Trogen och Otrogen (1868)
| ← Mästermön |
|
Per, Pål och Esben Askepilt → |
48.
Trogen och Otrogen.
Det var en gång två bröder, den ena hette Trogen
och den andre Otrogen. Trogen var alltid uppriktig och
god mot alla, men Otrogen var elak och full af lögn, så
man aldrig kunde lita på hvad han sade. Modern var
enka och hade icke stort att lefva af, och då sönerna hade
vuxit upp, måste hon skicka dem ifrån sig, så att de sjelfva kunde förtjena sitt bröd i verlden. Hyardera gaf
hon en liten rensel med mat uti, och så skulle de åstad.
Då de nu hade gått tills aftonen, satte de sig på ett vindfälle i skogen och togo fram renslarna sina, för svultna voro de efter att ha gått hela dagen, och nu tyckte de att en bit just skulle smaka godt. ”Vill du som jag så äta vi först ur din rensel, så länge det är något i den, så kunna vi sedan börja med min,” sade Otrogen. Ja, det var Trogen nöjd med, och så började de att äta; men allt det bästa passade Otrogen på och stoppade i sig, och Trogen fick bara kanterna och de brända brödbitarna och fläsksvålarna, han. Om morgonen åto de åter af maten hans, Trogens, och om middagen likaså; men då fanns det icke mera qvar i renseln hans. Då de nu hade gått till qvällen, och skulle till att få sig litet mat igen, ville Trogen äta ur broderns rensel; men Otrogen sade nej och menade tro på att den maten var hans och att han icke hade mera än han sjelf ganska väl behöfde. ”Ja, men du fick ju äta ur min rensel, så länge det fanns något qvar i den,” sade Trogen. ”Ja, när du är en sådan narr och låter andra äta upp för dig, så får du ha det som du har det,” menade Otrogen; ”nu må du sitta der och sukta,” sade han. ”Åh ja, Otrogen heter du, och otrogen är du, och det har du varit i all din tid också,” sade Trogen. När Otrogen det hörde, blef han arg och rök genast på brodern och stack ut begge ögonen på honom: ”nu kan du se om folk äro trogna eller otrogna nu, din blindbock,” sade han, och dermed ilade han ifrån honom.
Trogen stackare, han gick nu der och trefvade sig fram midt i tjocka skogen; blind och ensam var han, och icke visste han hvad han skulle taga sig till. Men så fick han tag i en stor tjock lind, och så tänkte han, att den borde han klifva upp och sätta sig i öfyer natten för vilddjurens skull. När foglarne begynna att sjunga, så är det dag, då får jag väl försöka att krafla mig vidare fram, tänkte han, och så kröp han upp i linden. Då han suttit en stund, fick han höra, att det var någon som begynte att stöka och syssla under trädet, straxt derefter kommo flera dit, och då de helsat på hvarandra, hörde han att det var björnen, vargen, räfven och haren, som kommo för att der fira midsommarsvakan. De gåfvo sig till att spisa och lefva godt och då de slutat dermed, satte de sig till att prata tillsamman. Så sade räfven: ”Skola vi nu icke berätta en liten historia hvar, medan vi sitta här?” — ”Jo, det skulle vara rätt roligt,” sade de andra, och så begynte björnen, för han var nu den förnämste: ”Kungen af England har så dåliga ögon,” sade nalle, ”han kan knappt se en aln ifrån sig; men ifall han kom upp i den här linden om morgonen, medan det är dagg på bladen, och tog af daggen samt smorde dermed på ögonen sina, så fick han sin syn igen, så bra som han någonsin haft det.” — ”Ja,” sade vargen, ”kungen i England har en döfstum dotter också; men visste han, det jag vet, så fann han snart på råd för henne. I fjol då hon gick till altaret, så spottade hon ut brödet igen, och det kom en stor padda och slukade upp det; om de bara gräfde under golfvet, så funno de paddan, som sitter midt under altarringen och brödet sitter ännu i halsen på henne. Om man sedan skar upp paddan, tog brödet och gaf prinsessan, så blef hon som annat folk igen både till att höra och tala.” — ”Ja,” sade räfven, ”hade blott kungen i England reda på det jag vet, så hade han icke så ondt efter vatten i kungsgården sin; under den stora stenen midt på gården hans, är det klaraste källvatten någon vill önska sig — bara han förstode sig på att gräfva der!” — ”Ja,” sade haren, ”kungen af England har den yppersta fruktträdgård i hela landet, men den barer icke så mycket som en äppelkarl en gång; för det ligger en tjock guldkedja i tre hvarf kring trädgården. Fick han den uppgräfd, så blef det den präktigaste trädgård i hela hans rike.” — ”Men nu är det långt in på natten, och vi få derföre gå hem igen nu,” sade räfven, och så gingo de allesammans sin väg.
Då de aflägsnat sig, somnade Trogen, der han satt uppe i linden; men då foglarne började sin sång om morgonen, vaknade han igen, och så tog han dagg af bladen på trädet och smorde sina ögon med: då såg han likaså bra som innan Otrogen hade stuckit dem ut på honom. Nu begaf han sig till engelska kungens gård för att bedja om arbete och sådant fick han genast. En dag kom kungen ut på gården och då han gått derute en stund, ville han dricka af sin källa, för det var hett den dagen och kungen var mycket törstig; men då de öste upp vattnet åt honom, var det både grumligt, kärft och otäckt. Deröfver blef kungen ganska förtörnad. ”Jag tror icke det finns en enda menniska i hela riket mitt, som har så dåligt vatten i sin gård, och ändå måste jag leda detsamma lång väg öfver berg och dalar!” sade kungen. ”Ja, vill du låta mig få folk till att bryta upp den stora stenen, som ligger här midt i gården din, skall du nog få både mycket och godt vatten,” sade Trogen. Ja, kungen var dermed ganska belåten och knappt hade de fått upp stenen och gräft en stund, förrän det sprutade högt upp i vädret en vattenstråle så klar och stark, som om den kommit från en springbrunn; och klarare vatten fanns icke i hela England, — En tid derefter var kungen ner i sin gård igen; så kom der en stor hök flygande efter hans höns och alla till att klappa med händerna och skrika: ”der flyger den! der flyger den!” Kungen tog sin bössa för att skjuta på honom; men kunde icke se så mycket. Deröfver blef han ganska bedröfvad. ”Gud gifve, att någon kunde ge mig råd för ögonen mina! jag fruktar för att snart blifva riktigt blind,” sade kungen. ”Det skall jag nog säga dig,” sade Trogen, och så förtäljde han, huru han sjelf hade betett sig; kungen reste då till linden samma afton, det kan man väl förstå, och bra blef han, bara han hade smort sig med daggen, som satt på bladen om morgonen. Sedan den tiden var det ingen, som kungen höll så mycket af som Trogen; han måste vara med honom hvar han gick och stod både hemma och borta.
Så var det en dag de gingo i trädgården tillsammans. ”Jag vet icke, huru det kommer till, jag,” sade kungen; ”det finns icke någon i England, som kostar så mycket på sin trädgård som jag, och ändå kan jag icke få ett enda af träden till att bära så mycket som en kart.” — ”Ja, ja,” sade Trogen, ”såvida jag får det, som ligger tre gånger rundt omkring trädgården din, och folk till att gräfva det upp, så skall nog trädgården bli fruktbar.” Ja, detta ville konungen gerna; Trogen fick folk till att gräfva och så fick han till sist upp hela guldkedjan. Nu var Trogen en bottenrik man, mycket, mycket rikare än kungen sjelf; men kungen var ändå väl belåten, för nu bar trädgården så mycket frukt, att grenarne på träden hängde slokande ned till marken, och så söta äpplen och päron hade aldrig någon smakat.
En annan dag gingo kungen och Trogen och pratade med hvarandra; dervid kom prinsessan gående förbi dem, och kungen blef ganska bedröfvad, då han fick se henne. ”Är det icke synd, att en så dejelig konungadotter, som min är, skall vara beröfvad sin talgåfva?” sade han till Trogen. ”Ja, men det finns råd för det,” sade Trogen. Då konungen fick höra det, blef han så glad, att han lofvade honom prinsessan till äkta och halfva riket, ifall han kunde få henne bra igen. Trogen fick ett par man med sig bort i kyrkan och gräfde fram paddan, som satt under altarringen, skar upp henne samt tog brödet och gaf konungadottern det — då kunde hon genast tala igen så bra som någon.
Nu skulle då Trogen ha prinsessan, och det lagades till bröllop, som skulle hållas så präktigt, att det både kunde höras och spörjas öfver hela riket. Men då de som bäst höllo på att dansa på bröllopet, kom en fattig stackare och bad om en matbit, och han var så trasig och ruskig att se på, att alla korsade sig; men Trogen kände honom straxt och såg att det var Otrogen, bror hans. ”Känner du igen mig?” sade Trogen. ”Åh, hvar skulle jag ha sett en så stor herre, jag då?” sade Otrogen. ”Sett mig har du likaväl,” sade Trogen; ”det var mig du stack ut ögonen på i dag för jemnt ett år sedan. Otrogen heter du och otrogen är du, det sade jag då, och det säger jag nu också; men du är i alla fall bror min, och derför skall du få litet mat, sedan kan du gå till det lindträd, hvaruti jag satt i fjol. — Får du då höra något, som kan göra din lycka, så är det bra för dig.” Ja, Otrogen lät icke säga sig det två gånger; har han. Trogen, haft en sådan nytta af att sitta i linden, att han är blefven kung öfver halfva England sedan i fjol, så kan väl jag ock göra det, tänkte han; han begaf sig derföre på väg, och framkommen till trädet kröp han upp deri. Han hade icke suttit der länge, förrän alla djuren kommo för att börja äta och dricka samt hålla midsommarvaka nere under trädet igen. Då de hade spisat ifrån sig, ville räfven att de skulle börja på och berätta historier, och då kan en väl förstå, att Otrogen började lyssna, så att öronen voro färdiga att falla af honom. Men björnen var ond, han, och sade brummande: ”Någon har sladdrat om det vi förtäljde i fjol, och derföre vilja vi nu tiga med det vi veta;” dermed bjödo djuren hvarandra godnatt, och Otrogen var lika klok. Det var derföre att han hette Otrogen och var otrogen, det.