På egen hand
| ← De nya jungfrurna |
|
Zätterbloms bli vegetarianer → |
PÅ EGEN HAND.
Historien om hur lektor Johan Fontanell redde sig på egen hand har berättats så här.
Fontanells bor under sommaren ute på landet. Förra veckan fick lektorn mottaga en inbjudning att följa med direktör Silfverspets på en motorfärd utåt Göteborgs skärgård. Utflykten skulle äga rum på söndagens morgon med afgång från lilla Bommen kl. 8. Från Fontanells järnvägsstation gick första tåget icke förrän half 9 f. m. Följaktligen måste lektor Fontanell för att kunna gå ombord i tid ligga öfver natten i Göteborg.
»Kära lilla snälla Johan,» sade lektorskan Fontanell, »hur i all världen skall du kunna reda dig på egen hand inne i staden, hur skall du kunna vakna i tid, bli klädd ordentligt och komma riktigt ner till båten??? Jag måste väl följa med och hjälpa dig???»
Lektor Fontanell tittade upp på henne från sin tidning och såg obeskrifligt road ut.
Han hade ett mycket klart begrepp om, hvad han betydde för sin fru, att det var han som klädde och födde henne, bestod henne med en präktig våning och en angenäm tillvaro, skänkte henne huld och skydd och ridderlig omvårdnad, samt att hon utan honom skulle vara som ett rotlöst träd, ett skepp som råkat i drift och snart skulle slås i spillror mot lifvets klippiga strand. Men att hon, hans stackars beskedliga Josefina, skulle kunna vara honom till någon som hälst hjälp i lifvets svårigheter, det hade han inte den svagaste aning om och ej häller den ringaste erfarenhet af. Och han sade henne det med många mera skämtsamma än egentligen vänliga ord.
På lördagskvällen reste lektor Fontanell ensam in till staden med den af fru lektorskan iordninglagade resväskan och tog in i stadsvåningen.
Sängen stod bäddad i sängkammaren, och lektorn kröp till kojs. När han vaknade, var det full dager. Förskräckt ryckte han till sig sin klocka — den visade på half fyra och stod! Så för sjutton, hade han glömt att draga upp —
Vid tämligen retligt humör åkte han in i sina strumpor, sina tofflor och benkläder och gick ut i köket för att hämta vatten i tvättfatet.
Inför vattenledningen ökades hans misstämning afsevärdt. Hvilken idiotisk inrättning!! För att få vattnet att rinna måste man oaflåtligen trycka på vattenledningsknappen. Hvilken ofantlig mängd arbetskraft representerade inte detta! Lektorn gick in i sängkammaren, letade reda på blyerts och papper och började räkna. En liter vatten i sekunden, i hvarje hushåll en daglig förbrukning af minst 120 liter vatten, 30,000 hushåll i hela staden = 1 X 120 X 30,000 = 3,600,000 sekunders daglig vattentappning. Vidare 3,600,000 sekunder = 60,000 minuter = 1,000 timmar, hvilka hvarje af årets 365 dagar åtgingo för att i Göteborg tappa vatten i hushållen!!!
Lektor Fontanell formligen baxnade inför dessa siffror. Och att tänka sig, att allt detta arbete kunde inbesparas, bara vattenkranarne, när de en gång öppnats, fortsatte att af sig själfva stå öppna ända tills man stängde igen dem!!!
Rustad med ett starkt snöre, som han lyckats leta fram, gick lektorn åter ut i köket, tryckte tillbaka vattenledningsknappen, band stadigt fast den, såg med nöje, hur vattnet fortsatte att störta fram, och satte tvättfatet under för att få det fyldt.
Angelägen om att taga vara på den dyrbara tiden gick lektorn, medan fatet fylldes, in i sängkammaren för att fortsätta sin toalett.
Det var alltså hängslena, som skulle spännas till — aj, för sjuhundratusen hakar, där rök knappen!!
Lektorn fann genast knappen, men hur skulle han få fast den igen? Sy fast den? Men nål och tråd, hvar skulle han få dem ifrån i den öde våningen? Lura fast den med lack eller gummi — dumheter! — Men man kunde kanske slå ett par små spikar genom hålen i nickelknappen och byxkanten samt kröka dem på andra sidan?
I en af sina skrifbordslådor hittade lektorn en hammare och några småspik. Spikarne voro för grofva att godvilligt gå igenom hålen i knappen och måste hamras dit, men för att detta skulle kunna ske, behöfdes ett fast underlag. Lektorn valde toalettens blankpolerade skifva. Han klämde med hammarens tillhjälp de fyra spikarne genom knappen och byxkanten, men de gingo längre, de gingo långt ned i toalettens mahognyskifva.
Det var med en viss obehaglig förvåning lektorn konstaterade, att han spikat fast sina byxor och inte kunde få loss dem. Han lirkade litet vackert med dem, försökte draga upp spikarne med naglarne, bröt af sin pennknif under samma bemödande och tog sedan full af raseri fatt i ena byxbenet och ryckte till af alla krafter.
I nästa ögonblick satte sig lektor Fontanell våldsamt ner på golfvet med de befriade byxorna i famnen. Han såg på dem med en viss oro — ja, mycket riktigt, knappen och en bit af byxorna hade stannat kvar på toalettskifvan, och det ena byxbenet hade rämnat från ofvan och ned till knävecket.
Det enda paret benkläder han hade tillgängliga i staden! Och inte en synål, inte en trådända i hela huset! Febrilt rafsade han igenom toalettlådorna! Nå, ändtligen några af hans frus hårnålar! Han rätade ut dem, stack dem genom tyget på ömse sidor rämnen i byxorna, drog ihop det gapande svalget och vred tillsammans nålarne. Prydlig blef inte lagningen, men lektorn sade sig med sammanbitna tänder, att anständighetens fordringar åtminstone voro tillgodosedda —
När lektorn hunnit till denna punkt i sitt dystra tänkande, bleknade han och stödde sig tungt mot en stol — öfver sängkammartröskeln ormade sig en liten klar rännil af vatten — —
Den öppnade och bortglömda vattenledningskranen!
Lektorn rusade genom den öfversvämmade korridoren och ut i köket, där vattnet forsade fram ur vattenledningsgapet ner i det öfverfylda tvättfatet och vidare ner på golfvet, förvandlande det till en liten insjö.
― ― ― ― ― ― ―
Det skulle kräfva alltför mycket trycksvärta för att i detalj redogöra för hur dåligt lektor Fontanell i fortsättningen redde sig på egen hand, hvarför vi måla händelserna med stora breda penseldrag.
Nåväl, han lyckades ställa till en svårare gas-explosion ute i köket, när han, i afsikt att laga sig en kopp té, öppnade graskranarne och först efter en kvarts letande hittade en tändsticka och strök eld på henne.
Och under sitt sysslande med gasspisen och kastrullerna blef han sotig om händerna. Han observerade inte denna ledsamma omständighet, förrän han satt en mängd fula kolsvarta hand- och fingeraftryck på sitt bländhvita skjortbröst, sin stärkkrage och sin ljusgrå, eleganta kostym.
I saknad af skoborste blankade han sina skodon med hårborsten, och två minuter senare använde han i distraktion samma borste som klädesborste till den nya ljusa sommaröfverrocken.
Då han för att få en smula luft och svalka kastade upp ett par fönster i salongen, passade hans nya panamahatt, som låg i ett af fönstren, på att, buren af det starka tvärdraget, flykta ut och sväfva bort hela Linnégatan framåt —
Det var då, som lektor Fontanell, nu en bruten och härjad man, beslöt att uppgifva striden mot det vidriga och öfvermäktiga ödet och söka att i största obemärkthet skyndsamt fly hem till den skyddade fristaden i sommarnöjet.
Han lade sig på lur i det öppna fönstret och lyckades till sist från sin upphöjda plats i fjärde våningen med höga ångestrop och våldsamma gester ådraga sig den på gatan patrullerande poliskonstapelns uppmärksamhet.
Konstapeln kom upp, lektorn fick förklara sig, och i sinom tid ankom genom konstapelns barmhärtiga förmedling en täckt droska, i hvilken lektorn skyggt och ångestfullt kröp in för att anträda den två mil långa hemfärden ut till landtstället.
När lektorskan Fontanell frampå söndagskvällen ute på sommarnöjets gårdsplan hjälpte lektorn ur droskan, erbjöd han den sorgliga anblicken af en olycklig och i yttre hänseende totalt förfallen människa. Men lektorskan sade ingenting utan var samma goda, tåliga och tysta, älskande, tjänstaktiga maka som alltid.
Hvad lektorn själf beträffar, förefaller han efter denna sin utflykt på egen hand icke fullt så säker som förut, och af hans aktningsfulla sätt mot fru lektorskan att döma, synes han hafva fått en något högre tanke än hittills om den nytta hon gör i lifvet.