De nya jungfrurna
| ← Den nya våningen |
|
På egen hand → |
DE NYA JUNGFRURNA.
Herrskapet Zätterblom har ett svårt och evigt jungfrubekymmer.
Jungfrurna trifvas icke i det Zätterblomska huset. Fru Zätterblom ha de ingenting emot, hon är snäll, oförarglig, höflig och gör det mesta arbetet själf, men hr Zätterblom hata de.
Grosshandlare Zätterblom har den sunda åsikten, att hemmet är den plats, där mannen bör äga rätt att afbörda sig det onda humör, han under dagens lopp flitigt samlat ihop på sitt kontor, i sitt ämbetsrum eller under umgänget med andra obehagliga människor. Den lilla glädjen och nyttan bör han väl ha af den dyrbara inrättning, som kallas hem.
Hr Zätterblom är icke en man, som säger ett ord och gör ett annat. Tvärtom! Därför urladdar han sin vredes åskor i hemmet, och fru Zätterblom får själffallet tjänstgöra som åskledare.
I denna sin egenskap var fru Zätterblom till en början alldeles ypperlig. Vek och känslig af naturen svimmade och upplöstes hon i tårar på ett sätt, som lifligt tilltalade hr Zätterblom och lättade upp hans dåliga humör.
Men hon försämrades! Hon blef barkad i huden, stålsatt i nerverna, ingenting förmådde rubba henne ur hennes jovialiska lugn, och en vacker dag var hon som åskledare betraktad totalt utsliten och värdelös.
Det var då grosshandlare Zätterblom kom på den genialiska idén att i stället använda husets tjänarinnor som afledare för sitt misshumör. Han grälade inte på dem, utan var endast blodigt ironisk och sade dessa ytterst känsliga varelser en hel del ganska giftiga saker.
Naturligtvis blefvo de desperata. De slogo i dörrarne, huserade som bärsärkar i diskbaljan, där den dyrbara porslinsservisen gick en snabb undergång till mötes, och togo till sist sitt pick och pack och sade med många ovänliga ord adjö och farväl samt lämnade den stackars fru Zätterblom att på egen hand reda upp de intrasslade husliga förhållandena.
Vid sådana tillfällen svek fru Zätterbloms goda humör och ett offer för den djupaste förtviflan grubblade hon sig gråhårig för att finna ett effektivt medel mot det ständiga jungfrueländet.
Hon fann till sist ett sådant medel.
⁎
I onsdags fick herrskapet Zätterblom nya jungfrur efter de två, som efter den senaste husliga stormen stolt lättat ankar och uppsökt en lugnare hamn.
I torsdags middag, när herr Zätterblom kom hem från affären, var han vid miserabelt humör, och fru Zätterblom kände en kväljande oro vid tanken på stundande husliga förvecklingar.
Efter första skedbladet soppa spred sig först ett sorgset, sedan ett lidande uttryck öfver hr Zätterbloms ansikte. Efter det andra skedbladet lade han skeden ifrån sig, sköt tillbaka tallriken, spände ögonen i fru Zätterblom och sade, vänd till henne, men med tydlig adress till husan, som sysslade inne i matsalen:
»Hvad är det här för giftblandning?? Sublimatsoppa???»
Fru Zätterblom skrattade till ett litet spasmodiskt skratt och sade i hopp att genom ett skämtsamt svar stilla hr Zätterbloms vrede och få honom på andra tankar:
»Så tokig du är, kära lilla Jakob! Det är ju Juliennesoppa och den är alldeles gudomligt god. Om man bjöde den åt en död, skulle han sätta sig upp —»
»Ja,» inföll hr Zätterblom mörkt, »han skulle sätta sig upp och stormsvära öfver den!»
»Hur kan du säga så!» snyftade fru Zätterblom i detsamma husan med en ljudlig smäll drog igen matsalsdörren efter sig för att skyndsamt gå ut och i köket för kokerskan rapportera, hvad herrskapet tyckte om maten. »Soppan är god och du kan väl låta bli att vara förarglig mot jungfrurna. Du vet ju, att de gå sin väg.»
Hr Zätterblom såg på henne med djupt ogillande.
»Du menar», sade han, »att jag stillatigande skall förtära hvad smörja som hälst? Kanske med ett lyckligt småleende på mina läppar? Jag skall icke till de tjänare jag själf — märk, jag själf aflönar få säga ett ogillande ord. Är det så?? Jag skall kanske mot bättre vetande vara tvungen att berömma dem? Eller skall jag gå omkring stum i mitt eget hus — — —»
»Ack, kära, kära, välsignade lilla Jakob,» afbröt fru Zätterblom och sträckte bönfallande sina sammanknäppta händer emot honom, »inte menar jag så! Du skall bara inte vara retsam mot dem. Du talar ju alltid om, att du är arbetarevänlig — hvarför då inte vara litet hygglig, mot jungfrurna också.»
»Åhnej du,» skrattade hr Zätterblom torrt, »ännu har gudskevarelof inte pigor fått rösträtt. Du får ursäkta mig, men ingen makt på jorden kan hindra mig att säga min mening högt och fritt om och till de praktexemplar till jungfrur du anställer för att förbittra lifvet för mig och göra hemmet till ett Gehenna. Vill du vara snäll och ringa på kokerskan, så att jag kan få anförtro henne mina små tankar om den här lifsfarliga anrättningen . . .»
Det var då, som fru Zätterblom kom ihåg sin goda idé.
»För Guds skull, Jakob,» sade hon ifrigt, »besinna dig. Var försiktig! Det duger inte att i våra dagar behandla tjänarinnorna hur som hälst. De här nya — jag tror — tror, att de äro — äro — anarkister!»
»Anarkister??!» frågade hr Zätterblom med sväfvande röst.
»Ja, ser du,» sade fru Zätterblom, djärft fortsättande på den osanningens väg, på hvilken hon slagit in. »Det finns nästan inga andra nu för tiden. De äro anstuckna af de modärna idéerna, förstår du. Förhållandena i lifvet ha nu en gång gestaltat sig på detta sorgliga sätt, och det är ingenting att göra åt det — —»
Och fru Zätterblom log ett lyckligt litet leende bakom servietten, hjärtinnerligt glad öfver att hennes lilla list till husfredens bevarande lyckats så väl.
»Anarkister,» upprepade hr Zätterblom nervöst med en skygg blick omkring sig, »anarkister med bomber i kjolfickan, revolver innanför blusen, giftflaska i byrålådan, hat och mordlust i sinnet, törstande efter borgerligt blod, i stånd till hvad som hälst — hvad skola vi taga oss till, Beata?!»
»Vi få väl lugna oss, kära du —»
»Lugna oss, när det gäller lifvet! Nej, tack du, här måste man gripa in med kraft,» hviskade hr Zätterblom hest. »Köra bort dem vågar ingen människa, det skulle betyda detsamma som en exploderande bomb eller en knallande revolver. Vi måste behålla dem och göra det trefligt för dem, så att de blifva mildt och försonligt stämda, vi måste behandla dem på ett utsökt sätt med förståelse och hjärtlig välvilja —»
― ― ―
Att lämna en detaljerad skildring af den lidandets eftermiddag och natt som sedan följde för fru Zätterblom skulle kräfva alltför mycket tid, utrymme och tålamod, hvarför vi nu endast vilja så att säga snudda vid händelserna.
Nåväl, hr Zätterblom förtärde sin soppa med en för kokerskan ytterst smickrande aptit, steg upp och bugade sig för husan, när hon kom in i rummet, stängde artigt dörren efter henne, när hon gick ut, han var ute i köket och höll ett glänsande föredrag öfver frihet, jämlikhet och broderskap och anslog mot jungfrurna en så kordial ton, att fru Zätterblom blef alldeles utom sig af förtviflan. Han lofvade dem dessutom, trots fru Zätterbloms häftiga opposition, alla söndagar och två eftermiddagar i veckan fria, och när kvällen kom, lät han dem gå på teatern på de biljetter, han ursprungligen köpt åt sig och sin fru.
Och innan hr Zätterblom gick till sängs på aftonen reglade han omsorgsfullt alla dörrar i hela våningen och sköt tunga möbler framför dem, och på bordet vid sängen lade han upp två förfärliga skarpladdade browningrevolvrar, som fru Zätterblom var lifligt öfvertygad skulle brinna af af sig själfva och ömkligen döda henne. Det blef mycket litet sömn, luften var full af underliga ljud, det knäppte i väggarne, tog i dörrhandtagen, hr Zätterblom famlade efter revolvrarne, och fru Zätterblom var nära att få slag . . .
Morgonen därpå var fru Zätterblom totalt förbi, och när hon så kom ut i köket och jungfrurna samstämmigt förklarade, att de aldrig i lifvet trifts så bra på något ställe och aldrig träffat på någon så snäll och skojig gammal herre som hr Zätterblom, då rann det rågade måttet öfver, och den snälla beskedliga fru Zätterblom, öfver hvars läppar aldrig ett ondt ord brukade hitta vägen, tog till att gräla så häftigt och oresonligt, att både Soffi och Sinobia funno sig föranlåtna att slå en knyck på nacken samt samla ihop sina grammofoner, sina cyklar, handklaver och andra tillhörigheter och stolt segla utför de Zätterblomska trapporna för att icke mera komma tillbaka.
Och tjänarinnebekymret har åter sänkt sig öfver det Zätterblomska hemmet. Fru Zätterbloms sorgsna ögon se ingen utväg ur eländet.