Odjur, människor och gudar/Min reskamrats hemlighet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till skogs
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Min reskamrats hemlighet
Kamp för livet  →


[ 20 ]

MIN RESKAMRATS HEMLIGHET


I dagbräckningen bröto vi upp från mitt första gömställe. Säckarna, i vilka vi packade våra personliga tillhörigheter, hängde vi vid en av sadlarna.

»Vi måste rida fyra till fem hundra verst», sade min reskamrat lugnt. Han kallade sig Ivan, ett namn som icke sade mig någonting i detta land, där varannan man heter så.

»Då kommer vår färd att ta lång tid», anmärkte jag litet nedslagen.

»Inte mer än en vecka, kanske mindre till och med», svarade han.

Den natten tillbragte vi ute i skogen under grenarna av några furor. Det var min första natt i skogen under bar himmel, men hur många andra sådana skulle jag icke komma att tillbringa under mina ett och ett halvt år långa irrfärder! Under dagen rådde mycket stark köld. Den frusna snön knarrade under hästhovarna och de bollar, som bildades under dem och lossnade, rullade bort över den hårda ytan med ett ljud, som påminde om krasande glas. Orrtuppar lyfte trögt från träden, och harar hoppade långsamt utför sommarens strömfåror. På natten började vinden sucka och vina, när den böjde trädtopparna över våra huvud, men nere vid marken var allt lugnt och stilla. Vi gjorde halt i en djup dalgång, som kantades av mäktiga träd, och där funno vi omkullfallna furor, som vi höggo upp till vår eld, varefter vi kokade te och spisade.

Ivan släpade fram två trädstammar, som han kanthögg på ena sidan och sedan lade den ena på den andra med de kanthuggna ytorna mot varandra, varefter han drev in en [ 21 ]grov kil vid tjockändarna, så att ett tomrum på omkring åtta centimeter uppstod mellan dem. Sedan lade vi brinnande träkol i mellanrummet och sågo på, hur elden snabbt löpte utmed de mot varandra liggande renhuggna ytornas hela längd.

»Nu kommer vi att ha eld ända till morgonen», förklarade han. »Det här är guldgrävarnas ’naida’. Vi malmsökare, som strövar omkring i skogarna både vinter och sommar, sover alltid vid en sådan här ’naida’. Den är bra, som du själv kommer att få se», fortsatte han.

Han högg av en del furugrenar och gjorde ett sluttande tak av dem, som han lät vila på två mot naidan resta störar. Ovanför vårt av grenar förfärdigade tak och vår naida sträckte sig furornas skyddande grenverk. Vi samlade ihop ännu flera kvistar och lade ut dem på snön under taket, och på dessa lades sadeltäckena, varpå Ivan slog sig ned och började ta av sig ytterkläderna så långt som till jackan. Snart märkte jag, att hans panna var våt av svett och att han torkade av hals och ansikte på sina ärmar.

»Nu är det varmt och skönt!» utropade han.

Inom kort måste jag också ta av mig min päls och lade mig snart ner för att sova utan någonting över mig, medan de klara stjärnorna tindrade genom vårt tak och tallarnas grenar och omedelbart intill vår naida rådde isande köld, från vilken vi voro på ett behagligt sätt skyddade. Efter den natten var jag ej längre rädd för kylan. Sedan jag under dagarna frusit på hästryggen, blev jag på kvällarna alldeles genomvärmd av den präktiga naidan, där jag satt utan päls endast i min jacka under taket av tall- och grangrenar och drack vårt alltid välkomna te.

Under våra dagsmarscher gav mig Ivan skildringar från sina strövtåg i Transbaikaliens skogs- och bergstrakter under sökande efter guld. Dessa berättelser voro mycket livliga, uppfyllda som de voro av spännande äventyr, fasor och mödor. Ivan hörde till den typen guldgrävare, som i Ryssland, och måhända även i andra länder, upptäckt de rikaste guldgruvor, under det att de själva förblivit utfattiga. Han undvek att omtala, varför han lämnat Transbaikalien och kommit till Jenisej, och som jag av hans sätt [ 22 ]förstod, att han önskade behålla sin hemlighet för sig själv, ansatte jag honom icke med några frågor. Men en dag blev den slöja av gåtfullhet, som vilade över denna del av hans skiftesrika liv, av en händelse delvis lyftad. Vi hade redan kommit helt nära målet för vår färd och hade hela dagen med svårighet färdats genom täta videsnår ej långt från stranden av Jenisejs stora biflod på höger hand, Mana. Överallt sågo vi av harfötter flitigt tilltrampade stigar, och dessa små vita varelser löpte av och an framför oss. En gång varseblevo vi bakom ett klippblock den röda svansen av en räv, som uppmärksamt gav akt på oss och samtidigt på de intet ont anande hararna.

Ivan hade icke sagt någonting på en lång stund, men tog nu till orda och talade om, att vi snart skulle vara framme vid en liten biflod till Mana, vid vars mynning fanns en koja.

»Vad tycker du? Skall vi fortsätta fram till den eller tillbringa natten ute vid en naida?»

Jag föreslog, att vi skulle rida fram till kojan, emedan jag ville tvätta mig och det skulle kännas angenämt att åter sova under ett riktigt tak. Ivan rynkade ögonbrynen, men samtyckte.

Det började mörkna, när vi nalkades kojan, som var omgiven av tät skog och vilda hallonbuskar. Den bestod av ett litet rum med två mikroskopiska fönster och en ofantlig rysk spis. Intill byggnaden funnos resterna av ett skjul och en källare. Vi gjorde upp eld i spisen och tillredde vår anspråkslösa måltid. Ivan tog sig en klunk ur den från soldaterna ärvda buteljen och blev inom kort mycket språksam. Hans ögon lyste, och händerna foro hastigt och ofta genom hans långa lockar. Han började berätta för mig om ett av sina äventyr, men tystnade tvärt och sneglade med rädsla i blicken bort mot en vrå.

»Var det en råtta?» frågade han.

»Jag såg ingenting», svarade jag.

Återigen blev han tyst och tankfull med rynkad panna. Det hände ofta, att vi tego långa timmar i sträck, och jag var följaktligen icke förvånad. Därpå lutade sig Ivan tätt intill mig och började viska:

[ 23 ]»Jag vill berätta en sak för dig. I Transbaikalien hade jag en vän, en förvisad straffånge, som hette Gavronsky. Vi färdades genom många skogar och över många berg och letade efter guld, och vi hade kommit överens om att dela lika mellan oss allt vad vi fann. Men en dag hade Gavronsky givit sig av till skogstrakten vid Jenisej och var försvunnen. Efter fem år fick vi höra att han gjort ett mycket rikt guldfynd och blivit en förmögen man och senare att han och hans hustru blivit mördade …» Ivan satt tyst en stund och fortsatte sedan:

»Det här är deras gamla koja. Här bodde han tillsammans med sin hustru, och det var någonstädes vid den här floden han fann sitt guld, men han talade aldrig om för någon var det var. Alla bönderna här omkring visste, att han hade en massa pengar på banken och att han sålt guld till regeringen. Det var här de mördades.»

Ivan gick fram till spisen, tog ut en brinnande sticka, böjde sig ned och lyste på en fläck på golvet.

»Ser du de här fläckarna på golvet och väggen? Det är deras blod, Gavronskys blod. De dog utan att uppdaga var guldet fanns. De hade tagit upp det ur ett djupt hål, som de grävt i älvbrinken, och sedan gömt det i källaren under skjulet. Men Gavronsky yppade ingenting … Gud, vad jag pinade dem! Jag brände dem med eld, jag böjde deras fingrar bakåt, jag tryckte ut ögonen på dem, men Gavronsky dog utan att omtala någonting.»

Han var fundersam ett ögonblick, och sedan sade han:

»Jag har hört allt det här av bönderna.» Han kastade trästickan på elden och sträckte ut sig på bänken. »Det är tid att sova», mumlade han och var sedan tyst.

Jag hörde en lång stund på hur han andades och talade lågmält för sig själv, medan han vände sig från den ena sidan till den andra och rökte sin pipa.

Morgonen därpå lämnade vi denna skådeplats för så mycket lidande och brott och kommo på den sjunde dagen av vår färd till den täta cederskogen på kullarna nedanför en lång bergskedja.

»Härifrån», sade Ivan, »är det åttio verst till närmaste nybygge. Folket kommer hit till de här skogarna för att [ 24 ]samla cedernötter, men bara på hösten. Till dess kommer du inte att råka någon människa. Du kommer att träffa på en mängd fågel och andra djur och nötter i massa, så att du får lätt att livnära dig här. Ser du den där floden? När du vill träffa bönderna, så har du bara att följa den för att komma fram till dem.»

Ivan hjälpte mig med att bygga min jordkoja, men det blev icke en sådan i ordets egentliga bemärkelse. Den åstadkoms genom att slita loss rötterna till ett stort cederträd, som antagligen fallit under någon svår storm. Det djupa hål, som jag på sådant vis erhöll till bostad, omgavs åt ett håll av en jordvägg, som fick fasthet genom de uppåtböjda rötterna. Bland en del sådana, som hängde över hålet, stucko vi in störar och grenar, så att ett tak bildades, vilket vi kompletterade med stenar för hållfasthetens skull och snö för värmens. Framsidan av kojan var ständigt öppen, men skyddades alltid av en naida som vakt. I denna snötäckta håla tillbragte jag två månader och hade det lika varmt där, som om det varit sommar, men jag såg icke någon mänsklig varelse under hela tiden och hade icke någon beröring med yttervärlden, där så viktiga händelser då inträffade. I denna grav under det kullfallna trädets rötter levde jag inför naturens ansikte med min olycka och oron för min familj som ständigt sällskap och under hård kamp för livet. Ivan gav sig i väg efter två dagar och lämnade kvar åt mig en påse torrt bröd och något socker. Sedan såg jag honom aldrig mer.