Om svensk jordäganderätt/Slutord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 212 ]

Slutord.

Det torde redan vara insedt, att vi med föregående undersökning befinna oss i hjärtpunkten af nutidens mest brännande sociala fråga – individualismens och socialismens kamp om produktionsmedlen.

Individualismen har sitt stöd uti den romerska rätten och har med denna gjort sitt segertåg genom den s. k. västerländska kulturens folk och stater.

Hvad Sverige angår och med afseende å jordäganderätten skola vi antyda förloppet af individualismens alltmera ökade inflytande.

Den privata jordäganderätten företer inom Sveriges rättshistoria trenne skarpt markerade epoker: 1:o forntidens och medeltidens, 2:o den nyare tidens samt 3:e nutidens. Gränsen emellan den första och andra epoken sammanfaller med Gustaf Vasas regeringstid, och gränsen emellan den andra och tredje epoken med utfärdandet af K. F. d. 21 febr. 1789.

Under medeltiden finna vi den inhemska ursprungliga rätten påverkad af yttre inflytelser dels från hierarkiskt dels från feodalistiskt håll. Bäggedera bidraga att förändra den inhemska jordäganderättens natur.

I förra fallet märka vi detta inflytande uti den katolska

kyrkans sträfvan att medelst afslitande af de band, som fasthöllo jorden vid ätterna och släkterna, bereda möjlighet för kyrkans jordförvärf. Uti modifikationerna af den gamla bördsrätten samt framför allt genom införande af begreppet aflingejord se vi ett beståndande resultat af romarrättens medeltida inflytande. i Mot slutet af medeltiden tog emellertid det feodala inflytandet öfverhanden och vann under andra af ofvan berörda epoker ett afgörande herravälde. Ifrågavarande tidrymd, som kan kallas för jordäganderättens feodala epok, kännetecknas däraf, att staten ansågs såsom allmän grundägare, att frälset innehade sin jord såsom förläning af staten samt att bönderna ansågos såsom åbor under antingen kronan eller frälset.

Under tredje epoken däremot, sein kan kallas för jordäganderättens individualistiska period, har den på romarrätten [ 213 ]grundade individualistiska uppfattningen vunnit ett absolut herravälde.

Vi förnimma dess inflytande i en mängd omständigheter.

Här kunna vi endast påpeka de viktigaste.

Den individualistiska rättsuppfattningen har först och främst utvidgat den privata jordäganderättens omfång, därigenom att staten ej mindre öfverfört i enskild ägo dels största delen af de s. k. kronohemmanen (skatteköpen) dels ock större delen af den okultiverade marken (afvittringen och allmänningsskiften) än ock medgifvit de enskilde ett större inflytande än förut å delar af både djup- och vattenområdet.

Men härjämte har samma rättsåskådning förändrat själfva jordäganderättens natur i riktning mot en af sociala band oafhängig, endast individens vilja lydande rätt. Vi betona ytterligare »i riktning mot», ty ännu stå vi på den urgamla rättens grundval, om än samma rätt i vissa delar blifvit till oigenkännlighet förvanskad.

Vi vilja i berörda hänseende antyda några förändringar.

Till en början har dispositionsrätten till jord blifvit nästan oinskränkt. Vidare har jordegendomen medelst skiftesverket, medelst upphäfvande af den urgamla bördsrätten samt medelst förenkling af lagfartsväsendet blifvit i den enskildes hand fullt oberoende, lätt förytterlig och mycket rörlig. Så hafva nästan alla de naturaprestationer (arbete och varor), som jorden förut utgjorde i grundräntor, skatter och löner till ämbets- och tjänstemän samt egna tjänare, förvandlats till penningprestationer. Slutligen afskrifvas numera de å jorden hvilande grundräntorna.

Spörja vi nu, hvilka sociala och ekonomiska verkningar uppkommit genom dessa förändringar, anmärka vi först, att medelst de förra naturaprestationernas förvandling i penningprestationer måste större delen af jordens naturala afkastning förvandlas i penningar, hvarigenom jorden fullständigare än förut blifvit beroende af världsmarknadens ebb och flod. Behofvet af den inhemska marknadens begränsning medelst tullskydd har därför också visat sig alldeles nödvändigt.

Medelst den fria dispositionsrätten, särskildt till skogsmark, hafva vidare de sista generationerna utan tvifvel uttagit och tillgodogjort sig mera af landets naturliga egendom, än som på dem med rätta borde belöpa. Behofvet at en skogslag har också visat sig allt mer och mer trängande.

[ 214 ]Genom jordegendomens individualisation och rörlighet, särskildt under påverkan af fluktuationerna i jordens i penningar uppskattade afkastningar och deras vidare inverkan på egendomsvärdena, hafva ytterligare uppkommit täta ombyten af ägare med däraf följande ökad hypotekarisk skuldsättning i och för gäldande af köpeskillingsrester och för utlösen af arfslotter. Det är också bekant, att ordnandet af jordbrukskrediten intager ett mycket framstående rum på nutidens agrara reformprogram.

På grund af antydda orsaker växer också skuldsättningen kontinuerligt och niöjliggöres ytterligare af grundränteafskrifningen.

På grund af jordens individualisation och sociala oafhängighet möjliggöres slutligen en obegränsad latifundiebildning.

Också är det bekant, huru denna företeelse, särskildt hvad Norrland och Dalarne angår, redan påkallat statsmakternas uppmärksamhet.

Medelst latifundiebildningen samt medelst de s. k. jordtorparnes förvandling till lösa arbetare eller till s. k. stattorpare förorsakas i sin ordning den jordbrukande befolkningens antingen inflyttning till städerna eller ock utflyttning till utlandet.

Frågan om »egna hem» har också kommit på dagordningen.

Någon egentlig opposition mot det fortsatta tillämpandet af den romerska absoluta jordäganderättsteorien har icke inom Sverige försports.

I utlandet däremot hafva socialister och landsocialister af olika nyanser helt enkelt fordrat afskaffande af den privata jordäganderätten af den orsak, att berörda rätt icke grundade sig på arbete.

Men äfven från sådana håll, där man i öfrigt endast fordrat reformer på det beståendes grund, har man underkastat den moderna jordbesittningsrätten en ingående kritik. Sålunda. har professor Adolph Wagner[1] undersökt den privata jordäganderätten i förhållande till det social- och privatekonomiska systemet. Härjämte har man ock medelst jämförande rättshistoriska undersökningar sökt vinna en allmängiltig uppfattning af jordäganderättens karaktär. I berörda hänseende torde böra framhållas [ 215 ]Emile de Laveleyes arbete »De la Propriété et de ses formes primitives» jämte Carl Büchers tyska bearbetning däraf under titel »Das Ureigenthum» samt Maxime Kovalevskys afhandling »Tableau des origines et de l'évolution de la Famille et de la Propriété».

I anslutning härtill hafva vi, hvad Sverige angår, sökt framställa grunddragen af vår svenska inhemska jordäganderätt, sådan den på flertusenårig grund utvecklat sig och, om än under betydliga förändringar, ännu till sina hufvuddrag äger bestånd, samt att med tillämpning af den nationalekonomiska vetenskapens fullt säkra slutsatser på den rättshistoriska och positivt rättsliga undersökningens resultat gifva en definitiv och allmängiltig förklaring af samma jordäganderätts natur; hvarjämte vi härvid ständigt sökt framställa bilden af den på hvarje tid härskande jordäganderättsordningen i den samtida stats- och samhällsorganisationens belysning.

Till utgångspunkt hafva vi härvid tagit spörsmålet om den privata jordäganderättens uppkomst, därvid vi funnit, att den privata jordäganderätten icke kan hafva uppkommit genom occupatio af en res nullius utan till en del genom en specificatio af en res communis och till en annan del genom en statens tilldelning eller förläning, ett resultat som i sin mån bestyrkes af åtskilliga svenska författares vittnesbörd, såsom Geijer[2] och Nordström,[3] Bergfalk[4] och Styffe.[5] De båda förstnämnde säga uttryckligen, att den svenska privata jordäganderättens grund är arbete och odling; de bägge sistnämnde, att grunden till berörda rätt är hvad de benämna formation, ett påstående, som är så mycket märkligare, som Bergfalk i början af sitt arbete synes vara anhängare till åsikten om en occupatio af en res nullius såsom den privata jordäganderättens ursprungliga grund.

Har emellertid privat jordäganderätt såväl i forntid och medeltid som nutid uppkommit medelst ett af rättsordningen sanktioneradt arbete (specificatio), följer att objektet för den privata jordäganderättcn icke kan vara annat än kultiverad jord. De till en privat jordegendom härjämte hörande delar af ytområdet, [ 216 ]vattenområdet och djupområdet äro att anse såsom bihang till den odlade jorden, och rätten till samma områden måste betraktas såsom ständig besittningsrätt.

Men då vidare den privata jordäganderätten uppkommit medelst kultivering af delar af statsallmänningar (dominium publicum), är den privata jordäganderätten alltid inskränkt till följd af statens anspråk å jordskyld för den specificerade jordens naturliga grund.

Resultatet är, att den privata jordäganderätten är till sitt omfång begränsad till kultiverad jord och till sitt innehåll alltid inskränkt genom statens grundränteanspråk.

Härigenom hafva vi emellertid kommit i opposition såväl emot den extrema individualistiska som den extrema socialistiska uppfattningen. i

Gent emot den senare hafva vi just påvisat, att arbete är den ekonomiska och rättsliga grundvalen för den privata jordäganderätten.

Gent emot den romerska jordäganderätten hafva vi åter framställt grunddragen af en på urgermansk grund hvilande svensk jordäganderätt, en beteckning som vi så mycket hellre anse oss kunna använda, som intet annat germanskt lands rättssystem torde gifva en så tydlig och klar bild däraf som just Sveriges.





  1. Lehrbueh der politischen Oekonomie – Grundlegung 2:a uppl. 2:a afdeln.
  2. Samlade skrifter. Förra afdelningens 6:te band Sthlm 1853 s. 376.
  3. Historisk inledning till 1851 års skogslag (tr. i Jur. för:s i Finland tidskr., 19:de årg. 1883).
  4. Bergfalk a. a. s. 35.
  5. Grundregalerna s. 253 m. fl. st.