Om pöbelns avskaffande

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Akademisten och hans skyddsling
Samlade skrifter
Tankar och teckningar
av Verner von Heidenstam

Om pöbelns avskaffande
Det nationella som teori och känsla  →


[ 101 ]

Om pöbelns avskaffande.


Ingen reform är nödvändigare och bultar mer angeläget på vår dörr än den att pöbeln snarast möjligt blir avskaffad. Vi måste därför begynna tänka över saken och pröva vad som därvidlag är att göra.

Pöbeln är en otidsenlig kvarleva från de mörka gränderna i medeltidens städer och de mest vanryktade kvarteren bortom Roms Subura, och den står främmande i vårt på rättvisa och milda seder byggda samhälle. Från nästan alla tider finnas också berättelser om hur pöbeln med förkärlek nedkallat död och förbannelse just över de män, som snarare varit förtjänta av att bespisas med en offentlig hedersmåltid. Pöbeln är att likna vid ett stort vatten, som allt efter de olika ingenjörernas avsikter kan ledas att driva de nyttigaste hjul eller översvämma och förgöra. Det har visserligen funnits ingenjörer, som mitt under en revolutions vildheter kunna få detta vatten att, genomskinligt och källklart, spela i vackraste regnbågar, men just den möjligheten att snart sagt vilken hand som helst i lidelsens ögonblick kan slå undan dammborden håller samhället i en ständig [ 102 ]osäkerhet. Det är ingen klok hushållning att, medan vi förskansa oss mot farsoter och utländska inkräktare, vidmakthålla härar av otämda hunner mitt inom våra egna gränser. En dag vad det lider kunna dessa hunner uppresa sig okallade och då står hela vår odling i ljus låga. Det är därför man icke kan annat än önska att någon riksdagsman, som verkligen åstundar att förknippa allvarliga uppgifter med sitt mandat, utan dröjsmål skall väcka en motion, att riksdagen måtte ingå till k. m : t med anhållan om pöbelns snara och fullständiga avskaffande.

Det är visserligen rimligt att en sådan motion finge bereda sig att i förstone möta betänkligheter och segt motstånd. Å ena sidan skulle de maktägande måhända tänka ungefär sålunda: Om vi en gång råka ut för missödet att få en riktigt usel regering, kan denna tilläventyrs dock alltid stödja sig på pöbeln. Med pöbelns hjälp kan man till och med upprätta envälde och skapa tyranner.

Å andra sidan kunde det finnas en och annan partiledare, vilken, om pöbeln helt och hållet avskaffades, plötsligt skulle känna sig som en galeja utan segel. Han skulle därför troligen säga till sig själv: Om vi icke bibehålla pöbeln, huru skola vi väl då, när nöd kräver, hastigt kunna göra en kupp? Advocerande lagtolkare, egennyttiga rådgivare och lustighetsmakare av tarvligaste slag skola samla sig kring tronen utan att det längre finnes någon makt, som förmår att driva bort dem. En allmän stagnation kommer att inträda i det [ 103 ]offentliga och utan pöbel bleve aldrig någon omfattande revolution möjlig.

Slutligen skulle vissa folkvänliga konstkännare, som gärna på sin tunga föra bekymrade ord om kvalmig drivhusluft, säkerligen icke blott ur estetisk utan också ur sedlig synpunkt finna det i högsta grad oförsiktigt att borttaga ett så gammalt och kraftigt samhällsornament som pöbeln. Ingen vitterhet i hela världen har såsom den svenska rest sig till ett tempel över krogen och skökan, och det förkomna subjektet med sin gallsprängda bitterhet har där fått en sådan äreplats, att tillintetgörandet av denna nationalhjälte skulle lämna ett tomrum, som konstkännarna icke skulle tilltro oss att någonsin kunna fylla.

Allra sist skulle skämtarena framträda och påpeka, att även om man upphörde att bibehålla den pöbeln, som igenkännes på dåliga kläder, bleve man därför icke av med den välklädda. Då benämningen pöbel härvidlag visserligen är träffande, men det oaktat brukad i något överflyttad bemärkelse, faller emellertid skämtarenas invändning utom ämnet.

Av de många och naturliga betänkligheter, som blivit antydda, är det likväl huvudsakligast den ena som på allvar tynger i vågskålen. Det kan icke förnekas att långvariga och övermodiga oförrätter berättiga de förtryckta att uppresa sig med vapen i hand. Om vi emellertid söka att föreställa oss ett samhälle av bara bildade, kunna vi, som sagt, svårligen därmed förena synen av en stor revolutions gatustrider. Eller skulle vi [ 104 ]kunna tänka oss våra professorer och affärsmän, våra hovmän och kanslister ställa upp sig på Norrbro för att skjuta på varandra? Lockades de verkligen till något sådant, skulle det givetsvis bero därpå, att någon sista återstod av pöbel smugit sig in i deras led, ty pöbelanda smittar. Den som blivit anstucken av henne, vet icke längre vad han gör. Låtom oss dock icke frukta, att ej även ett samhälle av endast bildade skulle lämna rum åt hälsosamma slitningar och omstörtningar. Där skulle härska minst lika häftiga passioner som någonsin i våra dagar. Offervillighet och egennytta, ärelystnad och feghet skulle där bryta sig mot varandra med oförminskad våldsamhet och med beständigt stegrade önskemål. Hela skillnaden bleve den, att striden överflyttades i mer andliga former och att bössor, ugnsrakor och kvastskaft politiskt förlorade sin betydelse. Vi ha därför långt större orsak att härvidlag beakta stundens misshälligheter än att av omsorger för framtiden bibehålla pöbeln, och det mot dess egen vilja och lust.

Plockar man sönder pöbeln i individer, får man ingenting i handen. För flera år sedan blev jag i Paris en gång inträngd i en larmande pöbelhop. Hundra mistlurar på ett upprört hav skulle icke mäktat att omgiva mig med ett ohyggligare vrålande än alla dessa människostrupar, där orden förkvävdes. Händerna lyftes, munnarna stodo vidöppna och som vid de stumma tonerna av en gemensam men endast inifrån förnummen melodi begynte alla fötter att marschera i takt. Det hade [ 105 ]endast behöfts att en kraftig vilja stigit fram och utpekat ett bestämt mål och, ständigt allt mera upphetsande sig själv, skulle hopen låtit sig ledas till vilka uppträden som helst. När oväsendet efter en dryg stund äntligen begynte lägga sig, slog jag mig i samtal med en storvuxen blusman i min omedelbara närhet. Han hade utmärkt sig som en av de värsta skrikhalsarna, men till min överraskning kom jag ganska snart underfund med, att han var en hygglig och redbar arbetare, en öm familjeförsörjare och framför allt i grunden vida mer road av att få debattera än att skrika. Han talade kanske något mulnare än jag om en del förhållanden, av vilka han tyngre kände bördan, men därom var intet att säga och vi skakade hand, när vi skildes. Jag är övertygad om att hade jag gått vidare från man till man, skulle jag i de allra flesta fall ha gjort samma upptäckt. Pöbel finnes endast i flock. Ytterst sällan råkar man en person av den arbetande klassen, som berättigar oss att mumla något om pöbel. Han kan visa sig motsträvig, men det är något annat. Tvärtom blottar en sådan person merendels klara och bestämda åsikter om rätt och orätt och en rörande åtrå efter kunskap. En bok är för honom nästan alltid en särdeles välkommen gåva. Det är först när många människor stå i trängsel, som pöbelandan brister ut, oftast blandad med en pojkaktig böjelse för tokiga upptåg, och sedan kan smittan sprida sig på några ögonblick. När ett stort antal människor redan från sin födelse känna sig avsöndrade i en hopträngd grupp, finner smittan hos dem en ständigt mottaglig jordmån.

[ 106 ]Säkert märka därför också redan de flesta hur nödvändigt det är att vi få en lag, som förbjuder och avskaffar pöbeln genom att borttaga varje tillfälligt »streck» och in i det minsta skänka samma medborgerliga rättigheter åt alla söner av samma folk. Vi bruka till ensidighet betona vår böjelse för det nyttiga, men just en sådan reform är framför andra nyttig och fredsbringande, medan olägenheterna äro små och övergående, om icke inbillade. Varför uppskjuta något som likväl icke kan undvikas! Det land, som vi tagit i arv av våra fäder, har icke köpts för penningar, och den politiska myndighetsförklaringen kan där endast göras till en ålderfråga men icke förbli beroende av penningen. Det är omöjligt att icke var tänkande man i Sverige åtminstone i sitt tysta sinne närer en önskan att hellre avsäga sig sina politiska privilegier än att icke lika få dela dem med var och en bland sina egna landsmän. Vi äro ett litet folk, men splittrat blir det ännu mindre. Ett rike, vars inbyggare icke ens äro så likställda, att de samfält få närma sig valurnan, innehaves icke av ett folk utan av sins emellan misstrogna fiendeläger. Illa skulle det vara beställt med en fosterlandkärlek, vilken icke satte som sitt mål att samla oss till enhet och medveten styrka, men högre än fosterlandskärleken står den rättfärdighet, vars ärenden ännu aldrig någon gått för tidigt.

Vad sedan återstår av pöbel, det kan endast utrotas av upplysning, upplysning i alla riktningar, upplysning utan gräns. Det kommer en gång en dag, dä det skall finnas ett bibliotek på kanske [ 107 ]femtio böcker i varje svenskt hem, även det lägsta. Den dagen kunna våra historici leende berätta för oss om de gamla pöbeltider, då politiska spörsmål avhandlades i Storkyrkobrinken med stenkastning och klingande fönsterrutor.