Odjur, människor och gudar/Världens konungs profetia år 1890
| ← Verklighet eller religiös fantasi? |
|
Ordförteckning → |
VÄRLDENS KONUNGS PROFETIA ÅR 1890
Hutuktun i Narabanchi berättade följande för mig, när jag besökte honom i hans kloster år 1921:
»När Världens konung visade sig för de gudabenådade lamaerna i detta kloster för trettio år sedan, uttalade han en profetia för det kommande halvseklet. Den lydde på följande sätt:
’Människorna skola alltmera förgäta sina själar och blott sörja för sina kroppar. Den största synd och sedefördärv skall råda på jorden. Människorna skola bli som vilda djur och törsta efter sina bröders blod och efter deras död. ’Halvmånen’ skall bli dunkel, och dess efterföljare skola försjunka i armod och i ändlöst krig. Dess besegrare skola bli slagna av solen och icke kunna resa sig, och två gånger skola de hemsökas av den svåraste olycka, som skall sluta med skymf inför de andra folkens ögon. Konungakronor, stora och små, skola ramla … en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta … Det skall bli en ohygglig strid mellan alla folk. Haven skola bli röda … marken och havsbottnen betäckta med de dödas ben … konungariken skola störta samman … hela folk dö ut … det skall uppstå svält, sjukdom och okända brott, som världen aldrig förut skådat. Fienderna till Gud och till den gudomliga anden hos människorna skola komma. De bortglömda och de förföljda skola svinga sig upp och draga hela världens uppmärksamhet till sig. Det skall bli dimmor och stormar. Kala berg skola plötsligt bli täckta med skogar. Jordbävningar skola rasa … Miljoner människor komma att utbyta träldomens och förnedringens bojor mot svält, sjukdom och död. De gamla vägarna komma att fyllas av skaror, som vandra från en plats till en annan. De största och vackraste städer skola härjas av eld … en, två, tre … Fader skall strida mot son, broder mot broder, moder mot dotter … Last, brott och ödeläggelse av kropp och själ skola följa … Familjer skola skingras … Redbarhet och kärlek skola försvinna … En man på tio tusen skall finnas kvar, naken, vansinnig och utan kraft eller vetskap om hur han skall bygga sig ett hus och skaffa sig föda … Han skall tjuta som en rasande varg, sluka lik, äta sitt eget kött och utmana Gud till kamp … Hela jorden skall bli öde. Gud skall vända sig ifrån den, och på den skall ingenting annat finnas än natt och död. Då skall jag ditsända ett nu okänt folk, som skall med kraftig hand utrota vanvettets och lastens ogräs och i striden mot ondskan anföra dem, som ännu förblivit trogna mot anden i människan. De skola finna ett nytt liv på jorden, som luttrats genom nationers död. Om femtio år skall det blott finnas tre stora riken, vilka komma att fortleva i sjuttioett år. Sedan komma aderton år av krig och ödeläggelse. Och därefter skola folken från Agharti komma upp till jordens yta från sina underjordiska hålor.’»
*
När jag sedan reste vidare genom östra Mongoliet till Peking, tänkte jag ofta:
»Tänk om … tänk om hela folk av olika raser, hudfärg och trosbekännelser skulle börja sin flyttning västerut?»
Och i denna stund, när jag skriver dessa sista rader, vända sig mina blickar ofrivilligt till Asiens hjärta, över vilket ofantliga område spåren efter mina irrfärder slingra sig. Genom virvlande snö och öknen Gobis sandmoln gå de tillbaka till hutuktuns i Narabanchi ansikte, när han med sakta röst och med sin späda hand utsträckt mot horisonten yppade för mig sina innersta tankar:
»Vid Karakorum och på stränderna av Ubsa Nor ser jag vidsträckta, färgrika läger, hjordar av hästar och boskap samt anförarnas blåa jurtor. Ovanför dem ser jag Djingis Khans, Tibets, Siams och Afganistans konungars samt indiska furstars banér, de lamaitiska översteprästernas heliga sinnebilder, de oletiska khanernas sköldemärken och de nordliga mongoliska stammarnas enkla fälttecken. Jag hör intet ljud från den upprörda folkhopen, inga bergens, stäppens och öknens dystra sånger. De unga ryttarna förlusta sig icke med kappränningar på sina lättfotade springare … Där finnas otaliga mängder av gubbar, kvinnor och barn, och borta i norr och väster, så långt ögat kan nå, är himmeln flammande röd, och det höres dån och sprakande av eld och det vilda larmet av strid. Vem anför dessa krigare, som därborta under den rodnande skyn utgjuta sitt eget och andras blod? Vem anför dessa skaror av obeväpnade gubbar och kvinnor? Jag ser sträng ordning, den starkaste målmedvetenhet, tålamod och ihärdighet … en ny stor folkvandring, mongolernas sista borttågande …» Karma har måhända påbörjat ett nytt blad i historien! Är Världens konung kanske bland dem? Men detta mysteriernas största mysterium bevarar sin egen djupa hemlighet.
