Oliver Twist/46
| ← KAP. 45 |
|
KAP. 47 → |
KAP. 46.
Sikes’ flykt.
Den klara solen, som icke allenast bringar ljus, utan också lif och hopp och ny friskhet, gick strålande upp öfver det stora London. Utan åtskillnad lyste den in genom dyrbart målade rutor och genom fattiga fönster, hvilkas hål voro igenklistrade med papper. Den lyste också in i rummet där den mördade Nancy låg. Sikes sökte visserligen utestänga dess sken, men det trängde ändå in, och hade flickan varit fruktansvärd att se i den skumma gryningen, hur mycket förfärligare blef hon då ej nu i det bländande ljuset!
Han hade ej gått därifrån, han var rädd för att göra en rörelse. En gång hade han kastat ett täcke öfver henne. Men det var värre att tänka sig hennes ögon och föreställa sig, att de sågo upp till honom, än att verkligen se dem. Sedan hade han ryckt täcket af henne igen. Och där låg hon nu — endast kött och blod —, men hvilket kött och hvilket blod!
Han gjorde upp en brasa och stack in knölpåken i elden. Det satt några människohår vid doppskon; de blossade upp, förvandlades till aska, hvirflade upp för luftdraget. Huru förhärdad han än var, ryste han. Men han fortfor att hålla i käppen, tills den brunnit af på midten, och stack sedan in bitarna i elden. Han tvättade sig och rengjorde sina kläder. Det var några fläckar, som ej ville gå bort; han klippte ut styckena och brände upp dem. Till och med hunden var blodig om tassarna!
Icke ett ögonblick hade han vändt ryggen till liket. Nu gick han baklänges till dörren och släpade hunden med sig, så att han ej skulle bloda ner sig igen och föra bevis på hans brott med sig ner på gatorna. Helt tyst stängde han dörren, stoppade på sig nyckeln och gick.
Han gick tvärsöfver gatan och såg upp, för att förvissa sig om, att ingenting syntes utifrån. Fönstret täcktes af rullgardinen, som Nancy hade velat draga upp för att släppa in det ljus, som hon aldrig mera skulle få se. Liket låg strax där nedanför — och så solen sken just på det fönstret!
Men det var ändå en lättnad, att han sluppit ut. Han hvisslade på hunden och gick. Han dref omkring på måfå utanför staden, kastade sig ner bredvid en bäck och försökte sofva, men reste sig igen och gick och gick, utan att våga sig in någonstädes. Förmiddagen var till ända, middagen likaså, det skymde på. Men han fortfor att gå och gå.
Ändtligen inemot klockan 9 släpade han sig dödstrött in i en liten by och smög sig in på krogen, hvars ljus vinkade honom. I skänkrummet sutto några bönder, som flyttade sig tillsammans och gjorde rum för honom vid kaminen. Men han satte sig i en vrå, åt och drack och gaf då och då hunden en bit.
Bönderna pratade om ditt och datt, helt likgiltiga saker. Sikes, som hade betalat sin förtäring, satt och halfsof i sin vrå. Då väcktes han plötsligt af, att en ny gäst larmande trädde in. Det var en lustig ture, en kringvandrande krämare, som hade allt möjligt och omöjligt i sin låda. Bönderna började genast skämta med honom, och då han hade ätit, öppnade han sin låda, för att på ett lämpligt sätt förena det nyttiga med det nöjsamma.
»Hvad är det där?» frågade en bonde och pekade på några pastiljer i lådan.
»Det där?» sade krämaren. »Det är ett alldeles ofelbart och ovärderligt medel att ta bort alla möjliga slags fläckar, vinfläckar, fruktfläckar, oljefläckar, ölfläckar och blodfläckar. Har ett fruntimmer fått en fläck på sin ära, så behöfver hon bara äta upp en af dessa kakor, så är den saken klar — ty det är gift. Och bara en penny stycket! De köpas upp, så fort de hinna tillverkas. Det är fjorton vattenkvarnar och sex ångmaskiner och ett galvaniskt batteri i gång ständigt, och ändå hinner man inte tillverka tillräckligt. Bara en penny kakan! Två halfpence är lika bra, och fyra fjärdedels pence tas emot med nöje. Vinfläckar och fruktfläckar och oljefläckar och ölfläckar och blodfläckar! Det är en fläck på en af de närvarandes hatt, jag skall ta bort den, innan han hinner beställa sig en mugg öl!»
Sikes for upp. »Låt min hatt vara!»
»Fläcken skall vara borta», sade krämaren och blinkade till bönderna, »innan ni hinner fram till mig! Ser ni den här mörka fläcken på herrns hatt... antingen det nu är en vinfläck eller en oljefläck eller en blodfläck...»
Han kom icke längre; med en svordom hade Sikes ryckt hatten till sig och rusade ut ur rummet.
Men då han märkte att ingen följde efter honom, kom villrådigheten åter öfver honom, och han visste ej, hvar han skulle göra af sig. Utanför det lilla postkontoret höll en diligens. Han såg, att det var diligensen från London och halft mot sin vilja närmade han sig den.
Konduktören stod och väntade på postsäcken. En man, klädd som skogvaktare, kom och slog sig i språk med honom. »Hvad nytt i staden?» frågade han.
»Ingenting, så vidt jag vet», svarade konduktören och drog på sig sina handskar. »Hvetet skall ha stigit litet. Och så pratades det om ett ohyggligt mord, men det är väl bara osanning.»
»Nej», sade en af passagerarne och stack ut hufvudet genom fönstret, »det är sanning. Det är en flicka, som har blifvit mördad. Det tros, att ...»
»Nå, Ben?» inföll kusken otåligt.
»Den förbannade postsäcken! Ha ni somnat där inne?» ropade konduktören.
»Jag kommer!» svarade postmästaren och kom hastigt ut med säcken.
»Ja — kommer, kommer!» brummade konduktören. »Det gör också den rika unga damen, som skall bli kär i mig, jag vet bara inte när ... Nå, ändtligen! Färdigt!» Och posthornet smattrade och vagnen rullade bort.
Sikes stod kvar, skenbart alldeles oberörd af hvad han hade hört; han kunde icke bestämma sig, hvart han skulle gå. Slutligen satte han sig i rörelse. Men då han kommit ett långt stycke på den öde landsvägen, kom det en förfärlig ångest öfver honom. Han tyckte att allt, både skuggor och verkliga föremål, blefvo hemska skepnader, och bakom honom kom hon, Nancy! Han hörde hennes klädning prassla mot bladen, han hörde hennes stönande i hvarje vindpust. Stannade han, så stannade hon också; sprang han, så sprang hon med — nej, hon sprang icke, det skulle alltid ha varit ett slags lättnad, nej, som en liflös skepnad fördes hon fram af en entonigt klagande vind! Han stödde sig mot en gärdesgård; nu var synen uppe öfver hans hufvud, dess konturer aftecknade sig skarpt mot den kalla natthimlen. Han kastade sig ner på marken; nu stod den vid hans hufvud, tyst, orörlig, en lefvande grafsten med blodig inskrift! Han smög sig in i ett lider och försökte sofva. Då försvann synen, men i stället såg han framför sig i mörkret ett par stela, halföppna, glanslösa ögon, som lyste utan att dock meddela ljus åt något annat föremål. Han störtade ut — där var synen! Han kröp åter in i lidret — där voro ögonen, ögonen!
Där låg han skakande i hela kroppen och badande i kallsvett. Plötsligt hörde han på afstånd förvirrade rop, ljud af verkliga människoröster — å, hvad det gjorde godt! Utsikten till att en fara nalkades återgaf honom allt hans mod. Han skyndade ut.
Himlen stod i lågor; flammor höjde sig i luften, gnistor yrde, rökmoln rullade fram. En kyrkklocka klämtade, man ropade i munnen på hvarandra, murstycken rasade ner. Han vaknade liksom till nytt lif. Öfver diken och gärdesgårdar, genom häckar och snår störtade han andlöst framåt. Hunden sprang skällande framför honom.
Sikes släpade hunden med sig och gick.
Han kom till brandstället. Halfklädda människor drefvo ut
hästar och kreatur ur uthusen eller kommo släpande med bohag,
medan gnistor regnade och brinnande bjälkar ramlade ner. Kvinnor
och barn skreko, karlar ropade högt, sprutor stönade, vatten forsade
och fräste. Han skrek med tills han blef hes, och liksom för att
fly från sig själf och sina minnen kastade han sig in i den tätaste
trängseln. Han ilade rastlöst hit och dit, uppför och utför stegar,
öfver golf, som gungade under honom, mellan ramlande murar. Det
var, som om han skyddats af någon förtrollning, han fick icke en
skråma eller blånad, han tänkte icke och blef icke trött, tills
morgonen grydde och det endast fanns rykande ruiner kvar.
Men då den vilda öfverretningen lade sig, kom det fruktansvärda medvetandet af hans brott tillbaka med tiodubbel styrka. Han såg sig misstänksamt omkring: människorna stodo i små grupper och pratade — och han trodde att det var om honom de pratade. Borta vid en spruta sutto några karlar och åto frukost. De bjödo honom af sin mat; han fick litet bröd och kött och en klunk öl. Det var brandsoldater från London, de talade om mordet. »Han lär ha begett sig till Birmingham», berättade en af dem, »men polisen får nog tag i honom. Ty detektiverna äro i rörelse, och innan kvällen skall hans signalement vara öfverallt.»
Sikes skyndade bort. Han gick så länge benen ville bära honom, sedan kastade han sig ned på marken och sof länge, men oroligt och med många afbrott. Och åter flackade han omkring utan att veta, hvart han skulle vända sig, pinad af ångest att tillbringa ännu en natt alldeles ensam. Plötsligt kom han på den förryckta idéen att återvända till London. »Där finns då alltid någon, som man kan tala med», tänkte han, »och äfven bra gömställen. Och där leta de nog inte häller efter mig. Jag håller mig inne i en vecka och får Fagin till att punga ut, så att jag kan kila öfver till Frankrike. Ja, förbanna mig, vågar jag inte försöket!»
Men hunden? Han kunde lätt föranleda hans gripande. Han beslöt att dränka honom och tog en sten och knöt in den i sin näsduk. Sedan gick han vidare och såg sig om efter en damm. Hunden höll ögonen på honom. Antingen nu hans instinkt sade honom, hvad som förestod, eller hans herres blick var mer än vanligt barsk, nog af, då Sikes stannade framför en göl och vände sig om och ropade, stannade han.
»Vill du komma?» röt Sikes och stampade i marken.
Hunden närmade sig långsamt. Men i detsamma Sikes böjde sig ner för att ta honom i nackskinnet, tog han ett språng tillbaka, morrade och satte sedan af i full fart. Det hjälpte icke, huru mycket han hvisslade, hunden var försvunnen och han måste fortsätta sin vandring ensam.