Oliver Twist/33
| ← KAP. 32 |
|
KAP. 34 → |
KAP. 33.
En ny person och en besynnerlig händelse.
Det var nästan för stor lycka att bära. Oliver blef som förlamad vid det plötsliga budskapet; han kunde hvarken gråta eller tala och hade ingen ro. Först efter en lång vandring i den stilla aftonen fick hans hjärta luft i en ström af tårar. Han blef plötsligt medveten af den lycka, som vederfarits honom, och i det samma kände han, att en nästan olidlig börda af ångest och sorg vältats från hans bröst.
Det mörknade, då han vände hemåt, bärande en bukett af härliga vilda blommor, som skulle pryda sjukrummet. Han gick fort. Plötsligt hörde han en vagn komma rullande bakom sig i ursinnig fart. Det var en postvagn. Hästarna flögo fram i galopp, och vägen var smal, därför ställde han sig vid grinden för att vänta, tills vagnen hade kört förbi.
I det den jagade förbi, såg han en glimt af en hvit nattmössa och under nattmössan ett ansikte, som han tyckte sig känna igen. I nästa ögonblick stacks nattmössan ut genom vagnsfönstret, och det ropades högt till kusken, att han skulle hålla. Det gjorde kusken också, så snart han hade fått makt öfver hästarna. Hvarpå nattmössan kom fram igen, och samma röst som förut ropade på Oliver: »Holla, Oliver! Hur är det med fröken Rose?»
»Är det ni, Giles?» frågade Oliver och sprang fram till vagnsdörren.
Giles stack åter nattmössan ut genom fönstret, men drogs i det samma tillbaka af en ung herre, som satt i det andra hörnet och som ifrigt frågade: »Är det bättre... eller sämre?»
»Mycket bättre!» skyndade Oliver sig att svara. »Det blef bättre för ett par timmar sedan. Doktor Losberne sade själf, att nu är all fara förbi.»
Den unge herrn slog upp vagnsdörren, sprang ut, grep häftigt Oliver i armen och drog honom litet åt sidan. »Är det alldeles säkert?» frågade han med skälfvande röst. »Är du säker på, att du inte har hört orätt?»
»Ja, alldeles säker», svarade Oliver. »Doktor Losberne sade, att fröken skulle lefva i många år.»
Den unge herrn vände bort ansiktet och teg. Oliver tyckte ett par gånger, att han hörde honom gråta; alltså teg han själf och låtsade, som om han stod och sysslade med buketten.
Giles satt på vagnssteget med armbågarna stödda mot knäna och torkade ögonen med en hvitprickig blå näsduk. Att den hederliga själen ej hycklade sinnesrörelse, kunde man strax därefter se på hans ögon, ty de voro röda, då den unge herrn vände sig till honom och befallde: »Kör i förväg med vagnen, Giles! Jag vill gärna gå ett ögonblick och förbereda mig litet. Säg till mamma, att jag är här.»
Giles gaf sitt rynkiga ansikte en sista öfverhalning med näsduken. »Ursäkta, herr Harry», sade han, »men kan inte hällre kusken få säga det? Jag vill så ogärna, att pigorna ska få se mig så här — de få ingen respekt för mig mera.»
»Som ni vill!» svarade Harry Maylie och smålog. »Låt då kusken köra i förväg med koffertarna och följ ni med oss. Men laga först, att ni får af er den där nattmössan, annars tror man, att vi ä’ förryckta.»
Så snart Giles blef påmind om sin märkvärdiga hufvudbonad, ryckte han förfärad af sig nattmössan och stoppade den i fickan och tog i stället på sig en fin, korrekt hatt. Sedan körde kusken därifrån, och de tre andra följde långsamt efter.
Under vägen sneglade Oliver nyfiket på unge herr Harry Maylie. Han kunde väl vara tjugufem år; han var af medellängd, hade ett vackert, öppet ansikte och ett mycket belefvadt och vinnande sätt. Trots skillnaden i ålder liknade han till den grad fru Maylie, att Oliver genast skulle ha tagit honom för en nära släkting till henne, om han också ej hört honom säga, att hon var hans mor.
Fru Maylie väntade i ängslig spänning på sonen, och de voro bägge starkt upprörda, då de träffades. — »Ack, mamma», hviskade Harry, »hvarför skref du inte förr?»
»Jag skref nog, min gosse», svarade fru Maylie, »men så besinnade jag mig och ville vänta, tills jag hade hört, hvad doktor Losberne sade. Om det värsta hade händt, skulle väl slaget ha drabbat dig så, att det inte hade betydt mycket, om du hade kommit hit en dag förr eller senare.»
»Du vet, mamma, hur jag känner... du måste ju veta det!»
»Jag vet», sade fru Maylie, »att Rose förtjänar den renaste och innerligaste kärlek, som en man kan gifva henne. Visste jag inte det, och att ett förändradt uppförande af den hon älskar kan krossa hennes hjärta, skulle jag inte ha så svårt för att handla så, som jag tror det är min plikt.»
»Men, mamma då! Tror du, att jag ännu är ett barn och inte är säker på mina känslor?»
Fru Maylie lade handen på hans axel. »Jag tror, min gosse», sade hon, »att ungdomen har många ädla impulser, som ej äro varaktiga, i synnerhet icke sedan de nått sitt mål. Och framför allt tror jag (hon såg honom rakt i ögonen), att om en svärmisk, eldig, äregirig ung man får en hustru, på hvars namn det är en fläck — en fläck, som hon visserligen inte själf har någon skuld i, men som ändå af simpla människor kan läggas henne och hennes barn till last och också användas som vapen mot hennes man, i synnerhet om han har framgång i lifvet — ja, jag tror, Harry, att äfven om mannen är hederlig och god, kan han efter hand komma att ångra den förbindelse han ingick som ung, och hon kan komma att lida af att han ångrar den.»
»Å, mamma», sade han otåligt, »känner du mig så litet? Jag älskar Rose, jag har ingen annan tanke och plan och förhoppning i lifvet än henne. Står du mig emot i detta, så står du emot mitt lifs frid och lycka. Besinna dig väl, mamma, fäst inte så liten vikt vid ett varmt hjärtas känslor.»
»Nej, Harry», sade fru Maylie, »det är just emedan jag fäster så stor vikt vid ett varmt hjärtas känslor, som jag gärna vill skydda dem för att bli sårade. Men nog om detta tills vidare. Blott en sak till! Innan du talar med Rose, så besinna, hvilket inflytande medvetandet om hennes tvetydiga börd kan få på det svar hon ger dig — hon, som i stort och smått alltid har varit så själfuppoffrande!»
»Hvad menar du?»
»Det må du själf fundera ut. Nu måste jag gå upp till Rose. Gud vare med dig!»
»Mamma, du talar väl om för henne, att jag är kommen — och hur förtviflad jag har varit — och hur jag längtar efter att se henne?»
»Jag skall säga alltsammans, min gosse», svarade hon och skyndade ut ur rummet. —
Under detta samtal hade doktor Losberne och Oliver hållit sig i den andra ändan af rummet. Nu kom doktorn fram och hälsade hjärtligt på Harry och gaf honom en tröstande redogörelse för patientens tillstånd. Giles stod och lyssnade spändt till hvarje ord, medan han låtsade, som om han packade upp en koffert.
Plötsligt vände doktorn sig om mot honom och frågade: »Säg mig, Giles, har ni skjutit något på den sista tiden?»
»Nej, just ingenting», svarade Giles och rodnade ända upp till hårfästet.
»Inte häller fångat någon inbrottstjuf?»
»Nej, visst inte», svarade Giles med mycken värdighet.
»Hm», sade doktorn, »det var ledsamt att höra; ni är så duktig med sådant där. Nå, hur står till det med Brittles?»
Giles återtog sin vanliga beskyddande ton. »Gossen mår bra... han ber om sin vördsamma hälsning.»
»Gläder mig», sade doktorn. »Men det är sant, herr Giles, nu kommer jag ihåg... dagen innan jag så hufvudstupa blef kallad hit, hade jag på er kära frus uppmaning uträttat ett litet ärende till er förmån. Kom hit ett ögonblick...»
Giles gick gravitetiskt, men litet förvånad bort till doktorn, som hade dragit sig undan till en vrå af rummet. Där hedrades han med en kort, hviskande förklaring, som han besvarade med en otalig mängd bugningar och hvarifrån han kom tillbaka med ovanligt majestätisk hållning. Inne i förmaket kom det icke i dagen, hvad denna konferens hade gått ut på, men det uppenbarades ögonblickligen där nere i köket. Dit styrde nämligen Giles genast kosan, och sedan han begärt en mugg öl, förkunnade han gravitetiskt, att i betraktande af hans modiga uppträdande under inbrottet hade frun behagat sätta in tjugufem pund i sparbanken i hans namn och till hans disposition. De bägge kvinnliga tjänsteandarna himlade sig och gestikulerade och förmodade, att herr Giles nu skulle bli alldeles förskräckligt högfärdig. Men herr Giles rättade på sitt krås och sade: »Nej, för all del!» och tillade, att om de märkte, att han blef högdragen mot dem, som stodo under honom, skulle han bli dem tacksam, om de sade det till honom.
Där uppe gick kvällen i den angenämaste stämning. Doktor Losberne var vid ett briljant lynne, och fastän Harry Maylie till en början var både trött och tankfull, kunde han ej hålla stånd mot den hedersmannens munterhet. Doktor Losberne hade ett outtömligt förråd af lustiga infall och anekdoter och historier från sin praktik, och Oliver tyckte, att det var det roligaste han någonsin hade hört. Han skrattade därför hjärtligt, hvilket tydligen slog an på doktorn, som själf gapskrattade oupphörligt. Slutligen smittades Harry af de andras munterhet, så att äfven han instämde i skrattet. Kort och godt, det lilla sällskapet var så muntert, som det var möjligt under nuvarande omständigheter, och det blef sent, innan man med lättade och tacksamma hjärtan drog sig tillbaka för att söka den hvila, som man efter de sista dagarnas ångest och spänning så väl behöfde.
Tidigt följande morgon steg Oliver upp och gick till sina vanliga sysselsättningar med långt större glädje och hopp än han hade känt på länge. Han tyckte, att daggen blänkte med dubbel glans från de gröna bladen, att vinden hviskade dubbelt mildt i trädens kronor, ja, att själfva himlen var mera blå och klar än annars. Så omskapar vår egen stämning våra omgifningar. De, som se på naturen och sina medmänniskor och klaga öfver, att allt är svart och eländigt, ha rätt, men de dystra färgerna äro en återspegling af deras egna gallsprängda hjärtan och ögon!
Det bör anmärkas (och Oliver lade också märke till det), att Oliver nu mera gjorde aldrig sina morgonutflykter ensam. Så snart Harry Maylie hade sett honom komma hem med en laddning vilda blommor, greps han af en sådan passion för blommor och utvecklade en sådan smak i att ordna dem, att han lämnade Oliver långt bakom sig. Oliver visste däremot, hvar de vackraste blommorna växte, och morgon efter morgon genomströfvade alltså dessa två nejden tillsammans. Fröken Rose hade kommit så långt på bättringsvägen, att hennes fönster öppnades, så att hon kunde få vederkvicka sig med den friska luften; och hvarje morgon låg det på fönsterbrädet en ny, smakfull bukett. Oliver förvånade sig öfver, att de vissna blommorna aldrig tycktes bli utkastade. Han lade också märke till, att då doktor Losberne om morgonen kom ner i trädgården, tittade han alltid upp till fönsterbrädet och nickade och smålog för sig själf, medan han gick vidare.
För öfrigt hade Oliver fullt upp att göra. Han ägnade sig med fördubblad ifver åt den hvithårige gamle herrns lektioner och gjorde så raska framsteg, att det till och med förvånade honom själf. Men så hände det honom en dag något besynnerligt, och det gjorde honom både häpen och förskräckt.
Det lilla rummet, där han brukade sitta och läsa, låg på nedre botten på baksidan af huset. Där var ett förgallradt fönster, omkransadt af kaprifolium. Fönstret vette utåt trädgården, hvarifrån en grind ledde in till en liten hage; där bakom äng och skog. Det fanns intet hus åt det hållet, man hade en mycket vidsträckt utsikt.
En vacker kväll, då det började skymma på, satt Oliver vid detta fönster. Han hade suttit och läst länge, och som dagen hade varit ovanligt kvaf och han haft mycket att göra, är det väl ingen skam att tillstå, att han slutligen nickade till och somnade.
Det smyger sig ibland öfver oss ett slags sömn, som kommer kroppen att domna, men låter själen behålla ett slags halft medvetande om omgifningarna och en underlig förmåga att ströfva omkring. Vi äro bundna af en dvala, äro ej herrar öfver våra krafter eller vår vilja, kunna ej styra våra tankar, men vi veta, hvad som sker omkring oss, och ord, som verkligen uttalas, ljud, som verkligen äro till, smyga sig så smidigt in i våra drömmar, att slutligen bli dröm och inbillning ett och kunna nästan ej skiljas åt. Ja, ännu mera, våra drömmar i detta tillstånd kunna bli påverkade af den fullkomligt tysta närvaron af ett verkligt föremål, som ej var oss nära, då vi slöto ögonen och af hvars annalkande vi egentligen ej häller hade något medvetande.
Oliver hade alldeles klart för sig, att han satt inne i det lilla rummet, att hans böcker lågo på bordet framför honom, att vinden prasslade i slingerväxterna utanför fönstret, och det fastän han sof. Plötsligt förvandlades allt. Luften blef dof och tryckande, förfärad tyckte han, att han åter befann sig i judens hus. Där satt den ohygglige gubben i sitt vanliga hörn och pekade på honom och hviskade till någon, som satt bredvid honom med bortvändt ansikte. »Tyst, min vän», sade juden. »Ja, det var mycket riktigt han. Kom, så gå vi.» Hvarpå den andre svarade: »Tror ni kanske jag kunde ta miste på honom? Om en hel skara djäflar tog hans gestalt och han stod midt ibland dem, skulle dock en instinkt säga mig, hvilken af dem som vore han.»
Mannen talade i så hätsk ton, att Oliver ryckte till af förskräckelse — och vaknade.
Gud i himlen, hvad var det, som dref blodet tillbaka till hans hjärta och beröfvade honom tungans bruk och förlamade alla hans lemmar? Där — där utanför fönstret — så nära, att Oliver, innan han drog sig undan, nästan kunde ha rört vid honom — där stod juden och stirrade in i rummet! Och bredvid juden — med ett ansikte, som var likblekt af raseri eller fruktan — stod den obekante mannen, som Oliver hade mött på gästgifvaregården.
Det var blott en glimt — en blixt för hans ögon — och de voro borta. Men de hade känt igen honom och han hade känt igen dem! Deras utseende var så skarpt inprägladt i hans minne, som om det varit hugget i sten. En minut stod han fastnaglad; sedan sprang han ut i trädgården och ropade högt på hjälp.