Oliver Twist/42
| ← KAP. 41 |
|
KAP. 43 → |
KAP. 42.
Räfven i knipa.
»Jaså, det är ni själf, som är er vän?» frågade herr Claypole äfven kallad Bolter, då han följande dag infann sig hos juden. »Jag kunde just tänka mig det.»
»Hvar och en är sin egen vän», svarade Fagin med sitt inställsammaste leende. »Man är alltid själf numro ett.»
»Ha ha ha, ja, alltid numro ett!» instämde Noah.
»Det vill säga», fortfor Fagin, som fann nödvändigt utveckla satsen närmare, »ett litet samfund som vårt blir ju ett slags numro ett för oss alla. Vi äro så beroende af hvarandra, att ni inte kan betrakta er själf som numro ett, utan att ni också måste betrakta de andra unga männen och mig — jag säger: och mig — som numro ett!»
»Nej, hör nu», inföll herr Bolter, »nog tycker jag mycket om er, men så het är då inte vänskapen oss emellan, att...»
Juden ryckte på axlarna. »Tänk er för!» sade han. »Ni har gjort ett ganska vackert arbete, som jag tycker om er för, men som ändå kan skaffa er den halsduk, som är så lätt att knyta och så svår att lösa upp — repet!»
Herr Bolter förde handen till sin halsduk, som om den generat honom, och mumlade ett till tonen, men icke till innehållet förbehållsamt »ja».
»Ser ni, min vän», fortfor Fagin, »galgen är en obehaglig vägvisare, den pekar ut en mycket skarp krök, som utgjort slutpunkten för mången präktig karls hela vandring. Att hålla er på stora vägen och borta från galgen — det måste vara numro ett för er!»
»Ja, naturligtvis. Men hvarför talar ni om sådant?»
Juden rynkade ögonbrynen. »Bara för att tydligt förklara er min mening», sade han. »Ni är beroende af mig — det är ert numro ett —, och jag är beroende af er, om min lilla affär skall gå bra, det är mitt numro ett. Så håller omsorgen för numro ett oss tillsammans, och gör den inte det, gå vi allesammans under.»
»Ni är en durkdrifven gammal kanalje», mumlade Bolter tankfullt.
Juden kände med tillfredsställelse, att hans slughet verkligen hade gjort intryck på rekryten, och för att ytterligare stegra herr Bolters respekt, gaf han honom en kort och något färglagd öfversikt af affärernas art och omfång. »Det ömsesidiga förtroendet», sade han, »är det, som håller mig uppe, till och med under bittra förluster. Inte längre sedan än i morse förlorade jag min bäste medhjälpare. Han blef... tagen ifrån mig.»
»Dog han?»
»Nej, fullt så illa var det då inte. Nej, han blef beskylld för att ha försökt länsa en ficka, och så hittade de en silfversnusdosa hos honom — hans egen, käre vän, ty han snusade själf och satte värde på det. Ack, han var värd mer än femtio silfversnusdosor. Honom skulle ni ha känt, min vän! Ni skulle ha känt Räfven!»
»Det kan väl gå för sig ännu?»
Juden suckade. »Tviflar på det! Ja, få de inte nya bevis mot honom, så ha vi honom väl här igen om fem, sex veckor. Men annars... får han visst göra en lång resa. De veta där uppe, en sådan präktig pojke Räfven är, de låta honom bestämdt inte slippa med mindre än en resa.»
Enligt herr Bolters begäran skulle Fagin just till att förklara, hvad en »resa» var (nämligen deportation på lifstid). Men i det samma inträdde unge Charley, med händerna i byxfickorna och ett komiskt-förtvifladt uttryck i ansiktet. — »Det är förbi, Fagin!» sade han.
»Hvad säger du?»
»De ha hittat herrn, som har ägt dosan, och ännu ett par andra vittnen! Räfven får fri öfverfart! Jag måste ha sorgdräkt, Fagin, och flor om hatten, då jag skall gå och säga honom farväl. Att tänka sig, att Jack Dawkins — Räfven — den durkdrifna Räfven skall resa för en lumpen snusdosas skull! Om han ändå hade plundrat en eller annan gammal rik herre på allt hvad han ägde! Då hade han rest som en gentleman och inte som en simpel ficktjuf, utan heder och värdighet!» Uppbragt och nedslagen å sin väns vägnar kastade unge Charley sig ner på närmaste stol.
Fagin såg förbittrad på honom. »Hvad är det för prat, att han hvarken har heder eller värdighet?» fräste han. »Har han kanske inte alltid varit den duktigaste af er allesammans? Nå, hvad är det då att lipa för?»
»Ja, men det kommer inte att stå i protokollet!» invände unge Charley med en röst, som var hes af bedröfvelse. »Ingen får veta ens hälften af hvad han har varit! Han blir kanske inte ens nämnd i tidningarna!»
»He he he!» fnissade juden och räckte Charley sin hand, medan han vände sig om mot Bolter: »Där ser ni, min vän, huru stolta de äro öfver sitt yrke! Är det inte vackert?» Sedan klappade han unge Charley på axeln. »Upp med hufvudet, Charley!» sade han. »Alltsammans kommer i dagen, alltsammans! Hela världen skall få veta, hvilken duktig pojke han var — han skall nog själf visa det och inte vanära sina gamla kamrater och lärare! Han skall hålla tal, och vi andra ska läsa det i tidningarna. Å, så han skall skoja med dem där uppe i rätten och ta dem förtroligt och gemytligt — det skall bli lifvadt!»
Juden hade fiffigt lämpat sig efter unge Charleys egendomliga natur. Förut hade unge Charley närmast betraktat den arresterade Räfven som ett offer, men nu uppfattade han honom som hufvudaktören i en ovanlig och lustig komedi. Han afvaktade rent af med otålighet den stund, då hans f. d. kamrat skulle få tillfälle att lägga sin storhet i dagen. Och då juden sade något om, att man måste laga man fick veta, huru det gick i rätten i dag, erbjöd han sig ögonblickligen att gå dit.
Men det ville Fagin ej höra talas om. »Är du tokig, min vän — tycker du inte det är nog, att jag har förlorat en af er?» utbrast han. »Ja (han skakade på hufvudet), och själf kan jag ju inte gärna...»
»Hvarför skickar ni då inte den nye där?» frågade Charley och pekade på Noah. »Honom är det ju ingen som känner.»
»Nej! — Ja, hvad säger ni, min vän?» sade Fagin och såg på Bolter.
Men herr Bolter skakade missnöjd på hufvudet. »Nej tack», svarade han, »det hör inte till mitt fack!»
»Hvilket fack har ni gifvit honom?» frågade Charley och mönstrade Noahs gängliga gestalt med oförställd motvilja. »Det är kanske hans fack att ta till schappen, då det är fara å färde, och äta skrofvet fullt, då det ingen fara är?»
»Sköt dig själf!» svarade herr Bolter, »och var inte näsvis mot dina öfvermän, min gosse! Annars hoppar du kanske i galen tunna.»
Unge Charley föll i ett så våldsamt skratt åt denna öfverlägsna hotelse, att det dröjde en stund innan Fagin kunde träda emellan och förklara för herr Bolter, att han icke riskerade det allra ringaste genom att gå upp i poliskammaren. Väl förklädd kunde han tvärtom vara allra säkrast uppe i poliskammaren, emedan ingen skulle komma på den tanken att söka honom där. Dessa och liknande föreställningar samt ännu mera hans hemliga rädsla för juden förmådde slutligen Bolter att (med sur min) åtaga sig uppdraget. Fagin styrde ut honom med formansblus, knäbyxor, damasker, filthatt och piska, så att han verkligen blef alldeles lik en tölpaktig forman från landet. Därefter fick han en noggrann beskrifning på Räfven samt på den väg han skulle gå, och Charley följde honom sedan genom krokiga och smutsiga gränder till närheten af poliskammaren och lofvade att vänta på honom, tills han kom tillbaka.
Noah hade fått så noggrant besked, att han slapp in i lokalen utan att ha blifvit uppehållen eller behöft fråga sig för under vägen. En massa människor voro hoppackade i den mörka, kvafva salen. Framför skranket stodo för tillfället ett par fruntimmer, som nickade till beundrande väninnor, medan notarien uppläste några vittnesintyg. En gevaldiger stod i närheten af dem och gned sig tankfullt på näsan med en stor nyckel. Då och då måste han dock afbryta denna sysselsättning för att påbjuda åhörarne tystnad eller för att ropa till en kvinna: »Ha ut ungen!» då rättens värdighet stördes genom något hungrigt dibarns svaga skrik. Noah såg sig ifrigt omkring efter Räfven, men kunde ej upptäcka någon, på hvilken beskrifningen passade in. De bägge kvinnornas mål var emellertid afgjordt, de fördes ut, och strax därefter visade sig en ny arrestant. Det kunde omöjligt vara någon annan än Räfven! Med de långa rockärmarna uppkaflade som vanligt, med hatten i högra handen och den vänstra handen begrafven i byxfickan kom han lunkande framför fångknekten in i salen med en alldeles obeskriflig, vaggande gång. Och i samma ögonblick han tog plats i de anklagades bås, utbad han sig högröstadt upplysning om, af hvad orsak han kommit i denna obehagliga situation.
»Håll munnen!» sade fångknekten.
»Är jag inte en fri engelsman?» skränade Räfven. »Jag håller på mina previlegier!»
»Du skall snart få dina previlegier och det pepprade ändå!» svarade gevaldigern.
»Ni ska få höra, hvad justitieministern har att säga till byglarne, om jag inte får min rätt!» hotade Räfven. »Nå, blir det något af? Kanske domarne vilja vara så goda och klarera den här saken och inte uppehålla mig med att sitta och läsa tidningar! Jag har stämt möte med en person på bestämdt klockslag, och kommer jag inte, så går hon sin väg, och då stämmer jag kanske dem, som ha uppehållit mig och yrkar skadeersättning!» Därpå bad Räfven fångknekten säga honom namnen på »de där gamla skälmarne», som sutto på domarebänken, hvilket till den grad roade åhörarne, att de skrattade nästan lika hejdlöst, som unge Charley skulle ha gjort, om han kunnat höra frågan.
»Stilla där borta!» dundrade gevaldigern. Och vändande sig till en af domarne, som i detsamma frågade, hvad det var för slags mål, sade han: »En ficktjuf, herr assessor!»
»Har den där pojken varit här förr?»
Räfven inför rätten.
»Nej, men han borde ha varit här många gånger. Han har
varit framme litet hvarstädes. Jag känner mycket väl till honom.»
»Hvafalls? Säger ni, att ni känner mig?» utbrast Räfven, som om han velat ta fasta på det påståendet. »Det är bra. Det ger mig alltid anledning att stämma er för ärekränkning.»
Åter skrattade åhörarne och åter påbjöds tystnad.
»Hvar äro vittnena?» sade notarien.
»Mycket riktigt!» inföll Räfven. »Hvar äro vittnena? Det skulle roa mig att se dem.»
Hans önskan blef genast uppfylld. Ty först framträdde den poliskonstapel, som hade anhållit honom, och afgaf sin rapport. Därefter förklarade ägaren till snusdosan, att den var hans, att han hade saknat den just som han kom ut ur en folksamling, att han hade sett en ung karl armbåga sig undan med den största ifver, och att bemälde unge karl var arrestanten, som stod här.
»Har du något att anmärka mot vittnet, gosse?» frågade domaren.
»Jag anser det under min värdighet att inlåta mig i samtal med honom», svarade Räfven.
»Har du på det hela taget något att säga?»
Räfven stod där, som om han icke hört frågan. Då knuffade gevaldigern till honom med armbågen: »Hör du inte, att assessorn frågar, om du har något du vill säga?»
»Ber om ursäkt!» utbrast Räfven och såg tankspridd upp. »Var det mig ni talade till, min vän?»
Gevaldigern kunde ej låta bli att dra på munnen. »Aldrig i mitt lif har jag sett maken till den lilla banditen, herr assessor», sade han. »Nå, har du något att anföra, din skälm?»
»Nej», förklarade Räfven. »Inte här. För det här är en tarflig rättvisbutik, och för resten är min advokat i dag på frukost hos vice talmannen i underhuset. Men på ett annat ställe ska både han och jag och åtskilliga andra ansedda personer af mina vänner ta till orda, och det så att alla perukstockarna här uppe ska önska, att de aldrig blifvit födda eller att deras betjänter hade hängt upp dem på deras egen klädhängare, innan de gingo ut i morse. Jag skall...»
»Ut med honom! Bevisen äro tillräckliga!» sade domaren. Och fånggevaldigern sade: »Kom med.»
»Ja, jag kommer, jag kommer!» svarade Räfven och borstade sin hatt med flata handen. »Det tjänar till ingenting», sade han vändande sig till domstolens bisittare, »att ni se så förskräckta ut, jag ämnar inte låta nåd gå för rätt. Det blir en ledsam historia för er, god’ vänner, jag skulle inte vilja vara i edra kläder för mycket godt. Inte om ni så tiggde mig på edra bara knän, lät jag nu sätta mig i frihet. — Så, nu är jag färdig.»
Gevaldigern tog honom i kragen och ledde ut honom. Ute på gården förklarade Räfven, att han ämnade draga saken inför parlamentet, hvarefter han med ofantligt själfbelåten min grinade fångknekten upp i ansiktet.
Då Noah Claypole hade sett honom släpas bort, skyndade han tillbaka till unge Charley, som dök fram från ett säkert gömställe, så snart han hade öfvertygat sig om, att ingen näsvis person följde hans nye vän i hälarna. Och de två skyndade sig nu att meddela Fagin den glädjande underrättelsen, att Räfven hade uppträdt med glans inför rätten och hade gjort sin uppfostrare den allra största heder.