Odjur, människor och gudar/Till skogs
| ← Företal |
|
Min reskamrats hemlighet → |
TILL SKOGS
I början av år 1920 var jag bosatt i den sibiriska staden Krasnojarsk vid floden Jenisej, denna ståtliga flod, som har sina källor bland Mongoliets soliga berg, utgjuter sina vattenmassor i Norra ishavet och till vars utlopp Nansen framträngt två gånger för att öppna den kortaste handelsvägen från Europa till hjärtat av Asien. Därborta i den tysta sibiriska vintern blev jag plötsligen indragen i den revolutionens vanvettiga virvelvind, som rasade över hela Ryssland och i detta rika och fridfulla land utsådde förbannelse, hat, blodsutgjutelse och av rättvisan ostraffade brott. Ingen kunde säga, när hans ödestimme var slagen. Människorna levde från dag till dag och gingo ut från sina hem utan att veta, om de skulle återvända till dem eller om de skulle gripas ute på gatorna och kastas i revolutionskommissionens fängelser, denna parodi på rättskipning, som var gräsligare och blodigare än den medeltida inkvisitionens domstolar. Vi, som voro främlingar i detta förryckta land, förskonades icke från dess förföljelser, och jag fick personligen utstå dem.
När jag en morgon gått ut för att besöka en vän, fick jag plötsligen underrättelse om att tjugu rödgardister omringat mitt hus för att arrestera mig och att jag måste fly. Jag tog raskt på mig en av min väns gamla jaktkostymer, stoppade litet pengar i fickan och skyndade till fots utmed stadens bakgator, tills jag uppnådde stora landsvägen, där jag fick tag i en bonde, som på fyra timmar körde mig trettiotvå kilometer bort från staden till en med tät skog bevuxen trakt. Under vägen köpte jag ett gevär, trehundra patroner, en yxa, en kniv, en fårskinnspäls, te, salt, torrt bröd och en tepanna. Jag tog mig fram till en övergiven, till hälften nedbrunnen koja långt inne i skogen. Från den dagen blev jag en riktig skogsmänniska, men jag drömde aldrig, att jag skulle fortfara att vara det så länge som det sedan visade sig nödvändigt. Följande morgon gick jag ut på jakt och hade den turen att skjuta en orrtupp. Jag såg en mängd spår efter hjort och kände mig förvissad om att jag ej skulle behöva lida brist på föda. Mitt uppehåll på den platsen blev dock ej långvarigt. När jag nämligen vid ett tillfälle fem dagar senare återkom efter att ha varit ute på jakt, fick jag se rök stiga upp ur skorstenen på min koja. Jag närmade mig hyddan försiktigt och upptäckte två sadlade hästar med armégevär fästade vid sadlarna. Två män utan vapen voro icke farliga för mig, som var beväpnad, varför jag gick raskt fram över den öppna platsen framför kojan och steg in i den. Två soldater störtade förskräckta upp från bänken. De voro bolsjeviker. På deras höga lammskinnsmössor urskilde jag bolsjevismens röda stjärnor och på deras blusar smutsiga röda ränder. Vi hälsade på varandra och satte oss. Soldaterna hade redan lagat i ordning te, och vi drucko denna alltid välkomna, varma dryck, under det vi samtalade och kastade forskande blickar på varandra. För att avleda deras misstankar berättade jag, att jag var jägare från en långt bort belägen plats och uppehöll mig där, emedan jag sett, att det fanns gott om sobel i trakten. De omtalade, att de voro soldater vid en avdelning, som från en stad sänts ut i skogarna för att förfölja alla misstänkta personer.
»Du förstår, ’kamrat’», sade en av dem till mig, »att vi letar efter kontrarevolutionärer för att skjuta dem.»
Det förstod jag utan hans förklaring. Alla mina bemödanden gingo nu ut på att genom mitt uppträdande låta dem vara i den tron, att jag var en enkel lantman, som livnärde sig med jakt, samt att jag icke hade något gemensamt med kontrarevolutionärerna. Hela tiden funderade jag också på vart jag skulle bege mig, sedan mina ovälkomna gäster avlägsnat sig. Det mörknade, och i mörkret blevo deras ansikten ännu mindre tilldragande. De togo fram vodkabuteljer och drucko, och spriten började mycket tydligt göra sin verkan. De blevo högröstade och avbröto ständigt varandra i sitt skryt över huru många överklassare de dödat i Krasnojarsk och hur många kosacker de låtit försvinna under isen på floden. Sedan kommo de i gräl, men tröttnade snart och gjorde sig i ordning att gå till vila. Plötsligt och utan någon knackning slogs kojans dörr upp på vid gavel, och den varma luften i rummet strömmade ut i ett tjockt moln av ånga. När detta lagt sig, uppenbarade sig liksom en ande den stora gestalten av en jättelik bonde, som föreföll ännu kolossalare till följd av sin höga skinnmössa och den tjocka fårskinnspäls, vari han var insvept. Han stod med geväret färdigt att avlossas, och i hans bälte var instucken den vassa yxa, utan vilken en sibirisk bonde icke kan existera. Med sina oroliga, gnistrande ögon, som påminde om ett vilt djurs, betraktade han oss noga i tur och ordning. Strax därefter tog han av sig mössan, gjorde korstecknet framför sitt bröst och frågade:
»Vem är herre här i huset?»
Jag gav honom besked härom.
»Får jag stanna över natten?»
»Ja», svarade jag, »det finns plats för oss alla. Tag en kopp te. Det är varmt ännu.»
Främlingen, som oavlåtligt lät sina blickar överfara oss tre och allting som fanns i rummet, ställde sitt gevär i en vrå och började ta av sig sin päls. Han var klädd i en gammal skinnjacka och byxor av samma material nedstoppade i höga stövlar. Hans ansikte föreföll helt ungdomligt och välskuret samt med en anstrykning av någonting hånfullt i sig. Hans kraftiga, vita tänder glänste, under det hans ögon genomborrade allt varpå de vilade. Det bittra draget omkring munnen gav tillkänna, att hans liv varit stormigt och fullt av faror. Han satte sig bredvid sitt gevär och lade yxan nedanför sig på golvet.
»Vad? Är det där din hustru?» sade den ene av de druckna soldaterna och pekade på yxan.
Den jättestore bonden såg lugnt på honom under sina tunga ögonbryn och svarade lika lugnt:
»Man träffar så mycket konstigt folk nu för tiden, så att det är tryggast att ha en yxa med sig.»
Han började dricka te begärligt, under det han många gånger såg forskande på mig och sedan lät sina blickar gå runt hela rummet liksom för att söka ett svar på sina tankar. Mycket långsamt och försiktigt besvarade han på ett släpigt sätt mellan klunkarna av varmt te alla frågor från soldaterna, vände därpå sitt teglas upp och ner till tecken på att han hade slutat, lade ovanpå glaset det lilla stycke socker, som var över och sade till soldaterna:
»Jag går ut och ser till min häst, och då sadlar jag av edra hästar också.»
»Utmärkt», sade den yngre soldaten halvsovande, »ta in våra bössor på samma gång.»
Soldaterna hade lagt sig på bänkarna, så att vi fingo nöja oss med golvet. Främlingen kom snart tillbaka och hade med sig gevären, som han ställde i en mörk vrå. Han lade sadelputorna på golvet, satte sig på dem och började dra av sig stövlarna. Soldaterna och min gäst snarkade inom kort, men jag kunde icke somna, utan låg och tänkte på vad jag skulle taga mig till härnäst. Slutligen slumrade jag till i dagbräckningen, men vaknade snart därefter vid att det var full dager och märkte, att främlingen var försvunnen. Jag gick ut ur kojan och fick se honom sysselsatt med att sadla en präktig, fuxröd hingst.
»Tänker ni rida er väg?» frågade jag.
»Ja, men jag vill rida tillsammans med de där — ’kamraterna’», viskade han, »och sedan skall jag komma tillbaka.»
Jag frågade icke något mera, utan sade honom endast att jag skulle invänta honom. Han tog loss de påsar, som varit fästa vid hans sadel, gömde dem i den brända delen av kojan och översåg tyglar och stigbyglar. När sadlingen var färdig, sade han småskrattande:
»Nu är jag klar och skall väcka mina ’kamrater’.»
En halvtimme efteråt, sedan de fått sitt morgonte, gåvo sig mina tre gäster i väg. Jag stannade utanför kojan, sysselsatt med att hugga ved till min spis, då plötsligt på något avstånd gevärsskott ljödo från skogen, först ett och därpå ett andra skott. Sedan var allt tyst. Från närheten av den plats, varifrån skotten hörts, flög en flock uppskrämda orrar över mig, och från toppen av en hög gran hördes en nötskrikas läte. En lång stund lyssnade jag, ifall någon skulle nalkas min koja, men allt var tyst.
Vid Jenisejs nedre lopp blir det mörkt mycket tidigt på vintern. Jag gjorde upp eld i min spis och satte på min soppa, under det jag alltjämt lyssnade efter varje ljud, som kunde komma utifrån. Jag hade hela tiden alldeles klart för mig, att döden ständigt var vid min sida och när som helst kunde göra anspråk på mig, antingen detta skulle komma att ske genom en annan människa, vilda djur, kölden, olyckshändelse eller sjukdom. Jag visste, att ingen fanns i närheten för att bistå mig, utan att all hjälp låg i Guds hand, i styrkan hos mina egna händer och fötter, i den noggrannhet varmed jag uppgjorde mina planer och i min sinnesnärvaro. Jag lyssnade emellertid förgäves och hörde icke, att min främling återkom, förrän han liksom föregående kväll helt plötsligt uppenbarade sig i dörröppningen. Genom imman kunde jag skönja hans välskurna anletsdrag och glädjestrålande ögon. Han steg in i kojan och ställde med rätt mycket buller ifrån sig tre gevär i hörnet.
»Två hästar, två gevär, två sadlar, två askar torrt bröd, en halv kaka karavante, en liten påse salt, femtio patroner, två pälsar, två par stövlar», räknade han upp skrattande. »I dag har jag minsann haft riktig jaktlycka.»
Jag såg förvånad på honom.
»Vad är ni häpen över?» sade han skrattande. »Komu nujny eti tovarischi? Vem kunde ha någon nytta av de där karlarna? Låt oss få litet te och gå till vila. I morgon skall jag följa med er till en säkrare plats, och sedan skall jag fortsätta.»