Oliver Twist/45
| ← KAP. 44 |
|
KAP. 46 → |
KAP. 45.
Sorgliga följder.
Det var ett par timmar före daggryningen. Men i sin gamla håla satt juden med så blekt och förvridet ansikte och så röda, blodsprängda ögon, att han mindre liknade en människa än en hemsk vålnad. Insvept i ett gammalt trasigt täcke satt han hopkrupen vid den kalla härden. Då och då såg han ett ögonblick ner på Noah, som låg och snarkade på en madrass på golfvet. Annars stirrade han oafvändt in i ett nästan nedbrunnet ljus, som stod bredvid honom på bordet och hvarifrån den smälta talgen rann ner. Den högra handen höll han upp till munnen; han bet i de långa, svarta naglarna, och i hans nästan tandlösa käkar syntes då några tandstumpar, som liknade en hunds eller en råttas.
Plötsligt hördes raska steg ute på den stilla gatan. Han strök sig med handen öfver de torra, feberheta läpparna. »Ändtligen!» mumlade han.
Det ringde sakta. Han smög sig upp till dörren och kom strax därefter ner igen tillsammans med en karl, som hade rockkragen uppslagen omkring ansiktet och bar ett bylte under armen. Då den främmande slog upp rocken, visade det sig, att det var Sikes.
»Där!» sade inbrottstjufven och slängde byltet på bordet. »Laga, att ni får så mycket som möjligt för det, ty det har kostat mig mycket besvär. Jag trodde, jag skulle vara här redan för tre timmar sedan.»
Fagin tog byltet, lade in det i skåpet, stängde det och satte sig sedan. Han sade ingenting. Men han stirrade så på Sikes, och hans läppar skälfde, och ansiktet var så förvridet, att Sikes mekaniskt flyttade stolen litet tillbaka och såg bestört på honom. »Hvad fan är det?» brummade han. »Hvad glor ni för?»
Juden lyfte upp högra handen och hotade med sitt skälfvande pekfinger, men han var så uppskakad, att han ej kunde få fram ett ord.
»Förbanna mig, har han icke blifvit galen!» utbrast Sikes orolig och tog ner i bröstfickan.
»Nej, nej», stammade Fagin slutligen, »det är inte... det är inte er det gäller, Bill. Er... har jag ingenting... att anmärka på.»
»Såå, inte det!» svarade Sikes med en bister blick; han drog på ett i ögonen fallande sätt fram en pistol och stoppade den i en annan ficka. »Det var tur... för endera af oss.»
Juden ryckte sin stol närmare hans. »Jag har något att säga er, Bill, som skall göra er ännu mera häpen än jag är.»
Sikes såg skarpt på honom. Men då juden fortfarande ej sade något, grep han honom i kragen och ruskade honom eftertryckligt. »Nå, ut med det, din gamle skurk! Hör du!»
»Antag, att pojken, som ligger där...», började Fagin.
Sikes hade ej lagt märke till Noah. Han lutade sig nu ner och såg på honom och rätade sedan upp sig igen.
»Antag, att han» fortfor juden, »kom på den idéen att skvallra... angaf oss allesammans... smög sig ut om natten... sammanträffade med våra värsta fiender... beskref, hurudana vi själfva äro och huru våra gömställen se ut... röjde våra planer och förrådde oss. Hör ni hvad jag säger?» nästan skrek han med blixtrande ögon. »Antag att han gjorde allt detta... hvad skulle ni då göra?»
»Hvad jag skulle göra? Om det ännu fanns lif i honom, då jag kom hem, skulle jag stampa hans hjärna i tusen smulor med mina klackjärn.»
»Men antag, att jag gjorde det?» skrek juden, »eller Charley... eller Betzy... eller — ?»
»Hvad fan brydde jag mig om hvem det vore?» sade Sikes häftigt.
Juden fixerade honom ett ögonblick. Sedan gaf han honom en vink att hålla sig lugn, böjde sig ner öfver Noah och ruskade i honom för att väcka honom. Sikes satt med händerna stödda mot knäna, litet framåtlutad, och såg förvånad på.
»Hm, stackars Bolter!» sade juden långsamt och såg upp med ett uttryck af djäfvulsk förväntan. »Han är trött... han har måst spionera på henne så länge... följa efter henne så länge.»
»Hvad menar ni?» brummade Sikes och rätade upp sig.
Juden svarade icke. Han böjde sig ner, lyfte upp Noah i sittande ställning och ropade upprepade gånger hans namn. Slutligen gned Noah sig i ögonen, gäspade och såg sig slött omkring.
»Berätta det en gång till, min vän — en gång till, så att han där får höra det.»
»Hvilket?» mumlade Noah sömnigt.
»Det där om Nancy!» svarade juden och grep i detsamma Sikes om handleden liksom för att hindra honom från att gå sin väg. »Du följde alltså efter henne på Londonbron, och där träffade hon två personer?»
»Ja.»
»En herre och en ung dam, som hon hade varit hos en gång förr, af egen drift. Och de sade, att hon skulle berätta om sina kamrater och allra först om Monks — och det gjorde hon — och att hon skulle beskrifva stället, där vi brukade samlas, och tala om, när vi samlades — och det gjorde hon — och huru vi bäst skulle kunna bevakas — och det gjorde hon! Hon berättade alltsammans, utan att knysta, utan att någon hotade henne. Är det inte riktigt?» tjöt juden, halft från sina sinnen af raseri.
»Jo», sade Noah och ref sig i hufvudet, »det är riktigt!»
»Och hvad var det hon sade om förra söndagen? Berätta det om igen!» skrek juden och kramade hårdt om Sikes’ handled.
»De frågade henne», sade Noah (som nu tycktes få en aning om, hvem Sikes var), »hvarför hon inte kommit förra söndagen, som hon hade lofvat. Och då sa’ hon, att hon hade inte kunnat, för han, Bill, som hon förut hade berättat dem om, hade hindrat henne med våld.»
»Och hvad mera? Hvad var det mera hon sade om honom?» skrek juden triumferande.
»Hon sa’, att det var så svårt för henne att slippa ifrån honom; förra gången hon hade varit hos damen, hade hon — ha, ha, ha! — måst ge honom opium.»
»Död och helvete!» skrek Sikes och ryckte lös sin arm ur judens tag. »Släpp mig!» Han stötte undan gubben, störtade ut ur rummet och stormade uppför trappan.
»Bill, Bill!» ropade juden och ilade efter honom. »Låt mig bara säga er —!»
Sikes stod och ruskade i farstudörren som en galning. »Släpp mig ut!» hväste han. »Säg ingenting, det råder jag er. Släpp mig ut!»
»Låt mig bara säga ett enda ord: ni får inte... vara för våldsam!»
Dagen höll på att bräcka, det var tillräckligt ljust för att de skulle kunna se hvarandras ansikten. De växlade en hastig blick: i bägges ögon lågade en eld, hvars betydelse man ej kunde misstaga sig på.
»Jag menar», sade Fagin, som insåg, att all förställning var öfverflödig, »för vår egen säkerhets skull — inte för våldsam! Gör det klokt, Bill!»
Han hade emellertid vridit om nyckeln i låset. Bill ryckte upp dörren och störtade ut.
Han stannade ej och betänkte sig ej, han såg hvarken till höger eller vänster, utan rusade endast rakt fram, med tänderna så hårdt sammanbitna, att käkbenet tycktes vilja tränga ut genom huden. Så kom han hem till sin bostad. Han öppnade sakta farstudörren, smög sig uppför trappan, kom in, stängde dörren i lås efter sig, flyttade ett tungt bord framför den och gick sedan och drog undan sängomhänget.
Nancy låg på sängen, halft påklädd. Han hade väckt henne, ty hon såg sig yrvaken omkring.
»Res dig!» sade han.
»Är det du, Bill?» frågade hon, glad öfver att han kommit hem.
»Ja. Res dig.»
Där stod ett tändt ljus; han tog det ur staken och kastade det i spiseln. Då Nancy såg, att det höll på att dagas, gick hon och ville dra upp rullgardinen.
»Låt bli det där!» sade Sikes och hindrade henne med en åtbörd. »Här är tillräckligt ljust till det jag skall göra.»
»Men, Bill», utbrast hon orolig, »hvarför ser du på mig så där?»
Hans näsborrar skälfde och han andades häftigt. Ett ögonblick fixerade han henne skarpt, därpå grep han henne om nacken och strupen, släpade ut henne midt på golfvet, sneglade mot dörren och höll sin tunga hand för hennes mun.
»Bill! Bill!» flämtade hon och kämpade emot i dödsångest, »jag skall inte skrika... inte skrika... hör mig... tala till mig... hvad är det jag har gjort?»
»Det vet du, din satan!» hväste Sikes mellan tänderna. »Du var bevakad i natt, man hörde hvarje ord du sade!»
»Skona då mitt lif, för Guds skull, liksom jag skonade ditt!» tiggde hon och klängde sig fast vid honom. »Bill, kära Bill! Du kan inte ha hjärta att slå ihjäl mig. Kom ihåg allt hvad jag i natt afstod ifrån för din skull! Bill, Bill! För Guds barmhärtighets skull, vänta! Vid min syndiga själ, jag har inte förrådt dig!»
Han gjorde några våldsamma rörelser för att få händerna fria, men hennes armar voro krampaktigt slingrade omkring honom.
»Hör du, Bill!» kved hon och sökte pressa hufvudet till hans bröst. »Herrn och den unga damen erbjödo mig ett hem i främmande land. Låt mig gå till dem igen och be dem på mina knän att vara lika goda mot dig... och låt oss sedan fly från detta förskräckliga lif! Det är aldrig för sent att ångra sig, sade de, och jag känner det nu, men vi måste ha tid ... litet tid...!
Han hade gjort sin ena hand fri och fick fatt i sin pistol. Men midt i hans raseri for som en blixt den tanken genom hans hufvud, att om han sköt, skulle dådet ögonblickligen bli upptäckt. Han gaf henne därför med hela sin styrka två slag med pistolkolfven i det uppåtvända ansiktet, som nästan vidrörde hans.
Hon vacklade och föll, nästan blind af blodet, som forsade ur ett djupt hål i pannan. Med ansträngning reste hon sig på knä, drog ur barmen fram en hvit näsduk — Rose Maylies —, höll den i sina sammanknäppta händer så högt upplyft, som hennes svaga krafter tilläto henne, och hviskade fram en bön till Gud om barmhärtighet.
Hon såg förfärlig ut. Sikes tumlade tillbaka mot väggen och höll ett ögonblick handen för ögonen. Sedan grep han sin tunga knölpåk och slog henne till golfvet.