Odjur, människor och gudar/Vilda chaharer
| ← Den straffande laman |
|
Jagasstais ande → |
VILDA CHAHARER
Efter vår återkomst till Uliassutai erforo vi, att från Muren Kure ingått oroande underrättelser till den mongoliske styresmannen. Han hade fått meddelande om att röda trupper ansatte överste Kazagrandi mycket hårt i trakten av sjön Kosogol, och han fruktade, att dessa skulle tränga söderut till Uliassutai. De båda amerikanska firmorna avvecklade sina affärer, och alla våra vänner gjorde sig beredda på omedelbar flykt, ehuru de tvekade att lämna staden av fruktan för att möta den avdelning chaharer, som var i antågande österifrån. Vi beslöto att invänta dessas ankomst, emedan den kunde fullständigt förändra händelsernas utveckling. Efter ett par dagar kommo också tvåhundra krigiska chahar-banditer under befäl av en förutvarande kinesisk stråtrövare. Han var en lång, skinntorr karl med armar som räckte nästan till knäna, ett av väder och vind svartnat ansikte, som vanställdes av två långa ärr ned över pannan och kindbenen. Det hugg, som förorsakat det ena av dessa, hade också berövat honom det ena av hans falkögon, och på huvudet hade han en lurvig sjubbskinnsmössa. Så såg chaharernas anförare ut, en mycket hemsk och skräckinjagande person, med vilken ett nattligt sammanträffande på en enslig gata på intet vis kunde anses vara vidare angenämt.
Skaran slog sig ner i den förstörda fästningen nära den enda kinesiska byggnad, som icke blivit raserad och nu tjänstgjorde som bostad för den kinesiske residenten. Samma dag chaharerna ankommo, plundrade de ett kinesiskt »dugun» eller handelshus, som låg föga mer än en halv kilometer från fästningen, samt förolämpade dessutom den kinesiske residentens hustru genom att kalla henne »förrädare». Chaharerna hade för övrigt alldeles rätt i sin uppfattning, vilken även delades av mongolerna, ty residenten Wang Tsao-tsun hade vid sin ankomst till Uliassutai följt det kinesiska bruket och begärt en mongolisk hustru. Den nye, krypande mongoliske styresmannen hade befallt, att en vacker och lämplig mongolisk flicka skulle utväljas åt honom. Man fick tag i en, som fördes till hans residens tillsammans med sin store slagskämpe till broder, vilken skulle bliva residentens skyddsvakt, men i stället blev vårdare åt den lilla kinesiska mops, som ämbetsmannen presentade sin unga hustru.
Chaharerna gjorde sig skyldiga till inbrottsstölder, slagsmål och dryckesorgier, varför Wang Tsao-tsun gjorde så mycket han kunde för att få dem att snarast fortsätta västerut till Kobdo och vidare in i Urianhai.
När invånarna i Uliassutai vaknade en kall morgon, blevo de vittne till en krigisk tavla. Chaharerna passerade genom stadens huvudgata. De redo, tre i bredd, på små, lurviga hästar och voro klädda i varma, blå rockar med fårskinnspälsar utanpå samt hade på huvudet de vanliga sjubbskinns-mössorna. De voro fullt beväpnade och redo sin väg under vilda rop och skrik samt kastade lystna blickar på de kinesiska butikerna och de ryska kolonisternas hus. I spetsen red den enögde stråtrövaranföraren med tre i vita pälsar klädda ryttare, som förde vajande standar och på stora snäckskal utförde någonting som var avsett att föreställa musik. En av truppen kunde icke motstå frestelsen, utan hoppade av sin häst och rusade in i en kinesisk bod vid gatan. Genast hördes de kinesiska handelsmännens ängsliga skrik från butiken, och anföraren, som vände sig om och fick se hästen utanför dörren, förstod vad som tilldrog sig. Han höll omedelbart in sin häst och red fram till platsen, där han med skrovlig röst kallade ut chaharen. Sedan gav han honom ett kraftigt slag rätt över ansiktet med sitt ridspö, så att blodet strömmade från kinden, men chaharen var på ögonblicket uppe i sadeln utan att knota och galopperade fram till sin plats bland kamraterna. Medan chaharerna redo förbi, gömde sig alla människor i sina hus och tittade ängsligt ut genom springor och fönstersmygar. Men chaharerna verkställde sitt uttåg utan att ställa till något bråk, och det var först när de omkring tio kilometer från staden upphunno en karavan med kinesiskt vin, som deras naturliga läggning åter tog sig uttryck i plundring och tömmande av en del fat. Någonstädes i närheten av Hargana blevo de överfallna av Tushegoun Lama och så illa åtgångna, att Chahars stäpper aldrig mera skulle hälsa de av sina stridande söner välkomna, som utsänts för att besegra den gamle Tubas avkomlingar, sojoterna.
Den dag kolonnen lämnade Uliassutai uppstod ett häftigt snöfall, så att vägarna blevo ofarbara. Hästarna vadade i början upp till knäna i snön, men blevo uttröttade och kunde icke framdrivas vidare. Några mongoliska ryttare anlände följande dag till Uliassutai efter att med mycken svårighet och ansträngning endast ha tillryggalagt fyrtio kilometer på två dygn, och karavaner blevo nödsakade att göra halt utmed vägarna. Mongolerna ville icke ens samtycka till att försöka transporter med oxar och jak-oxar, som kunde tillryggalägga sexton till nitton kilometer om dagen. Endast kameler kunde användas, men det fanns icke tillräckligt många sådana, och deras förare trodde sig icke om att kunna komma fram till närmaste järnvägsstation, som var Kuku-Hoto och dit det var över tvåtusen tvåhundra kilometer. Vi hade således ingenting annat att göra än att vänta. Men på vad? Döden eller räddningen? Endast vår egen energi och kraft kunde hjälpa oss. Följaktligen begåvo sig min vän och jag, utrustade med tält, en portativ spis och livsmedel, ut på en ny rekognoscering till sjön Kosogol, från vilken trakt den mongoliske styresmannen väntade det nya anfallet av röda trupper.