjänare, förkunnade mongolen mycket allvarligt för oss, men det hindrar dock icke befolkningen att jaga dem. I furst Bajseis läger åsåg jag en gång en sådan jakt. Mongoliska ryttare på sina bästa hästar redo i fatt vargarna ute på öppna fältet och dödade dem med starka bambukäppar, som kallas »tashur». En rysk veterinär lärde mongolerna att förgifta vargarna med stryknin, men den metoden övergavs snart på grund av dess farlighet för hundarna, dessa nomadernas trogna vänner och bundsförvanter. Örnar och hökar döda de emellertid icke, utan giva dem tvärtom föda. När mongolen slaktar ett djur, kastar han ofta upp köttstycken i luften, för att hökarna och örnarna skola snappa till sig dem, alldeles som vi kasta en läckerbit åt en hund. Örnar och hökar slåss med och jaga bort skator och kråkor, vilka äro till stort men för boskap och hästar, därför att de hacka och gräva i minsta sår eller skråma på djurens ryggar, tills det uppstår stora, oläkbara fläckar av hudlöshet, som de sedan aldrig lämna i fred.