Odjur, människor och gudar/Mysterier, underverk och en ny strid

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I den eviga fredens land
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Mysterier, underverk och en ny strid
Djävulsfloden  →


[ 71 ]

MYSTERIER, UNDERVERK OCH EN NY STRID


Samma dags afton kommo vi till den heliga sjön Teri Nor, ett åtta kilometer brett vattenflak, gult och smutsigt med låga, föga tilltalande stränder, på vilka det fanns en mängd stora hål i marken. Mitt i sjön låg vad som fanns kvar av en ö som försvunnit, och där funnos några få träd och en del gamla ruiner. Vår vägvisare omtalade, att för tvåhundra år sedan fanns det icke någon sjö här och att en mycket stark kinesisk fästning legat på slätten. En kinesisk kommendant på fästningen förnärmade en gammal lama, som förbannade platsen och profeterade, att den skulle bli helt och hållet förintad. Redan dagen därpå började vattnet rusa upp ur marken, förstörde fästningen och uppslukade alla de kinesiska soldaterna. Till och med i den dag som är uppvräkas de dagar, då det stormar, ben efter människor och hästar, som omkommit i sjön. Teri Nor utvidgar sig för varje år och kommer allt närmare intill bergen. Vi redo utmed sjöns östra strand och sedan uppför ett berg, på vars topp låg snö. Vägen var lättframkomlig att börja med, men vägvisaren förberedde oss på att det svåraste stycket återstod. Dit kommo vi två dagar senare och funno en brant bergvägg, tätt bevuxen med skog och snöbetäckt. Därbortom lågo den eviga snöns vidder, mörka bergkammar, omgivna av det vita täcket, som gnistrade i det klara solskenet. Detta var de östligaste och högsta utlöparna av Tannu-Ola-gruppen. Vi tillbragte natten nedanför denna skog och började nästa morgon tränga fram genom den. Vid middagstiden begynte vägvisaren föra oss härs och tvärs, men överallt stängdes vår väg av djupa raviner, stora hopar av [ 72 ]kullvräkta träd och väldiga klippblock, som hejdats i sin rasande fart ner från bergets topp. Vi strävade på i flera timmar, tröttade ut våra hästar och befunno oss plötsligt på samma plats, där vi haft vår sista rast. Det var mycket tydligt, att sojoten kommit vilse, och jag såg på hans ansikte, att han var rädd.

»Den fördömda skogens onda andar vill inte låta oss komma igenom», viskade han med skälvande läppar. »Det är ett mycket olycksbådande tecken. Vi måste återvända till Kharga.»

Men jag utfor i hotelser mot honom, så att han tog ledningen igen, tydligen dock utan några förhoppningar att finna vägen och utan att göra sig någon ansträngning härför. Lyckligtvis kom en av sällskapet, en jägare från Urianhai, att lägga märke till några blädningar på träden, vilka utgjorde de vägmärken vår vägvisare förlorat ur sikte. Genom att följa dessa lyckades vi komma genom skogen fram till ett bälte av brända lärkträd, som vi passerade, och sedan ner till en liten skog levande träd, vilken låg vid foten av de med evig snö betäckta bergen. Det började mörkna, så att vi måste göra halt för natten. Blåsten tilltog och förde med sig massor av snö, som stängde utsikten åt alla håll och fullständigt dolde vårt läger. Hästarna stodo runt omkring som vita spöken, vägrade äta och ville icke lämna närheten av vår eld. Vinden, som kammade deras manar och svansar, ven och pep i bergsskrevorna. Från någonstädes i fjärran hördes en skara vargars dova tjut, som ibland vid någon lämplig stormil övergingo i enstaka häftiga skall.

När vi lågo vid elden, kom sojoten fram till mig och sade: »Herre, kom med mig! Jag vill visa er ett ’obo’.»

Vi gingo bort från lägret och började bestiga berget. Vid nedre ändan av en mycket brant sluttning var uppförd en stor hög av stenar och trädstammar, som bildade en kon av omkring tre meters höjd. Ett sådant »obo», som anses heligt, uppbygga buddhisterna på farliga platser och det betraktas som ett slags altare åt de onda andar, som härska över dessa platser. Sojoter och mongoler, som passera dem, söka blidka andarna genom att på trädgrenarna hänga upp »hatykar», som utgöras av långa vimplar av blått siden, [ 73 ]remsor av fodret i deras rockar eller helt enkelt en tofs tagel från deras hästars manar, eller också lägga de köttbitar på stenarna eller ställa dit skålar med te och salt.

»Se, herre!» sade sojoten. »Hatykarna är bortslitna. Andarna är vredgade och vill inte låta oss passera, herre …»

Han grep mig i handen, och med bönfallande stämma viskade han: »Låt oss återvända, herre! Låt oss det! Andarna vill inte, att vi rider över deras berg. På tjugu år har ingen vågat passera dessa berg, och alla modiga män som försökt det har omkommit här. Andarna överföll dem med snöstorm och köld. Se! Det börjar redan … Återvänd till vår furste och vänta tills det blir varmare dagar …»

Jag hörde icke på sojoten längre, utan vände honom ryggen och gick tillbaka till elden, som jag knappast kunde se för det täta snöfallets skull. Som jag fruktade, att vår vägvisare skulle rymma sin kos, beordrade jag en man att bevaka honom under natten. Senare på natten väcktes jag av vakten, som sade till mig: »Det kan hända, att jag misstog mig, men jag tyckte jag hörde ett gevärsskott.»

Vad skulle jag svara på det? Det var kanske några, som strövade omkring liksom vi själva och som avlossat ett skott för att vägleda sina borttappade kamrater, eller också kunde vakten ju tagit fel på ett skott och ett klippblock som rasat eller ett snöskred. Jag somnade snart igen och fick helt plötsligt i drömmen en mycket tydlig syn. Ute på en slätt, täckt med djup snö, såg jag en rad ryttare färdas, bland vilka jag lade märke till våra packhästar, vår kalmuck och den skäckiga hästen med den lustiga romerska nosen. Jag såg oss rida ner från denna snöfyllda platå i en remna i bergen. Där växte en de! lärkträd och strax invid dessa porlade en liten bäck, som icke var tillfrusen. Sedan såg jag en eld brinna bland träden, och så vaknade jag.

När det började ljusna, väckte jag de andra och bad dem göra sig fort i ordning, för att vi skulle kunna ge oss av snarast möjligt. Det blåste en vinande storm, snön hindrade oss att se någonting och utplånade alla spår av vägen, och kölden blev också allt bistrare. Äntligen voro vi i sadlarna, och sojoten red först och försökte finna vägen. Ju högre upp vi kommo, desto mera sällan tappade han sina vägmärken. [ 74 ]Allt som oftast trampade våra hästar ner i djupa, översnöade hålor, och ibland fingo de klättra upp för hala klippor. Slutligen vände sojoten sin häst, red fram till mig och förklarade mycket bestämt: »Jag vill inte dö tillsammans med er, och därför fortsätter jag inte längre.»

Min första impuls var att lyfta mitt ridspö högt över mitt huvud. Jag var så nära Mongoliets »utlovade land», att denne sojot, som stod i vägen för att mina förhoppningar skulle kunna gå i fullbordan, tycktes mig vara min argaste fiende. Men jag sänkte åter handen, och en vild tanke flög för mig.

»Hör på!» sade jag. »Om ni låter er häst ta ett steg tillbaka, får ni en kula i ryggen, och ni kommer inte att stupa här uppe på bergets topp, utan nere vid dess fot. Och nu skall jag tala om för er, vad som kommer att hända oss. När vi kommer fram till de där klipporna där uppe, stillnar vinden och snöstormen upphör. Solen kommer att skina, när vi rider över det snöiga fältet, och sedan skall vi rida ner till en liten dalgång, där det växer lärkträd och det finns en bäck med rinnande vatten. Där skall vi tända våra eldar och tillbringa natten.»

Sojoten började skälva av förskräckelse.

»Herre, har ni en gång förut ridit över dessa Darkhat-Ola-berg?» frågade han häpen.

»Nej», svarade jag, »men jag hade en uppenbarelse i drömmen i natt, och jag vet, att vi skall lyckligt komma över denna bergkam.»

»Jag skall visa er vägen!» utropade sojoten, gav sin häst ett slag med spöt och satte sig i spetsen för oss upp för den branta sluttningen mot den eviga snön.

När vi redo på den smala stigen utmed branten av en avgrund, stannade sojoten och granskade marken noga.

»I dag har många skodda hästar passerat här förbi», skrek han, så att det hördes genom stormens vinande. »Där borta på snön syns märken efter ett ridspö. Det har inte varit några sojoter.»

Lösningen på denna gåta kom ögonblickligen i form av ljudet av en skottsalva. En av mina följeslagare gav till ett rop och tog sig för sin högra axel, och en av packhästarna föll omkull död, träffad av en kula bakom örat. Vi kastade [ 75 ]oss hastigt ur sadlarna, hukade oss ner bakom klippblocken och undersökte situationen. På andra sidan om en smal remna i berget fanns ett utsprång på vid pass ettusen stegs avstånd från oss, och där upptäckte vi omkring trettio man, som suttit av sina hästar och nu besköto oss. Jag hade aldrig brukat tillåta, att vi inläto oss i någon strid, förrän början gjorts av motparten. Nu blevo vi oförmodat anfallna av fienden, varför jag gav mitt sällskap order att svara med samma mynt.

»Sikta på hästarna!» ropade överste Ostrovsky, och därpå befallde han tataren och sojoten att kasta omkull våra egna djur. Vi sköto ihjäl sex av deras och sårade antagligen flera, eftersom fienden förlorade herraväldet över dem. Så fort någon av våra motståndare stack fram huvudet vid ett klippblock, bakom vilket han gömt sig, fick han också plikta med livet för sin djärvhet. Vi hörde vredgade rop och förbannelser från rödgardisterna, som allt häftigare besköto vår ställning.

Rätt som det var märkte jag, hur vår sojot med sparkar fick upp tre av hästarna på fötter och hoppade upp i sadeln på en av dem, under det han tog de bägge andra med sig i tyglarna. Jag hade redan riktat mitt gevär mot sojoten, men när jag fick se tataren och kalmucken på sina präktiga djur bakom honom, förstod jag, att allt var som det skulle vara, och sänkte åter min bössa. De röda fyrade av en salva på de tre, men dessa lyckades komma bakom några klippblock och försvunno ur min åsyn. Elden blev allt livligare, och jag visste icke, hur vi skulle reda oss. Från vår sida sköts det mindre ofta, därför att vi ville spara på ammunitionen. Medan jag noga bespejade fienden, upptäckte jag två svarta punkter på snön högt ovanför de röda. De närmade sig långsamt våra fiender och bortskymdes slutligen för våra blickar av några höjder. När de åter blevo synliga, befunno de sig alldeles ute vid kanten av några utskjutande klippor, vid vilkas fot rödgardisterna lågo dolda för oss. Nu hade jag ej längre något tvivel om att dessa punkter voro huvudena på två män. Med ens reste sig dessa upp, och jag såg dem svinga och kasta någonting, varpå följde två öronbedövande skrällar, som ekade bland bergen. Omedelbart [ 76 ]därefter hördes en tredje explosion, och sedan började de röda upphäva vilda skrän och fortsätta skjutandet högst oregelbundet. Några av deras hästar rullade utför branten ner på snön där nedanför, och soldaterna, som fingo vår eld på sig, gåvo sig i väg i vildaste fart ned till den dalgång, varifrån vi kommit.

Efteråt talade tataren om för mig, att sojoten föreslagit, att han skulle föra dem runt om och bakom de röda för att anfalla dem i ryggen med handgranaterna. När jag förbundit den sårade officerns axel och packningen lossats från den dödade hästen, fortsatte vi vår färd. Men vårt läge hade nu blivit försvårat. Det var utom allt tvivel, att den röda avdelningen kommit från Mongoliet, och därför låg den frågan nära till hands, huruvida det fanns röda trupper i Mongoliet. Hur stor styrka kunde det vara? Var skulle vi träffa på den? Var Mongoliet således icke längre det »utlovade landet»? Vemodiga tankar bemäktigade sig oss.

Men naturen var oss gynnsam. Vinden avtog efter hand i styrka, tills stormen slutligen upphörde. Solen bröt allt oftare fram mellan de bortilande molnen. Vi arbetade oss fram över en snöbetäckt högslätt, som på sina ställen av blåsten sopats ren från snö och där denna på andra platser hopats i höga drivor, i vilka hästarna fastnade och stundom knappast kunde själva göra sig fria. Vi måste sitta av och vada genom de vita massorna, i vilka vi sjönko ner ända till midjan, och ofta gick en man eller en häst ner sig, så att vi måste hjälpa dem på fötter igen. Till sist kunde vi börja nedstigandet, och vid solnedgången gjorde vi halt i en lärkträds-dunge, där vi tillbragte natten vid elden bland träden och drucko vårt te, som kokats med vatten från den i närheten porlande bergbäcken. På olika ställen hade vi påträffat våra senaste fienders spår.

Allting, till och med själva naturen och Darkhat-Olas vredgade andar, hade bistått oss, men glada voro vi icke, ty framför oss låg den förfärande ovissheten, som hotade oss med nya och måhända ödesdigra faror.