Oliver Twist/40
| ← KAP. 39 |
|
KAP. 41 → |
KAP. 40.
En öfverraskning kommer sällan ensam.
Hon befann sig verkligen i en svår belägenhet. Hon brann af längtan att få den hemlighetsfulla slöjan omkring Oliver lyftad, men vågade ej tänka på att svika det förtroende, som den stackars vilseförda flickan hade visat henne. Hon och fru Maylie skulle endast stanna tre dagar i London, innan de för några veckor reste till en aflägsen ort vid kusten, och nu var redan den första dagen gången, och det var midnatt! Hvilken plan skulle hon kunna uttänka, som kunde utföras inom fyrtioåtta timmar? Eller huru skulle hon, utan att väcka misstankar, kunna få resan uppskjuten? Doktor Losberne bodde tillsammans med dem, och han ämnade stanna i två dagar till. Men hon visste hur hetsig han var; om hon utan vidare gick och förtrodde sig till honom, skulle han genast bli utom sig af raseri mot den kvinna, som lockat Oliver tillbaka till juden. Och icke häller till sin tant tordes hon vända sig, ty tanten skulle genast fråga doktorn till råds, det visste hon. Plötsligt kom hon på den tanken att söka bistånd hos Harry. Men i det samma dök hela deras sista samtal upp för henne, och hon tyckte (tårarna trängde sig fram i hennes ögon, då hon tänkte därpå), att det skulle vara ovärdigt af henne att kalla honom tillbaka nu, då han kanske hade glömt henne och kände sig lycklig däröfver.
Rose sof ej den natten, hon låg och grubblade fram och tillbaka. Följande dag fattade hon det förtviflade beslutet att skrifva till Harry. Mer än ett halftjog gånger tog hon pennan och lade den åter ifrån sig, och ännu hade hon ej kommit på det klara med, hur den första raden skulle lyda. Plötsligt kom Oliver, som hade varit ute och gått, instörtande så andfådd och upprörd, som om en ny olycka inträffat.
»Hvad är det, barn?» utbrast Rose och reste sig hastigt.
»Å, min Gud, att jag verkligen skulle få återse honom, och att ni skulle få tillfälle att öfvertyga er om, att hvad jag sagt är sant!»
»Hvad menar du? Hvem talar du om?»
»Jag har sett den där herrn», sade Oliver, som knappt kunde få fram orden, »han, som var så god emot mig... herr Brownlow!»
»Hvar?»
»Han steg ur en vagn och gick in i ett hus. Han såg mig inte, och jag darrade så, att jag hvarken kunde ropa eller springa efter honom. Men Giles frågade, om han bodde där, och fick till svar att det gjorde han. Se här!» sade Oliver och räckte fram en papperslapp, »här bor han!»
I ett ögonblick hade Rose sin plan färdig. »Fort!» sade hon. »Säg till där nere att de skaffa mig en droska, och gör dig i ordning att följa med! Vi fara genast dit. Jag skall bara säga till tant, att vi åka ut på en timme.»
Knappast fem minuter därefter voro de på väg. Då de kommo till huset, lät Rose tills vidare Oliver sitta kvar i vagnen (hon sade, att hon måste förbereda den gamle herrn på återseendet), skickade sedan upp betjänten med sitt kort och anhöll om ett samtal med herr Brownlow i en mycket viktig angelägenhet. Betjänten kom tillbaka och bad henne vara god och stiga upp. Hon visades in i ett rum, där det satt en äldre herre med älskvärdt utseende och klädd i buteljgrön rock; ett stycke från honom satt en ännu äldre herre klädd i nankinsbyxor och damasker, men han såg icke fullt så välvillig ut; han satt med bägge händerna sammanknäppta om knappen på en grof käpp och stödde hakan mot händerna.
»Ber om ursäkt», utbrast herrn i den buteljgröna rocken och reste sig hastigt och förekommande, »jag ber om förlåtelse... trodde uppriktigt sagdt, att det var en tiggerska. Var så god och sitt.»
»Förmodligen herr Brownlow?» frågade Rose honom, sedan hon först kastat en flyktig blick på den andre herrn.
»Till er tjänst. Och detta är min vän herr Grimwig. — Grimwig, var snäll och lämna oss allena ett ögonblick.»
»Jag tror inte, att ni behöfver göra er vän omak», inföll Rose. »Så vidt jag vet, är han fullständigt invigd i den angelägenhet, som jag vill tala med er om.»
Grimwig, som hade rest sig och gjort en stel bugning, gjorde ännu en stel bugning och satte sig.
»Det jag har att säga kommer säkert att öfverraska er», började Rose litet förlägen. »Ni har en gång visat en kär ung vän till mig så mycken godhet och välvilja, att jag hoppas det skall glädja er att få höra talas om honom igen.»
»Verkligen!» sade herr Brownlow. »Hans namn, om jag får be?»
»Oliver Twist.»
Knappt hade dessa ord gått öfver hennes läppar, förr än Grimwig, som hittills låtsat vara fördjupad i en tjock bok, slog igen den med en smäll och sjönk tillbaka i stolen, hvarvid allt slags uttryck, utom det af en obeskriflig häpnad, försvann ur hans ansikte. Sedan rätade han upp sig, fortfor att stirra framför sig och lät höra en lång hvissling, som tycktes dö bort icke i luften, utan nere i hans mages innandömen.
Herr Brownlow hade icke blifvit mindre öfverraskad, men hans förvåning yttrade sig på ett mindre ovanligt sätt. Han flyttade sin stol närmare Roses och sade: »Jag ber er, min kära unga fröken, tala inte om min »godhet och välvilja». Men kan ni ge mig något bevis för, att jag har bedömt den stackars gossen för strängt (något för strängt tror jag redan nu att jag bedömde honom!), så tala, för Guds skull, tala!»
»En elak pojke, jag vill äta upp mitt eget hufvud, om han inte är en elak pojke», brummade herr Grimwig som ett slags buktalare; åtminstone rörde sig icke en muskel i hans ansikte.
»En snäll gosse med ett varmt hjärta!» sade Rose och rodnade litet. »Försynen, som har satt honom på ett så hårdt prof, har utrustat honom med känslor, som skulle hedra mången, som är sex gånger så gammal som han.»
»Jag är bara sextioett», anmärkte herr Grimwig, fortfarande med orörligt ansikte, »och det vore väl tusan, om inte denne Oliver är tolf! Jag inser inte det träffande i anmärkningen.»
»Bry er inte om min vän», inföll Brownlow, »han menar inte hvad han säger.»
»Jag vill äta upp mitt eget hufvud, om jag inte det gör!» brummade Grimwig och stötte sin käpp mot golfvet.
»Ja, i så fall förtjänade du också att få hufvudet afkapadt», svarade Brownlow litet häftigt.
Hvarefter de bägge herrarne togo sig hvar sin pris snus och räckte hvarandra handen, som de alltid brukade vid sådana tillfällen.
Emellertid hade Rose samlat sina tankar och berättade nu kort och naturligt allt hvad som händt Oliver, sedan han lämnat Brownlows hus. Hon förteg endast tills vidare Nancys meddelande, det ville hon anförtro herr Brownlow mellan fyra ögon. Hon försäkrade slutligen, att åtminstone under de sista månaderna hade Oliver ej haft annan sorg än att det icke hade varit möjligt att återfinna hans forne välgörare och vän.
»Gud vare lof!» sade gamle herr Brownlow. »Ni har gjort mig en stor, en ofantligt stor glädje! Men ni har inte sagt mig, hvar Oliver nu är? Ja, ni får inte bli ond, men... hvarför tog ni honom inte med hit upp?»
»Han sitter och väntar i en vagn här nedanför.»
»Nedanför?» utbrast den gamle. Och utan att säga ett enda ord mera for han ut ur rummet, nedför trapporna och upp i vagnen.
Knappast hade dörren stängts efter honom, förrän herr Grimwig lyfte upp hufvudet, balancerade med sin stol på dess bakben och tecknade, alltjämt sittande, med sin käpp tre cirklar. Då han lyckligt och väl fått detta utfördt, reste han sig upp, linkade så godt han kunde minst tolf gånger af och an på golfvet, stannade sedan plötsligt framför Rose och böjde sig utan vidare ner och kysste henne.
»Så så så!» brummade han, då hon, litet häpen, gjorde min af att resa sig, »blif nu inte förskräckt! Jag är gammal nog att kunna vara er morfar. Ni är en tusan så söt flicka — jag tycker om er. Så, där ha vi dem!»
Med en snabb vändning återtog han sin förra plats på stolen, i det samma som Brownlow inträdde med Oliver. Grimwig tog mycket nådigt emot dem. Om också Rose ej hade fått annan lön för all sin omtanke om Oliver än detta enda ögonblick, skulle hon dock ha ansett sig rikligt belönad.
»Det är en annan, som vi inte få glömma», utbrast herr Brownlow och ringde. »Var god och bed fru Bedwin komma in!»
Ett ögonblick därefter inträdde den gamla hushållerskan, neg och stannade vid dörren, väntande på besked.
»Hm, Bedwin», sade herr Brownlow litet spefullt, »ni blir då också mer och mer blind för hvarje dag.»
»Ack ja, det är nog så», suckade hon, »vid min ålder bli ögonen allt klenare.»
»Det kunde jag också ha talat om. Men sätt nu glasögonen på er och se efter, om ni inte kan fundera ut, hvarför jag har låtit kalla er.»
Oliver kunde dock icke vänta så länge; i nästa sekund flög han rakt i famnen på henne. »Kära fostermor!»
»Å, Herre Gud, min egen oskyldige gosse!» utbrast hon och tryckte honom intill sig om och om igen. »Ja, var det inte det jag alltid sade, att han skulle komma igen! Och så bra han ser ut! Och så fint han är klädd! Hvar har du varit hela den långa tiden? Det är samma söta ansikte fast inte så blekt. Jag har sett det för mig så ofta, tillsammans med mina egna kära barns, som gingo från mig, medan jag ännu var ung och glad.» Och hon smekte Oliver och skrattade och grät ömsom.
Emellertid hade Rose inne i nästa rum meddelat herr Brownlow hvad Nancy sagt, och det öfverraskade honom i hög grad. Han gillade fullkomligt, att Rose ej hade sagt något till doktor Losberne, det var mycket klokare, att han nu rådgjorde med den hederlige doktorn. Det öfverenskoms, att han redan samma kväll skulle infinna sig på hotellet och att Rose innan dess skulle försiktigt förbereda sin tant på hvad som händt. Därefter foro Rose och Oliver hem.
Doktor Losberne blef mycket riktigt alldeles ursinnig, då han om kvällen fick höra Nancys förklaring. Under en störtskur af eder och hotelser svor han, att han skulle göra henne till det första offret för herrar Blathers & Duffs förenade skarpsinne, och han satte till och med på sig hatten för att genast gå ut och påkalla dessa värda herrars hjälp. Men herr Brownlow var också ett brushufvud, och dels hans häftighet, dels åtskilliga motskäl och föreställningar förmådde slutligen doktorn att afstå från sitt uppsåt. »Men hvad tusan ska vi då ta oss till?» sade han. »Sätta upp en tacksamhetsadress till allt det där packet, både karlar och kvinnor, och be hvar och en af dem ta emot hundra pund som ett obetydligt bevis på vår aktning och en ringa godtgörelse för all deras godhet mot Oliver?»
»Nej», svarade herr Brownlow och skrattade, »inte precis det, men vi måste gå försiktigt till väga, om vi ska kunna ha något hopp om att nå vårt mål.»
»Hvilket mål?»
»Till exempel att få veta, hvilka Olivers föräldrar voro, och att återskaffa honom det arf, hvarpå han blifvit så skändligt bedragen.»
»Hm», mumlade doktorn och viftade sig med sin näsduk i ansiktet för att svalka sig, »det hade jag glömt.»
»Det är klart», fortfor herr Brownlow, »att vi omöjligen kunna tränga till bottnen af denna hemlighet, om vi inte kunna få Monks att bekänna. Och det kan bara ske genom list; vi måste ha tag i honom, då han inte befinner sig i sällskap med det där andra packet. Men innan vi uppgöra någon plan, måste vi nödvändigt tala med den där Nancy. Vi måste veta, om hon kan skaffa oss tag i Monks (naturligtvis utan att polisen får något med det att göra) eller om hon vill ge oss sådana upplysningar, att vi själfva kunna snoka upp honom. Henne kunna vi emellertid inte träffa förr än om söndag kväll, och i dag är det bara tisdag. Jag föreslår därför, att vi hålla oss stilla tills om söndag och inte tala om saken, inte ens för Oliver.»
Doktor Losberne grinade illa åt detta förslag att hålla sig stilla i hela fem dagar. Men då han ej själf kunde hitta på något bättre, och då både Rose och fru Maylie ställde sig på herr Brownlows sida, antogs hans förslag enhälligt.
»Jag kunde egentligen ha lust», sade herr Brownlow, »att rådgöra med min vän Grimwig. Han är visserligen ett original, men han är skarpsinnig, och han är gammal jurist.»
»Ja», sade doktor Losberne, »gör det, men då vill jag också rådgöra med en vän. Jag menar denna dams son och denna unga frökens... mångårige vän», tillade han, i det han pekade på fru Maylie och gaf Rose en betydelsefull blick.
Rose blef blossande röd, men hon gjorde inga invändningar, kanske emedan hon insåg, att hon skulle komma att befinna sig i hopplös minoritet. Alltså blefvo både Harry Maylie och herr Grimwig invalda i utskottet.
»Vi stanna naturligtvis här i staden», förklarade fru Maylie, »så länge det finns minsta hopp om, att undersökningarna kunna leda till något.»
»Bravo!» sade herr Brownlow. »Jag har tyckt mig se på de närvarande, att de ibland ha haft lust att fråga mig om, hvarför jag reste bort så plötsligt, att jag inte kunde bekräfta Olivers uppgifter. Men jag ber er låta mig vänta med den förklaringen, tills jag själf anser tiden vara inne. Annars kunde det lätt väckas förhoppningar, som kanske ej leda till något, och skapas ännu flera svårigheter och förvecklingar. — Ska vi inte supera nu? Annars tror väl Oliver, att vi ledsnat på hans sällskap och sitta här och göra upp svarta planer att stöta honom ut i vida världen igen.»