Odjur, människor och gudar/Till Sajan-bergen och friheten
| ← Tre dagar på branten av undergång |
|
Striden vid Sejbi-floden → |
TILL SAJAN-BERGEN OCH FRIHETEN
Tät urskog omgav oss. I det höga, redan gulnade gräset slingrade sig den knappast skönjbara stigen bland buskar och träd, som just började fälla sina mångfärgade löv. Det var den gamla, redan bortglömda vägen över Amyl-passet. För tjugufem år sedan fördes på den livsmedel, maskiner och arbetare till de många, nu övergivna guldgruvorna i Amyl-dalen. Vägen gick i krokar utmed den breda och strida Amyl-floden och ledde sedan in i skogen, där den förde oss fram runt sumpiga trakter med dessa farliga sibiriska gungflyn, genom täta busksnår, över berg och vidsträckta ängsmarker. Vår vägvisare anade möjligen icke våra verkliga avsikter och sade en gång, under det han uppmärksamt betraktade marken:
»Tre ryttare på skodda hästar har ridit förbi här. Det är kanske soldater.»
Hans oro upphörde, när han upptäckte, att spåren ledde bort åt ett håll och sedan kommo tillbaka till vägen.
»De fortsatte inte längre», anmärkte han med ett slugt leende.
»Det var tråkigt», svarade vi. »Det skulle varit trevligare att ha sällskap på färden.»
Men bonden bara strök sitt skägg och skrattade. Tydligen lät han icke lura sig av vårt påstående.
Under vägen redo vi förbi en guldgruva, som en gång i tiden blivit anlagd och inrättad efter storslagna mått, men som nu övergivits och vars alla byggnader blivit raserade. Bolsjevikerna hade bortfört maskiner, lager och även delar av husen. I närheten fanns en mörk och dyster kyrka med sönderslagna fönster, krucifixet bortryckt och tornet avbränt, det hela i sin förstöring utgörande en typisk symbol för våra dagars Ryssland. Vaktarens svältande familj bodde vid gruvan i armod och ständig livsfara. Han omtalade, att i denna skogstrakt strövade omkring ett band rödgardister, som plundrade allt som fanns kvar på gruvans egendom, bearbetade vaskgruset i den rikaste delen av gruvan och, sedan de slammat fram en smula guld, drucko upp och spelade bort vad de kommit över i några avsides belägna byar, där bönderna brände den förbjudna vodkan av bär och potatis och sålde den för dess vikt i guld. Ett sammanträffande med detta band skulle vara detsamma som döden. Tre dagar senare passerade vi den nordligaste åsen av Sajan-kedjan och gränsfloden Algiak och voro sedan på utländsk botten i Urianhai-området.
Detta underbara land, som i de mest olika avseenden äger naturliga rikedomar, bebos av en mongolisk stam, som nu räknar endast sextio tusen individer och håller på att småningom utdö. Dess språk är alldeles olika mot detta folkslags övriga munarter, och dess viktigaste trossats är läran om »den eviga freden»; Urianhai har sedan lång tid tillbaka varit utsatt för erövringsförsök från ryssar, mongoler och kineser, vilka alla gjort anspråk på suveränitet över området, och de olyckliga invånarna, sojoterna, ha varit nödsakade att betala skatt till alla dessa tre överherrar. Häri låg anledningen till att landet icke var en fullkomligt säker tillflykt för oss. Vi hade redan förut hört talas om den expedition, som beredde sig på att bege sig in i Urianhai, och av bönderna erforo vi, att i byarna utmed Lilla Jenisej och längre söderut bildats röda detachement, som plundrade och mördade alla, som föllo i deras händer. Nyligen hade de dödat sextiotvå officerare, som försökte genom Urianhai komma in i Mongoliet, plundrat och avlivat en karavan kinesiska köpmän samt mördat några tyska krigsfångar, som voro på flykt från sovjetparadiset. På fjärde dagen kommo vi till en sumpig dalgång, där ett enstaka ryskt hus låg bland träden. Här släppte vi vår vägvisare, som skyndsamt begav sig hem igen, innan snön skulle stänga vägen för honom över Sajan-bergen. Husets ägare var villig att för tiotusen rubel i ryska sedlar ledsaga oss till Sejbi-floden. Våra hästar voro mycket medtagna, så att vi måste låta dem vila, varför vi beslöto att stanna där ett dygn.
Medan vi drucko te, ropade vår värds dotter:
»Sojoterna kommer!» Och plötsligen kommo fyra sådana in i rummet med sina gevär och toppiga huvudbonader.
»Mendé» (goddag), mumlade de till oss och började därefter utan något krusande noggrant syna oss. Icke en knapp eller söm i hela vår utrustning undgick deras genomträngande blickar. Därefter började en av dem, som tycktes vara deras »merin» eller kommunale styresman, efterfråga vår politiska uppfattning. Han blev tydligen belåten över att höra oss klandra bolsjevikerna och började yttra sig mera oförbehållsamt.
»Ni är hyggligt folk, som inte tycker om bolsjevikerna. Vi skall hjälpa er.»
Jag tackade honom och gav honom den tjocka silkessnodd, som jag bar som skärp. Före kvällen lämnade de oss och sade, att de skulle komma tillbaka morgonen därpå. Det började mörkna, när vi gingo ut på fälten för att se efter våra utmattade hästar, som betade där. Därefter gingo vi in i huset igen och språkade muntert med vår vänlige värd, då vi plötsligen fingo höra ljudet av hästtramp utanför på gården och skrovliga röster, varpå omedelbart fem rödgardister inträdde, beväpnade med gevär och sablar. Jag förnam en obehaglig kyla i min hals, och hjärtat klappade häftigt. De röda voro våra fiender, och dessa karlar hade röda stjärnor på sina lammskinnsmössor och röda trianglar på ärmarna. De tillhörde det detachement, som var ute på jakt efter kosackofficerare. Med hotfull uppsyn betraktade de oss, under det de togo av sig sina kappor och slogo sig ner. Det var vi som började samtalet genom att förklara, att ändamålet med vår resa var att göra undersökningar för broar, vägar och guldgruvor. Av dem erforo vi, att deras befälhavare strax skulle komma efter med ytterligare sju man och att de genast skulle medtaga vår värd som vägvisare till Sejbi-floden, där de trodde att kosackofficerarna höllo sig gömda. Jag gjorde omedelbart den anmärkningen, att det passade oss utmärkt och att vi kunde rida tillsammans. En av soldaterna svarade, att det berodde på »officeren-kamraten».
Medan vi samtalade, kom sojoternas styresman in. Han granskade mycket uppmärksamt de nyss anlända och frågade därpå: »Varför tog ni de goda hästarna från sojoterna och lämnade dåliga i stället?»
Soldaterna bara skrattade åt honom.
»Kom ihåg, att ni är i ett främmande land!» sade sojoten med en hotelse i tonfallet.
»Gud och djävlar!» utropade en av soldaterna.
Men sojoten slog sig helt lugnt ner vid bordet och tog emot den kopp te värdinnan gjorde i ordning åt honom, och samtalet avstannade. Sojoten drack ur sitt te, tände sin långa pipa, reste sig och sade:
»Om hästarna inte är tillbaka hos sina ägare i morgon bittida, kommer vi och tar dem.» Med dessa ord vände han sig om och gick ut.
Jag lade märke till ett uttryck av rädsla i soldaternas ansikten, och kort därpå sändes en av dem ut som budbärare, medan de andra sutto kvar tysta med sänkta huvuden. Sent på natten anlände officern med sina sju övriga man. När han mottog rapporten om sojoten, rynkade han ögonbrynen och sade:
»Det var obehagligt. Vi måste rida genom träskmarken, där en sojot kan ligga bakom varje kulle och lura på oss.»
Han såg verkligen ganska ängslig ut, men hans oro hindrade honom lyckligtvis från att fästa någon uppmärksamhet vid oss. Jag tog mig för att söka lugna honom och lovade att dagen därpå ordna saken med sojoterna. Officern var en rå sälle och en dum karl, som livligt önskade vinna befordran genom att gripa kosackofficerarna, och nu var han rädd för att sojoterna skulle hindra honom att komma fram till Sejbi.
I dagbräckningen begåvo vi oss i väg tillsammans med det röda detachementet. När vi hade ridit omkring femton kilometer, upptäckte vi två ryttare bakom buskarna. De voro sojoter och hade sina flintbössor på ryggen.
»Vänta på mig», sade jag till officern, »så skall jag rida bort och underhandla med dem.»
Jag satte i väg, så fort hästen kunde springa. Den ene av männen var sojoternas styresman, och han sade till mig:
»Håll er bakom detachementet och hjälp oss!»
»Ja, det skall vi göra», svarade jag, »men låt oss fortsätta att språka en stund, så att de tror, att vi underhandlar.»
Efter en stund skakade jag hand med sojoten och red tillbaka till soldaterna.
»Det är ordnat», utropade jag, »och vi kan fortsätta färden. Sojoterna kommer inte att hindra oss.»
Vi satte åter i gång, och när vi redo över ett stort fält, blevo vi på långt avstånd varse två sojoter rida i sträckt galopp uppför en bergssluttning. Småningom lyckades jag ordna det så, att jag och min kamrat kommo något efter detachementet. Bakom oss fanns blott en enda soldat, som såg mycket vild ut och tydligen var fientligt stämd mot oss. Jag fick tillfälle att viska till min kamrat det enda lilla ordet »mauser» och såg honom mycket försiktigt knäppa upp sin sadelväska och draga fram kolven på sin pistol en smula.
Jag förstod snart, varför dessa soldater, hur vana vid skogarna de än voro, icke ville försöka ta sig fram till Sejbi utan vägvisare. Hela trakten mellan Algiak och Sejbi utgöres av höga bergskammar, mellan vilka gå trånga, träskartade dalgångar. Det är en högst farlig terräng. I början sjönko våra hästar ner till knäna, sparkade omkring sig och trasslade in fötterna bland rötterna till gungflyns buskar. Sedan föllo de och drogo oss med sig, så att vi kommo i kläm under deras sidor, varvid sadlar och tyglar delvis gingo sönder, och därpå sjönko vi ner ända till knäna på ryttarna. Min häst gick en gång ner sig med hela bringan och huvudet under den flytande röda gyttjan, och vi kunde nätt och jämt få upp den igen. Sedan stupade officerns häst med sin ryttare, så att denne slog huvudet mot en sten. Min kamrat stötte sitt knä mot ett träd, och några av karlarna föllo också och skadade sig. Hästarna flåsade tungt, och någonstädes kraxade en kråka dovt och hemskt. Därefter blev vägen ännu sämre. Den följde samma dyiga träsk, men spärrades på en mängd ställen av kullfallna träd. När hästarna hoppade över dessa, plumsade de ner i oväntat djupa hål. Vi båda och alla soldaterna voro betäckta med blod och gyttja och fruktade mycket, att våra hästar skulle bli alldeles utmattade. Långa stycken måste vi gå till fots och leda dem. Till sist kommo vi fram till ett öppet fält, bevuxet med buskar och omgivet av klippor. Icke endast hästarna, utan även ryttarna började sjunka ner till midjan i den som det tycktes bottenlösa gungflyn. Fältets hela yta var blott ett tunnt lager av torv ovanpå en sjö med svart, stinkande vatten. När vi slutligen funno på att sprida oss och gå fram med stora mellanrum, märkte vi, att vi kunde hålla oss uppe på denna yta, som sviktade som nattgammal is och där buskarna vaggade upp och ner. Sprickor uppstodo här och där i jordtäcket, och detta brast.
Plötsligen ljödo tre skott. Det lät, som om de avlossats med gammalmodiga gevär, men skyttarna förstodo uppenbarligen att hantera dem, ty officern och två soldater stupade. De andra soldaterna ryckte till sig sina gevär och sågo sig förskrämda omkring efter fienden. Ytterligare fyra träffades inom kort av skott, och i ett nu fick jag se odjuret bakom oss lyfta sin bössa och sikta på mig. Min pistol förekom emellertid hans gevär, med den påföljd att jag nu är i tillfälle att fortsätta min berättelse.
»Ge fyr!» ropade jag till min vän, och vi började också skjuta. Ned på fältet kom snart en hop sojoter, som plundrade de fallna, delade bytet sinsemellan och togo tillbaka sina hästar. I vissa slag av krigföring är det alltid riskabelt att giva någon av motståndarna tillfälle att senare återupptaga fientligheterna med överlägsna stridskrafter.
Efter att med svårighet ha banat oss väg under en timmes tid började vi rida upp för berget och kommo snart till en med träd bevuxen högslätt.
»När allt kommer omkring är sojoterna inte ett så särskilt fredligt folk», sade jag till styresmannen, sedan jag ridit fram till honom.
Han såg mycket skarpt på mig och svarade:
»Det var inte sojoterna som sköt.»
Han hade alldeles rätt. Det var Abakan-tatarer, vilka klädda som sojoter dödat bolsjevikerna. Dessa tatarer drevo sina hjordar av boskap och hästar ut ur Ryssland genom Urianhai till Mongoliet. Till vägvisare och underhandlare hade de en kalmuckisk lama. Följande morgon närmade vi oss ett litet nybygge med ryska kolonister och upptäckte i skogen några ryttare, som spejade på oss. En av våra unga, präktiga tatarer sprängde bort i stark fart till dessa, men vände snart och återkom med ett lugnande leende.
»Det är ingen fara», ropade han skrattande. »Rid på bara.»
Vi fortsatte på en god och bred väg utmed ett högt stängsel av trä, som omgav en äng, på vilken betade en vacker hjord amerikansk älg eller »izubr». Dessa djur uppföda de ryska kolonisterna för hornens skull, som, när de äro späda, äro mycket värdefulla på grund av den dem omslutande mjuka huden och säljas till tibetaner och kineser, som handla med medicin. Hornen kallas, sedan de kokats och torkats, för »panti» och betinga höga pris.
Vi mottogos med stor rädsla av nybyggarna.
»Gudskelov!» utropade hustrun. »Vi trodde …», varefter hon hejdade sig och såg på sin man.