Roma 1880.
—
Du, som, tröttad ibland af striden,
Fåfängt frågar: hvar finnes friden,
Biltog i verldens marknadssus?
Fly från stridernas qvalm och skurar!
Fly! Ett stycke från Romas murar
Friden vinkar dig stjerneljus
I San Paolos tempelhus.
Mild och blid som en helgonsägen,
Ståt basilikan tätt vid vägen,
Älskande pilgrim, ila dit!
Kom, när morgonens stråle faller
Mellan målade fönsters galler
På kolonner, dem tålig flit
Högg ur skimrande alpgranit!
Kon, när rosiga dagern flammar
Öfver åttio smärta stammar!
Darrar det ej i pelarskog?
Tyckas englar ej hålla vården
Om den blommande stenlustgården?
Och den ro, som i verlden dog,
Säg, om hit ej sin flykt den tog!
Eller kom, när på svala vingar
Skymning sänkes och vespern klingar!
Tröttade, sorgsne pilgrim, hör,
Genom pelarne röster draga.
Lyss, din egen och deras saga
Biktas stilla, när dagen dör,
Af en frågande syskonkör!
»Har din ungdom du än i hägen?
Vår förflöt vid den klara vågen,
Lago Maggiores blåa våg.
Våra alper i solen skeno,
Ljust och blomstrande stod Baveno,
Och kring Simplon, der vaggan läg,
Vindar hveno i segertåg.
»Har du formats af öden stränga?
Oss man dristat ur hällar spränga,
Mejseln mot oss ej skoning bar,
Miskundslöst han ur slummern väckte
Vårt titaniska bergaslägte,
Flisor sprungo ur en och hvar
Innan pelaren färdig var.
»Ha de tystnat, din ungdoms sånger,
Som dig hugnat så många gånger?
Ser du ej mer din sällhets land?
Inga muntra kaskader sjunga
Mer för oss sina visor unga,
Aldrig Isola Bellas strand
Mer vi skåda i solens brand.
»Har du känt, hur ur sorg, som sårar,
Spira saliga, nya vårar?
Helgades ljuft af qval din själ?
Oss betrakta, och du skall ana,
Hur för slag, hvilka kraftigt dana,
Gror ur sinnet ett himmelskt väl
Som ur pelarn ett kapitäl!
»Har du känt, att den högsta ära
Är att tjena, att blygsamt bära?
Skåda vår ljusa syskonrund!
Vi med enade krafter stöda
Temeltaket i älskad möda.
Blif, o pilgrim, från denna stund
Länk i kärlekens pelarlund!
»Trånar än du till flydda fröjder?
Ej vi sakna vår ungdoms höjder,
leke den blåa spegelvik.
Andeverlden har qväll sin regel
Här upplåter, på golfvets spegel
Öfver skinande mosaik
Vandra englar från himmelrik.
»Lefver än du det lif, som ilar?
Här den heliga andakt hvilar,
Evighetslifvets ljusa frid,
Öfver Pauli graf bli åren
Blott som dagar, till perla tåren,
Till försoning hvar flyktig strid,
Och till evighet bytes tid.»
Så det susar i pelargången;
Måneglansen, begynt med sången,
Växer i mån som hymnens sus.
Men när koren till sist förklingar,
Går en darrning af hvita vingar
Omkring lunden, som strålar ljus,
I San Paolos tempelhus.
