Pauline/Kapitel 04
| ← En nattlig syn |
|
Avskedet → |
FJÄRDE KAPITLET.
GRAVENS HEMLIGHET.
Det var en blond kvinna, med blå ögon, vit hy och välbildade aristokratiska händer. Det var en ung och skön kvinna; men det var icke Pauline.
Såret var i högra sidan; kulan hade gått emellan två revben: tvärs igenom hjärtat, så att döden följt omedelbart. Allt detta var en hemlighet så ogenomtränglig, att jag började förlora mig däruti; mina misstankar visste ej var de skulle fästa sig; men det säkra var, att denna kvinna icke var Pauline, vilken hennes man förklarade död och under vars namn man ärnade begrava en främmande.
Jag vet verkligen icke vad jag uträttade under hela denna kirurgiska operation, ej heller vad jag undertecknade, under namn av besiktningsprotokoll. Lyckligtvis åtog sig läkaren från Dives, som utan tvivel ville visa sin överlägsenhet över en blott elev, jämte provinsens företräde framför Paris, hela besväret vid förrättningen och fordrade endast min underskrift. Operationen varade i nära två timmar, varefter vi gingo ned i matsalen, där man framsatt några förfriskningar. Medan mina kamrater besvarade denna artighet därmed, att de satte sig till bords, gick jag att stödja mig mot ett fönster utåt gården. Jag hade stått där nära en fjärdedels timma, då en ryttare, höljd av damm, red i galopp in på gården, kastade sig av hästen, utan att bekymra sig om någon tog emot den, och ilade upp emot trappan. För mig följde den ena bestörtningen efter den andra. Denne man, som jag endast flyktigt sett, hade jag likväl oaktat den förändrade klädseln, igenkänt. Han var densamme, som jag sett komma upp ur valvet ibland ruinerna: det var mannen med de blå underkläderna, med spaden och hirschfängaren. Jag tillkallade en domestik och frågade honom, vem den ridande var, som nyss anlänt. — »Det är min husbonde», sade han, »greve de Beuzeval, som återkommer från Caën, där han varit, för att utverka likets bortförande.» — Jag frågade om han snart skulle resa till Paris. — »Denna afton», svarade han; »ty likvagnen, varuti grevinnans lik skall föras, är tillreds och hästarne beställda till klockan fem.» — Då vi gingo ut från matsalen, hörde vi hammarslag ; snickaren spikade igen kistan. Allt tillgick ordentligt, men brådskande, som man ser.
Jag for tillbaka till Dives; klockan tre var jag i Pont-l'Éveque, och klockan fyra i Trouville.
Mitt beslut för natten var bestämt. Jag var beredd ett själv söka uppdaga allt och, om mitt försök vore fruktlöst, angiva förhållandet och överlämna åt polisen fullföljandet av denna sak.
Följaktligen var min första omsorg att hyra en ny båt; men denna gång tog jag två man för att föra den. Därpå gick jag upp i mitt rum och stoppade ett par ypperliga dubbelpistoler i min resgördel, vilken även var försedd med en jaktkniv. Jag påtog och igenknäppte min överrock, för att för värdinnan dölja dessa fruktansvärda tillrustningar, lät vidare nedbära i båten en fackla och ett bräckjarn, och följde själv efter med en bössa på axeln, föregivande att jag ämnade mig ut på sjöfågelsjakt.
Även denna gång var vinden gynnande; på mindre än tre timmar voro vi på höjden av Dives’ mynning. Anländ dit, befallde jag mina sjömän att ligga bi ända till dess det var mörkt; därefter, då natten redan inträtt, styrde jag rakt mot kusten och gick i land. Nu meddelade jag mina sista förhållningsorder åt mitt folk. De bestodo däri, att vänta mig bakom ett klipphörn, att vaka var sin stund och hålla sig färdiga till uppbrott vid första tecken från mig. Om jag vid dagningen icke återkommit borde de begiva sig till Trouville och överlämna åt mären ett förseglat paket. Det innehöll en skriftlig och omständlig uppsats om mitt företag och orsaken därtill, jämte upplysningar, genom vilka man kunde återfinna mig död eller levande. Sedan dessa försiktighetsmått voro tagna, kastade jag bössan på axeln, medtog bräckjärnet, facklan och ett eldon och sökte att finna samma väg, som jag följt vid min första resa.
Jag behövde icke länge söka den; jag klättrade uppför berget, och månens första strålar visade mig de gamla klosterruinerna. Jag gick in och befann mig, såsom förra gången, i kapellet.
Även denna gång klappade mitt hjärta våldsamt; men det var mera av väntan på vad som skulle hända, än av fruktan, Jag hade haft tid att stadga mitt beslut, icke genom denna fysiska överretning, som det vilda och ögonblickliga modet väcker, utan genom detta moraliska begrundande, vilket gör ett beslut försiktigt, men oåterkalleligt.
Framkommen till pelaren, vid vars fot jag legat, stannade jag för att taga en översikt av stället. Allt var lugnt, intet ljud lät höra sig, om icke denna beständiga susning, som tycktes vara havets sorlande andedräkt. Jag beslöt att gå planmässigt tillväga och först undersöka det ställe, där jag sett greve de Beuzeval gömma ett föremål, som jag då icke kunde skönja; ty nu var jag fast övertygad, att det var han. I följd härav lämnade jag facklan och bräckjärnet vid pelaren och spände min bössa, för att, i händelse det behövdes, vara beredd på mitt försvar. Jag uppnådde korridoren och följde de mörka arkaderna. Mot en av kolonnerna, som stödde dem, stod spaden lutad; jag bemäktigade mig den; därpå, efter en stunds tystnad och orörlighet, som övertygade mig att jag var alldeles ensam, vågade jag mig fram till stället. Jag upplyftade gravstenen, på samma sätt som greven gjort det, och såg jorden nyligen omrörd; jag lade bössan på marken, satte ner spaden i samma riktning, som det förut var grävt, och vid första spadtaget såg jag en nyckel blänka bland mullen. Jag fyllde igen gropen, lade stenen tillbaka, fattade mitt gevär, ställde spaden där jag funnit den, och stannade ett ögonblick på det mörkaste stället, för att bringa mina tankar i ordning.
Det var tydligt, att denna nyckel öppnade dörren, varigenom jag sett greven utgå. Nu behövde jag icke mera bräckjärnet, utan lämnade det bakom pelaren, och försedd endast med facklan, begav jag mig fram mot den välvda dörren. Jag gick ner de tre trappstegen och satte nyckeln i låset, den passade; vid andra varvet öppnades rigeln och jag gick igenom. Jag ärnade tillsluta dörren, då det föll mig in, att någon oförutsedd händelse kunde hindra mig att åter öppna den med nyckeln; jag återvände därför efter bräckjärnet och gömde det i ett hörn på fjärde eller femte trappsteget. Nu tillslöt jag dörren, och emedan jag befann mig i det djupaste mörker, tände jag min fackla, varvid det underjordiska valvet upplystes.
Stället liknade nedgången till en källare; det var på sin höjd fem eller sex fot brett; murarne och det välvda taket voro av sten. En trappa av vid pass tjugu steg låg framför mig; vid foten av densamma fann jag en böjd och sluttande gång, vilken fortfor att sänka sig nedåt. Några steg framför mig såg jag en annan dörr; jag gick fram och satte örat mot ekplankorna i densamma för att lyssna, men hörde intet. Jag försökte nyckeln; även denna gång öppnade den, och jag gick vidare, dock utan att igenläsa denna dörr, och var nu nere uti gravvalven, bestämda för klostrets superiorer; ty de andra munkarna begravdes på den förutnämnda platsen uppe i klostret.
Här hejdade jag mig ett ögonblick; det var tydligt att jag närmade mig målet för min vandring. Mitt beslut var för väl fattat, för att jag skulle vackla, men likväl bör du finna,» fortfor Alfred, »att själva stället icke förfelade att göra intryck på mig. Jag strök med handen över min av svett betäckta panna, och stannade en stund, för att hämta mig. Vad skulle jag finna? Tvivelsutan någon gravsten, nedlagd för tre dagar sedan. Plötsligt spratt jag till! Jag hade trott mig höra ett kvidande.
Detta ljud, i stället för att minska mitt mod, återgav mig det helt och hållet; jag skyndade framåt, men varifrån hade denna suck kommit? Medan jag forskade omkring mig, hördes åter ett klagoljud. Jag störtade fram i den riktning, varifrån det utgått, och sänkte mina blickar i varje gravkor, utan att se annat än stenar, vilkas inskrifter utvisade namnen på dem, som vilade i deras skydd. Slutligen, framkommen till det sista och mest undangömda, varseblev jag innanför gallerdörren en kvinna, som satt med vridna händer och tillslutna ögon, tuggande på en lock av sitt hår. Nära intill henne på en sten var ett brev, en utsläckt lampa och ett tomt glas. Hade jag kommit för sent? Var hon död? Jag försökte nyckeln, den hörde ej till låset; men vid det buller jag åstadkom, öppnade kvinnan sina förvildade ögon, kastade konvulsiviskt tillbaka håret, som höljde hennes ansikte, och reste sig med en snabb och mekanisk rörelse upp som en vålnad. Jag utstötte på en gång ett anskri och ett namn — Pauline!
Då störtade hon fram till gallret och föll på knä.
»O», skrek hon, under smärtan av den grymmaste dödskamp, »tag mig härifrån! Jag har ingenting sett, jag skall ingenting omtala; jag svär det vid min mor!»
»Pauline! Pauline!» upprepade jag och fattade hennes händer tvärtigenom gallret. »Pauline, ni har ingenting att frukta; jag kommer till er hjälp och bistånd; jag kommer för att rädda er.»
»O», sade hon och sprang upp, »att rädda, att rädda mig!… ja, att rädda mig! Öppna dörren, öppna henne genast; så länge den icke är öppen, tror jag ej på vad ni säger. I himlens namn, öppna denna dörr!» — Och hon skakade gallret med en styrka, varav jag icke trott en kvinna vara mäktig.
»Sansa er, sansa er», bad jag, »jag har icke nyckeln till denna dörr; men jag har medel att, ändå öppna den. Jag skall gå efter…»
»Lämna mig icke!» skrek Pauline och fattade min arm genom gallret med oerhörd styrka. »Lämna mig icke; jag återser er då aldrig !»
»Pauline», sade jag och närmade facklan intill mitt ansikte, »känner ni icke igen mig? O, betrakta mig och döm, om jag kan övergiva er.»
Pauline häftade sina stora svarta ögon på mina, sökte en stund i sitt minne och utbrast sedan: »Alfred de Nerval.»
»O, tack!» svarade jag, »ni har ej heller glömt mig. Ja, det är jag, som älskat er så högt, som ännu älskar er. Tror ni er nu kunna lita på mig?»
En flyktig rodnad överfor hennes bleka ansikte, så djupt är blygsamheten rotfästad i en kvinnas hjärta. Därpå släppte hon min arm.
»Dröjer ni länge?» frågade hon.
»Fem minuter.»
»Gå då; men lämna mig denna fackla, jag bönfaller därom, mörkret dödar mig.»
Jag gav henne facklan. Hon fattade den, stack sin arm igenom gallret, trängde ansiktet fram emellan järnstängerna, för att så länge som möjligt följa mig med ögonen, och jag skyndade tillbaka den väg jag kommit. Då jag gick igenom första dörren, vände jag mig om och såg Pauline i samma ställning, orörlig som en marmorbild, hållande facklan.
Med tjugu steg uppnådde jag den andra trappan och fann bräckjärnet, där jag gömt det; jag återvände genast. Pauline stod oupphörligt kvar på samma ställe. Då hon återsåg mig, upphävde hon ett glädjerop. Jag störtade fram emot gallret.
Låset var så säkert, att jag såg mig nödsakad att bryta sönder gångjärnen. Jag angrep därför muren och Pauline lyste mig. Inom tio minuter voro bägge fästena på den ena dörren uppbrutna; jag fattade i den, och den gav efter. Pauline föll på knä; först i detta ögonblick ansåg hon sig för fri.
Jag lämnade henne en stund för sin andaktsbetygelse; sedan gick jag in i graven. Då vände hon sig livligt om, tog det uppbrutna brevet från stenen och gömde det i sin barm. Denna rörelse erinrade mig om det tomma glaset; jag grep det med ängslan; ett vitaktigt ämne betäckte en halv tum högt dess botten.
»Vad har det varit i detta glas?» frågade jag förskräckt.
»Gift!» svarade Pauline.
»Och ni har druckit det!» utbrast jag.
»Visste jag att ni skulle komma?» sade Pauline och stödde sig mot gallret; ty nu först kom hon ihåg, att hon tömt detta glas en eller två timmar före min ankomst.
»Känner ni några plågor?» frågade jag.
»Inte ännu», svarade hon.
Då väcktes hos mig en förhoppning.
»Har giftet stått länge i glaset?»
»Ungefär två dygn; ty jag har ej så noga kunnat beräkna tiden.»
Jag betraktade ånyo glaset; fällningen, som betäckte dess botten, lugnade mig något; på en tid av två dygn hade giftet hunnit avsätta sig. Pauline hade druckit endast vatten, förgiftat, det är sant, men kanske icke till den grad, att det kunde ge döden.
»Vi hava ej ett ögonblick att förlora», sade jag och fattade om henne med ena armen. »Vi måste fly, för att söka hjälp.»
»Jag kan nog gå själv», sade Pauline och gjorde sig lös med denna heliga blygsamhet, som redan förut spritt sin färg över hennes ansikte.
Vi begåvo oss genast på väg till första dörren, vilken vi igenläste efter oss; därpå kommo vi till den andra, som öppnades utan svårighet, och nu befunno vi oss i klostret. Månen sken mitt på den rena himlen; Pauline sträckte ut armarna och föll för andra gången på knä.
»Skynda, låt oss gå!» bad jag; »varje minut gäller livet.»
»Jag börjar må illa», sade hon och steg upp.
En kallsvett gick över min panna; jag fattade henne i mina armar som ett barn, skyndade fram genom ruinerna ut ur klostret och sprang utför berget. Nedkommen till stranden, såg jag på långt håll elden, som mitt folk upptänt.
»Till sjöss, till sjöss!» skrek jag med denna befallande röst, som tillkännager, att man ej har ett ögonblick att förlora.
De ilade ner till båten och förde den så nära stranden som möjligt. Jag gick ut i vattnet till knäna; de togo Pauline ur mina armar och lade henne ner i båten. Jag kastade mig uti den efter henne.
»Äro edra plågor starkare?»
»Ja», svarade Pauline.
Jag kände någonting likt förtvivlan; ingen hjälp, intet motgift. Hastigt tänkte jag på havsvattnet; jag uppfyllde därmed ett öskar, som låg på bottnen i båten, och räckte det åt Pauline.
»Drick», sade jag till henne.
Hon lydde maskinmässigt.
»Vad gör ni?» ropade en av fiskarne. »Tänker ni låta den stackars kvinnan kräkas?»
Det var just vad jag önskade; endast detta kunde rädda henne. Efter fem minuters förlopp kände hon en krampaktig plåga, så mycket mera smärtsam, som hon på tre dagar ej förtärt något utom giftet. Men efter denna paroxysm fann hon sig bättre. Jag gav henne då ett glas friskt sött vatten, vilket hon drack begärligt. Snart minskades plågorna och efterföljdes av en ytterlig mattighet. Vi tillredde en bädd av min och fiskarnes rockar; Pauline lade sig därpå, lydig som ett barn. Nästan genast slötos hennes ögon. Jag lyssnade en stund på hennes andedräkt; den var hastig, men regelbunden; faran var nu förbi.
»Välan», sade jag glad till mitt folk, »nu till Trouville, och det så fort som möjligt, tjugufem louisdorer då ni kommer fram!»
Mina raska båtkarlar, vilka ansågo seglet otillräckligt, grepo till årorna, och båten halkade fram som en sjöfågel över vattenspegeln.