Odjur, människor och gudar/Tre dagar på branten av undergång
| ← Genom Sovjet-Sibirien |
|
Till Sajan-bergen och friheten → |
TRE DAGAR PÅ BRANTEN AV UNDERGÅNG
Utrustade med våra falska pass begåvo vi oss uppför Tubas dalgång. På ett avstånd av tio eller femton verst från varandra lågo stora byar på etthundra till sexhundra hushåll, där all styrelse låg i händerna på sovjets och spioner höllo ögonen på alla som passerade. Vi kunde icke undgå att besöka dessa byar och det av två anledningar. Först och främst skulle varje försök från vår sida att undvika dem ha väckt misstankar, då vi ständigt träffade bönder ute i trakten, och givit vilken sovjet som helst orsak att taga oss till fånga och skicka oss till tjekan i Minussinsk, i vilket fall vår sista stund varit kommen, och för det andra var min reskamrat i sina papper berättigad att begagna sig av statens posthästar för sin resa. Därför voro vi nödsakade att uppsöka byarnas sovjets för våra hästombyten. Våra egna hästar hade vi givit till tataren och kosacken, som hjälpte oss vid Tubas mynning, och kosacken skjutsade oss i sin vagn till den första byn, där vi erhöllo posthästar. Utom ett litet fåtal voro alla bönder fientligt stämda emot bolsjevikerna och hjälpte oss beredvilligt. Jag återgäldade dem för deras bistånd genom att behandla deras sjuka, och min reskamrat gav dem praktiska råd för skötseln av deras jordbruk. Den bästa hjälpen fingo vi av gamla sekterister och kosacker.
Ibland kommo vi till byar, som voro helt och hållet kommunistiska, men vi lärde oss mycket snart att urskilja dem. När vi åkte in i en by med ljudande bjällror på våra hästar och bönderna, som händelsevis sutto utanför sina hus, gjorde sig i ordning att stiga upp med missbelåten min och knotande över att nu kom det flera djävlar, då förstodo vi, att det var en by, som var fientlig mot kommunisterna, och att vi kunde stanna där med trygghet. Men om bönderna kommo fram och hälsade på oss med vänliga miner och kallade oss för »kamrater», då visste vi genast, att vi voro i fiendeläger, och iakttogo största försiktighet. Sådana byar beboddes av en befolkning, som icke tillhörde den frihetsälskande sibiriska bondeklassen, utan var inflyttad från Ukraine, lättjefull och försupen samt boende i usla och smutsiga kojor, ehuru deras byar voro omgivna av stäppernas bördiga svarta jord. I den stora byn Karatuz tillbragte vi några mycket farliga, men intressanta stunder. Denna plats är snarare en stad än en by. År 1912 funnos där två elementarläroverk, och befolkningen uppgick till 15,000 invånare. Den var huvudort för kosackerna vid södra Jenisej, men nu är det mycket svårt att känna igen denna stad. De inflyttade bönderna och den röda armén mördade hela kosackbefolkningen och förstörde och brände de flesta husen. Och för närvarande är den bolsjevismens och kommunismens huvudort i den östra delen av Minussinsk-distriktet. I sovjets byggnad, dit vi begåvo oss för att byta om våra hästar, höll tjekan just sammanträde. Man omringade oss genast och frågade efter våra pass. Vi kände oss icke vidare lugna för det intryck våra papper skulle göra och försökte slippa få dem undersökta. Min reskamrat sade sedermera ofta till mig:
»Det är stor tur, att bland bolsjevikerna den, som nyss var en oduglig skomakare, i dag är den styrande och att vetenskapsmännen sopar gatorna eller gör rent i det röda kavalleriets stallar. Jag kan tala med bolsjevikerna, därför att de inte känner skillnad mellan desinfektion och difteri eller antracit och appendicit, och kan språka ikull dem i allting, till och med övertyga dem om att de inte bör skicka en kula i mig.»
Och på det viset pratade vi omkull tjekans medlemmar i allt vad vi ville. Vi utlade för dem ett lysande program för den kommande utvecklingen av deras distrikt, hur vi skulle bygga vägar och broar, som skulle sätta dem i stånd till att exportera trä från Urianhai, järn och guld från Sajan-bergen, boskap och skinn från Mongoliet. Vilken triumf skulle det inte bli för sojvetstyrelsen att åstadkomma sådana storverk! Våra lovsånger räckte nästan en timme, och tjekans medlemmar, som glömde bort våra papper, verkställde sedan själva ombytet av våra hästar, lyfte upp våra saker på vagnen och önskade oss lycka på färden. Det var det sista eldprovet inom Rysslands gränser.
Då vi hade kommit över floden Amyls dalgång, log lyckan emot oss. Nära färjstället träffade vi en man, som tillhörde milisen i Karatuz och som på sin vagn hade åtskilliga gevär och automatiska pistoler, mest av mausermodell, till utrustande av en expedition genom Urianhai för efterspanande av en del kosackofficerare, som vållat bolsjevikerna mycket obehag. Vi höllo oss på vår vakt. Mycket lätt kunde vi möta denna expedition och voro ej fullt övertygade om att soldaterna skulle uppskatta våra välklingande fraser i lika hög grad som tjekans medlemmar. Genom att försiktigt höra oss för hos mannen vid milisen kunde vi lista ut vilken väg deras expedition skulle ta. I nästa by togo vi in i samma hus som han. Då jag öppnade mina effekter, märkte jag genast, att han kastade en lysten blick på dem.
»Vad är det ni tycker så mycket om?» frågade jag.
»Byxorna … byxorna», viskade han.
Jag hade från mina vänner i staden fått ett par alldeles nya byxor av tjockt svart kläde, som voro avsedda till ridning, och det var dessa byxor som tilldragit sig mannens begärliga uppmärksamhet.
»Om ni inte har några andra byxor …», sade jag, under det jag tänkte på hur jag lämpligast skulle gå till anfall mot min nye vän.
»Nej», förklarade han i bedrövad ton. »Sovjet består inte några byxor. De säger, att de också går utan byxor. Mina är alldeles utslitna. Se bara!»
Med dessa ord vek han upp hörnet av sin överrock, och jag blev förvånad över hur han kunde hålla sig kvar i dessa byxor, som hade så stora hål, att de mera liknade ett fisknät än ett par byxor, ett nät som en liten haj kunnat slinka igenom.
»Får jag köpa dem?» frågade han viskande.
»Det går inte, för jag behöver dem själv», svarade jag bestämt.
Han funderade en kort stund, och medan han kom närmare inpå mig, sade han:
»Kom så går vi ut och talar om saken. Härinne är det inte lämpligt.»
Vi gingo ut ur huset. »Nå, vad säger ni?» började han och sade sedan: »Ni skall resa till Urianhai. Där är sovjet-sedlarna ingenting värda, och ni kan inte köpa någonting för dem, men där finns massor av sobelskinn, rävskinn, hermelin och guldsand, som man mycket gärna byter mot gevär och patroner. Ni har var sin bössa, och jag ger er ett gevär till och hundra patroner, om jag får byxorna.»
»Vi behöver inga vapen. Vi är skyddade av våra pass», svarade jag, som om jag icke förstått.
»Ja visst», avbröt han, »men ni kan byta geväret mot pälsvaror och guld. Ni skall få bössan på ögonblicket.»
»Jaså, menar ni på det viset? Men det är bra litet betalt för de här byxorna. Nu kan ni inte få tag i ett par byxor någonstädes i Ryssland. Hela Ryssland går utan byxor, och för ert gevär skulle jag kunna få ett sobelskinn, men vad för nytta har jag av bara ett skinn?»
Steg för steg uppnådde jag vad jag önskade. Mannen fick mina byxor och jag ett gevär med etthundra patroner samt två automatiska pistoler med fyrtio patroner till varje. Nu voro vi så väl beväpnade, att vi kunde försvara oss. Dessutom övertalade jag den lycklige ägaren av mina byxor att lämna oss ett tillståndsbevis, att vi hade rättighet att bära vapnen, och sålunda hade vi både rätten och makten på vår sida.
I en avsides belägen by köpte vi tre hästar, två för att ridas och en för att användas som packhäst, skaffade oss en vägvisare och köpte torrt bröd, kött, salt och smör, och efter att ha rastat ett dygn började vi vår färd uppför Amyl-floden till Sajan-bergen på gränsen mot Urianhai. Där hoppades vi att icke behöva möta några bolsjeviker, vare sig sluga eller dumma. Efter tre dagars färd från mynningen av floden Tuba passerade vi den sista ryska byn i närheten av den mongoliska gränsen, tre dagar i ständig beröring med en laglös befolkning, i oavbruten fara och inför den städse nära till hands liggande möjligheten att när som helst bli dödade. Endast en järnhård viljekraft, sinnesnärvaro och en okuvlig ihärdighet lotsade oss igenom alla faror och räddade oss från att störta ner från den brant, dit vårt äventyr fört oss och vid vars fot lågo så många andra, vilka misslyckats i sina försök att nå den frihet, som vi nu vunnit. Kanhända saknade de nödig ihärdighet och sinnesnärvaro, kanske hade de icke den poetiska förmågan att sjunga lovsånger om »vägar, broar och guldgruvor», eller hade de måhända helt enkelt inga reservbyxor?