Pauline/Kapitel 05
| ← Gravens hemlighet |
|
Det nya hemmet → |
FEMTE KAPITLET.
AVSKEDET.
Då vi inlupo i hamnen, slog Pauline åter upp ögonen. Hennes första känsla var förskräckelse; hon trodde sig blott hava haft en tröstande dröm, och sträckte ut händerna, liksom för att försäkra sig att de ej mera rörde vid fängelsemurarna. Sedan kastade hon oroliga blickar omkring och frågade: »Vart för ni mig?»
»Var lugn», svarade jag; »dessa hus, som ni ser framför er, höra till en fattig by; de, som bebo dem, hava för mycket att göra för att vara nyfikna. Ni kan förbliva okänd där, så länge ni behagar. För övrigt, om ni önskar resa, så nämn endast orten, och i morgon, i natt, på ögonblicket reser jag med. Jag skall följa er och vara er ledsagare.»
»Till och med från Frankrike?»
»Överallt!»
»Tack!» sade hon; »lämna mig endast en timma att tänka härpå. Jag vill försöka att samla mina tankar; ty nu äro både mitt huvud och mitt hjärta brustna. Alla mina krafter hava på dessa två dygn blivit uttömda, och i min själ känner jag en förvirring, som liknar svagsinthet.»
»Som ni själv önskar; när ni vill se mig, så låter ni kalla mig.» — Hon gjorde en åtbörd av tacksamhet. I detsamma voro vi framme vid värdshuset. Jag lät ställa i ordning ett rum i ett hus, som låg alldeles skilt från det jag bebodde, för att ej såra Paulines grannlagenhet, och anbefallde värdinnan att giva henne endast svag buljong; varje annan föda kunde bliva farlig i det överretade och försvagade tillstånd, varuti den sjukas mage nu måste befinna sig. Efter dessa befallningar drog jag mig tillbaka i mitt rum.
Här kunde jag ostörd överlämna mig åt den känsla av glädje, som uppfyllde min själ, och vilken jag icke vågat låta framlysa i Paulines närvaro. Henne, som jag ännu älskade, henne, vars minne, oaktat två års skilsmässa, alltid levat i mitt hjärta, henne hade jag räddat; hon hade mig att tacka för sitt liv. Jag förundrade mig över de många dolda omvägar och olika sammanlänkade omständigheter, slumpen eller Försynen lett mig härtill; men plötsligt gick en dödlig rysning genom mina ådror. Jag betänkte att, om en enda av dessa tillfälliga omständigheter icke inträffat, om en enda av dessa obetydliga händelser uteblivit, vilka tillsammans bildat den ledande tråden, som väglett mig i denna labyrint, skulle Pauline nu, innesluten i ett griftvalv, vrida sig i giftets eller hungerns krampryckningar, medan jag, okunnig därom, sysselsatt på annat håll med en småsak, kanhända med ett nöje lämnat henne ett rov för dödskampens marter, utan att en aning, en röst tillviskat mig: »Hon dör, fräls henne!» En sådan tanke är ryslig, och den fruktan, man härigenom kommer till, är den förfärligaste av alla. Det är sant, att den även är den mest tröstande; ty sedan den låtit oss genomirra tvivlets rymd, återför den oss till tron, som rycker människorna ur slumpens blinda händer, för att bringa dem åter under Försynens skyddande vård.
Jag förblev en timma på detta sätt», fortfor Alfred. Jag var lycklig, jag var stolt över att hava räddat henne; denna handling medförde sin egen belöning, och jag begärde ingen annan, än lyckan att hava blivit utvald att verkställa den. Vid slutet av denna timma lät hon kalla mig. Jag sprang upp, liksom för att störta in till henne; men vid dörren sveko mig krafterna, jag nödgades stödja mig en stund mot väggen, och uppasserskan hann återkomma med förnyad inbjudning, innan jag förmått bekämpa min rörelse.
Hon hade lagt sig på sin säng, men utan att avkläda sig. Jag närmade mig henne med den lugnaste rörelse jag förmådde; hon räckte mig handen.
»Jag har ännu icke», yttrade hon, »hemburit er min tacksägelse; min ursäkt ligger i omöjligheten att finna ord, som tolka min erkänsla. Föreställ er förskräckelsen hos en kvinna i det tillstånd ni funnit mig, och förlåt mig!»
»Hör mig, min fru», sade jag och försökte kuva min rörelse, »och tro vad jag ärnar säga er. Det gives förhållanden, så oväntade, så sällsamma, att de frikalla oss från alla vanliga former och överenskomna talesätt. Gud har fört mig till er, och jag prisar honom därför; men min sändning är ännu icke fulländad, jag hoppas det, och kanhända skall jag ännu var er nyttig. Hör mig därför och överväg noga mina ord.»
»Jag är fri, jag är rik, ingenting fäster mig mera vid en punkt av jorden än vid en annan. Jag ämnade resa, jag ville fara till England, utan något bestämt ändamål; jag kan därför ändra min resplan och vända min kosa till vilken trakt av världen som det behagar slumpen att föra mig. Kanske bör ni lämna Frankrike? Jag känner det icke, jag begär icke att få del av någon utav edra hemligheter, och jag skall icke en gång våga en gissning, innan ni givit mig lov därtill. Men om ni kvarbliver i Frankrike eller icke, befall över mig, under namn av vän eller bror. Bjud att jag följer er, nära eller på avstånd, gör mig till er beskyddare, eller fordra, att jag låtsar mig icke känna er, och jag skall lyda på ögonblicket. Och detta, tro mig, utan någon dold avsikt, utan något själviskt hopp, utan någon ond mening. Och nu, såsom jag sagt, glöm er egen ålder, glöm min, eller föreställ er att jag är er bror.»
»Tack!» yttrade grevinnan med en röst full av djup rörelse; »jag emottager ert anbud med ett förtroende svarande mot er redlighet. Jag överlämnar mig helt och hållet åt er heder; ty jag äger endast er i världen, ni ensam vet att jag är till. Ja, er förmodan är riktig; jag måste lämna Frankrike. Ni reser till England, ni skall föra mig dit; men jag kan ej komma dit ensam och utan familj. Ni har erbjudit mig att kallas er syster; för alla skall jag händanefter vara fröken de Nerval.»
»O, vad jag är lycklig!» utbrast jag. Grevinnan gav ett tecken att jag skulle avhöra henne.
»Jag begär mera utav er, än ni kanhända tror», sade hon. »Även jag har varit rik; men de döda äga ingenting kvar.»
»Men jag är det, och allt vad jag äger…»
»Ni förstår mig ej», avbröt hon, »och då ni ej låter mig sluta, tvingar ni mig att rodna.»
»O, förlåt!»
»Jag skall vara fröken de Nerval, en dotter av er far, om ni så vill, en moderlös, som blivit er anförtrodd Ni har säkert rekommendationsbrev; ni skall skaffa mig en plats såsom lärarinna i någon pensionsinrättning. Jag talar engelska och italienska som mitt modersmål; jag har god kännedom i musik, åtminstone sade man mig det fordom; jag skall giva undervisning i språk och musik.»
»Det är omöjligt», inföll jag.
»Se där mina villkor», inföll grevinnan: »avslår ni dem, min herre, eller antager ni dem, min bror?»
»O, allt vad ni vill; allt, allt!»
»Nåväl, då är ingen tid att förlora: i morgon måste vi resa; är det möjligt?»
»Fullkomligt!»
»Men pass?»
»Jag har ett sådant.»
»För herr de Nerval?»
»Jag tillägger: och för min syster.»
»Tänker ni göra ett falskt?»
»Ja, ganska oskyldigt; eller vill ni hellre att jag skriver till Paris efter ett annat?»
»Nej, nej! Det skulle förorsaka för mycken tidspillan. Varifrån resa vi?»
»Från Havre.»
»På vad sätt?»
»På paketbåten, om ni vill.»
»Och när?»
»När ni vill.»
»Kunna vi det nu genast?»
»Är ni icke ännu för svag?»
»Ni bedrager er, jag är stark. Så snart ni är tillreds att fara, skall ni finna mig färdig.»
»Om två timmar?»
»Det är gott. Adjö, min bror!»
»Adjö, min fru!»
»Ah!» återtog grevinnan småleende: »ni bryter redan våra överenskommelser.»
»Lämna mig tid att vänja mig vid detta namn, ehuru ljuvt det än är.»
»Om två timmar», utbrast jag, »skall allt vara i ordning efter er önskan.» — Därefter bockade jag mig och gick ut.
Det var en fjärdedels timma, sedan jag med hela min själs uppriktighet erbjudit mig att spela en brors roll, och redan kände jag det svåra däruti. Att umgås såsom bror med en ung och skön kvinna, är redan svårt; men om man älskat denna kvinna, om man förlorat henne, om man återfunnit henne ensam och övergiven, utan att äga något annat stöd; då den lycka, på vilken man icke vågat tro, ty man betraktade den som en dröm, i verkligheten ligger oss så nära, att man kan fatta den, om man utsträcker handen, då blir det, oaktat givet hedersord omöjligt att innesluta i sin själ den eld, som glöder därinne, och någon gnista därav framlyser alltid genom ögonen eller munnen.
Jag återfann mina roddare sysselsatta med att äta och dricka, och meddelade dem mitt nya förslag, att under natten fara till Havre, för att hinna fram innan paketbåten avgick; men de ville ej våga denna överfart med samma båt, som vi förut begagnat. Som de endast begärde en timma, för att anskaffa en säkrare farkost, överenskommo vi genast om betalningen, eller rättare sagt, de överlämnade denna åt mitt gottfinnande. Jag tillade fem louisdorer till de tjugofem de redan erhållit, och för detta pris skulle de hava fört mig till Amerika.
Jag företog mig därefter att göra en påhälsning i min värdinnas klädskåp. Grevinnan hade räddat sig med den enda klädning, som hon bar, då hon fördes i fängelset, och det var allt. Svag och lidande, som hon ännu var, befarade jag att blåsten och nattdimman kunde bliva henne skadliga. Jag fann en stor skotsk tartan, vilken jag tog, och bad fru Osscraie att sätta upp den på min räkning. Med denna sjal och min kappa hoppades jag, att min följeslagarinna ej skulle fara illa på vägen. Hon lät oss icke vänta; så snart hon fick veta att roddarne voro färdiga, kom hon ner. Jag hade begagnat tiden att uppgöra min räkning på värdshuset, och det var således endast fråga om att uppnå hamnen och stiga ombord.
Natten blev såsom jag förutsett, kall, men lugn och vacker. Jag svepte in grevinnan i tartanen och ville förmå henne att gå in uti ett tält, som roddarna uppsatt av ett segel; men den klara himlen och lugnet på sjön kvarhöllo henne på däcket. Jag anvisade henne en bänk, och vi satte oss bredvid varandra.
Båda voro vi så sysselsatta med våra tankar, att vi förblevo tysta. Jag hade låtit mitt huvud sjunka ned på bröstet, och övertänkte förundrad den följd av sällsamma tilldragelser, som börjat för mig, och vilkas kedja sannolikt skulle sträcka sig in i framtiden. Jag brann av begär att veta, huru grevinnan de Beuzeval, ung, rik och efter allt utseende älskad av sin man, kommit därhän, att hon, i en gravhåla i ett förfallet kloster, måst avvakta den död, varifrån jag räddat henne. I vilken avsikt och för vilket ändamål hade hennes man utspritt ryktet om hennes död och i hennes ställe lagt en främmande på likbåren? Var det av svartsjuka? Detta var den första tanke som uppstod hos mig; den var förfärlig. Pauline älska någon! O, då voro alla mina drömmar tillintetgjorda; ty för den man, som hon älskade, skulle hon säkert återkomma till livet; evar hon än befann sig, skulle han uppsöka henne. Då skulle jag hava frälsat henne för en annan; hon skulle tacka mig som en bror, och det vore allt. Denne man skulle trycka min hand och upprepa, att han vore skyldig mig mer än livet. Sedan skulle de njuta en lycka, så mycket säkrare, som den vore okänd! Och jag, jag skulle återkomma till Frankrike, för att där lida, såsom jag redan lidit, och tusen gånger mera; ty denna sällhet, som jag förut endast skådat i fjärran, hade närmat sig till mig, för att sedan på ett ännu grymmare sätt undfly mig. Och då skulle jag kanske en dag förbanna den stund, då jag befriade denna kvinna, och det skulle smärta mig att hon, död för alla andra, levde för mig, långt ifrån mig, och för en annan, nära intill honom. För övrigt, om hon var brottslig, var grevens hämnd rättvis. I hans ställe skulle jag icke låtit henne dö så; men säkert hade jag mördat henne, henne och den man hon älskade. — Pauline älska en annan! Pauline brottslig! O, denna tanke gnagde mitt inre. Jag lyftade långsamt mina ögon; Pauline, med huvudet tillbakalutat, såg emot himlen, och tvenne tårar rullade utför henne kinder.
»O, min Gud!» utbrast jag, »vad fattas er?»
»Tror ni», sade hon, utan att röra sig, »tror ni att man för alltid lämnar sitt fädernesland, sin släkt, sin mor, utan att hjärtat brister? Tror ni, att man går, om icke från lycka, åtminstone från lugn, till förtvivlan, utan att hjärtat blöder? Tror ni, att man vid min ålder överfar oceanen, för att i ett främmande land tillbringa sitt återstående liv, utan att en tår blandas med vågen, som bortför en långt från allt vad man älskat?»
»Men», sade jag, »är det då ett evigt farväl?»
»Evigt», viskade hon och skakade sakta sitt huvud.
»Skall ni aldrig återse någon av dem ni saknar?»
»Aldrig.»
»Ock skola alla utan undantag och för alltid förbliva i okunnighet om, att den, de sörja såsom död, lever och gråter?»
»Alla, för alltid, utan undantag.»
»O!» utbrast jag. »O, vad jag är lycklig; vilken tyngd ni tagit från mitt hjärta!»
»Jag förstår er icke», sade Pauline.
»O, anar ni ej alla de tvivel och farhågor, som vaknat hos mig? Önskar ni icke själv att snart få veta de sammanträffande omständigheter, som fört mig fram till er? Tackar ni Himlen för er frälsning, utan att av mig söka upplysning, vilka medel den begagnat?»
»Ni har rätt, en bror bör ej hava hemligheter för sin syster. Ni skall berätta mig allt, och jag, å min sida, skall icke dölja något för er.»
»Ni skall icke dölja något! O, svär mig det! Ni skall låta mig läsa i er själ, såsom i en öppen bok?»
»Ja! Och ni skall däruti endast finna olycka, försakelse och bön. Men nu är ej rätta stunden därför; dessutom är jag ännu för nära dessa rysliga händelser, för att hava mod att berätta dem.»
»O, när ni vill. Bestäm själv tiden och stunden; jag väntar.»
Hon steg upp. »Jag behöver vila», sade hon; »ni har ju sagt, att jag kunde sova i detta tält?»
Jag förde henne dit och utbredde min kappa på golvet, därefter gav hon mig tecken med handen att lämna henne ensam. Jag lydde och vände tillbaka till den plats, hon lämnat; jag lade mitt huvud där hennes hade vilat, och förblev så ända till framkomsten till Havre.
Följande afton anlände vi till Brighton, och sex timmar därefter voro vi i London.