Oliver Twist/44
| ← KAP. 43 |
|
KAP. 45 → |
Löftet infrias.
Klockan slog tre kvart på 12, då två skepnader döko fram på Londonbron. Den ena, en kvinna, såg sig ifrigt omkring, som om hon sökte efter någon. Den andre, en karl, smög sig fram där det var mest skugga, lämpade sina steg efter kvinnans och gömde sig då och då i en af nischerna på bron.
Natten var mörk. Det hade varit fult väder under dagen, och det var endast litet folk ute. Öfver floden låg en tät dimma, som dämpade det röda skenet af lyktorna på de många fartygen och gjorde de höga husen utmed stränderna otydliga. Ett par kyrktorn skymtade fram, men de många skeppsmasterna voro nästan osynliga.
Kvinnan hade ett par gånger (alltjämt följd af spejaren) gått oroligt af och an på bron. Nu klingade en kyrkklockas tunga slag genom luften; det var midnatt. Och knappa två minuter sedan det sista slaget dött bort, höll en droska nära bron, en ung dam och en gråhårig herre stego ur och kommo hastigt gående. De stannade med ett utrop af öfverraskning, ty en karl, klädd som forman, strök förbi dem så tätt, att han nästan snuddade vid dem.
»Inte här!» sade Nancy. »Jag är rädd. Följ med utför trapporna där...»
»Hvad ska vi göra här i detta mörka, ohyggliga hål?» frågade den gamle herrn.
»Jag är rädd!» svarade Nancy. »Det har varit en sådan ångest öfver mig hela dagen, så att jag har knappast kunnat hålla mig uppe. Och nyss, då jag gick hit, bars en likkista alldeles förbi mig.»
»Det är väl ingenting märkvärdigt», svarade herrn. »Det har många gånger burits likkistor förbi mig.»
»Ja, men den jag såg var ingen verklig.»
Hon talade i så sällsam ton, att det gick en rysning genom den hemlighetsfulle spejaren. Det var en riktig lisa för honom, då den unga damen i detsamma tog till ordet och bad Nancy icke vara orolig. »Ni kom inte i söndags kväll?» tillade hon.
»Jag kunde inte», svarade Nancy. »Han, Bill, som jag berättade er om, bevakade mig. Det är så svårt att slippa ifrån honom. Jag kunde inte häller ha kommit till er förra gången, om jag inte hade gifvit honom opium, innan jag gick.»
»Hade han vaknat, innan ni kom igen?» frågade den gamle herrn.
»Nej, och det är ingen, som misstänker mig.»
»Godt. Hör nu på mig. Fröken här har berättat mig alltsammans. Först var jag inte säker på, att man kunde lita på er, men nu tror jag det. Därför säger jag er också rent ut, att vi ha beslutat oss för att skrämma Monks till att rycka fram med hvad han vet. Men — men om detta inte går för sig, måste ni utlämna juden åt oss.»
»Fagin?!» utbrast Nancy och tog ett steg tillbaka. »Det gör jag inte — aldrig! Han är en djäfvul och har varit värre än en djäfvul mot mig — men jag gör det inte.»
»Hvarför inte?» frågade den gamle herrn.
Noah och Nancy på Londonbron.
»Det har jag redan sagt fröken», svarade Nancy bestämdt. »Hon
ger mig nog rätt. Och så är det också det, att har han lefvat som
en usling, har äfven jag lefvat som en usling. Det är ingen, som
har angifvit mig, därför anger häller icke jag någon.»
»Nåväl, skaffa oss då tag i Monks! Jag lofvar er, att ingen annan skall råka illa ut. Vi ska bara pressa ur honom sanningen. Det är förmodligen saker ur Olivers historia, som det skulle vara obehagligt att få fram inför offentligheten.»
»Men om Monks inte vill tala?»
»Juden skall inte bli ställd inför rätta, om ni inte själf samtycker till det.»
»Det lofvar jag er bestämdt!» inföll Rose.
Det blef en liten paus. »Och Monks får häller inte veta, från hvem ni har fått veta hvad ni vet?» frågade Nancy. Strax därpå tillade hon: »Jag har växt upp i lögn från min barndom, men jag vill ändå tro er på ert ord.»
Och så tyst, att lyssnaren knappast kunde höra det, började hon beskrifva värdshuset »De tre krymplingarne». Hon berättade huru huset var inrättadt, huru man bäst skulle kunna hålla utkik på det, hvilka kvällar och på hvilket klockslag Monks brukade komma dit. Då och då gjorde hon en paus, som om den gamle herrn antecknat, hvad hon sade. Sedan beskref hon Monks. »Han har ofta sår på läppen», sade hon bland annat, »ty han har fallandesot, och då biter han sig själf, också i händerna — — — hvarför studsade ni?» frågade hon och tystnade hastigt.
Den gamle herrn bad henne fortsätta.
»Jag tror för resten icke, att jag har mer att säga. Jo, vänta litet! Han har på halsen — man kan se det, när han vrider på hufvudet — ett stort — — —»
»Rödt ärr, som af ett brännsår?» utbrast den gamle herrn.
»Hvad vill det säga? Känner ni honom?»
»Jag tror nästan det.» Och strax därpå hörde lyssnaren den gamle herrn mumla: »Det måste vara han!»
»Ja», fortfor sedan den gamle herrn högt och i hjärtlig ton, »ni har ju gjort oss en viktig tjänst, och vi ville gärna belöna er. Huru kunna vi hjälpa er? Tänk efter nu, hvad kunna vi göra för er?»
»Ni kan ingenting göra», sade Nancy med gråt i rösten. »För mig är allt förbi!»
»Så får ni inte tala! Frid i ert hjärta, det kan ni endast skaffa er själf genom att söka den. Men en lugn tillflyktsort, antingen här eller i främmande land, det kunna vi skaffa er, och det är ingenting vi hällre vilja. Där skall ni vara så trygg och okänd, som om ni försvunnit från jorden, och det nu genast, innan morgonen gryr. Gif nu efter, bryt med allt det gamla, medan det ännu är tid!»
»Nej, nej», svarade Nancy efter en kort kamp med sig själf. »Jag hatar och afskyr det lif jag för, men jag kan icke uppge det. Nu kommer ångesten igen!» tillade hon och såg sig ängsligt omkring. »Jag måste hem.»
»Hem?» upprepade Rose sorgset.
»Ja, fröken, till det hem, som jag själf har skapat mig. Låt oss nu skiljas. Någon kan få se mig. Om jag har gjort er en tjänst, så ber jag er, låt mig gå. God natt!»
»Men tag då åtminstone denna börs», bad fröken Rose. »Gör det för min skull — så att ni åtminstone har några resurser i nödens stund.»
»Nej, nej, jag har icke gjort det för pengar, låt mig ha det att glädja mig åt! Men... om ni ville ge mig något till minne af er — något, som ni själf har begagnat — nej, inte ringen! Er handske — eller er näsduk — tack! Gud välsigne er! Tack! — God natt!»
Det hördes ljud af steg, och strax därpå visade den gamle herrn och fröken Rose sig uppe på bron. »Tyst!» utbrast Rose och stannade. »Jag tyckte att hon ropade.»
»Nej», svarade Brownlow och såg sig sorgset tillbaka, »hon rör sig inte, förrän vi ha gått.» Han tog Roses arm och drog henne med sig.
Då de försvunnit kastade Nancy sig nästan framstupa ner på trappsteget och snyftade. Så låg hon en stund, sedan reste hon sig och gick med vacklande, osäkra steg uppför trappan, bort öfver bron. Den öfverraskade lyssnaren stod ännu ett par minuter orörlig mot bropelaren. Sedan såg han sig försiktigt omkring och skyndade så fort han kunde tillbaka till judens hus.