Prästen från Wakefield/Kapitel 03

←  Kapitel II

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel III

Kapitel IV  →

KAP. III.

Vår familjs enda hopp var nu, att underrättelsen om vår olycka skulle vara förhastad eller endast ett elakt rykte; men snart kom det ett brev från min sakförare i London, som i allo bekräftade den. Vad mig själv angick, tog jag förlusten av min förmögenhet mycket lätt, och om jag hyste några bekymmer, var det endast för min familjs skull; ty den hade ju nu kommit i en mycket anspråkslös ställning, utan att vara uppfostrad till att fördraga världens ringaktning.

Jag lät omkring fjorton dagar gå, innan jag sökte att lägga band på deras sorg. Under denna tid voro mina tankar starkt upptagna av att finna en utväg att försörja dem, och slutligen erbjöds mig en liten komministratur på femton pund om året, betydligt avlägsen från vår socken men där jag utan någon olägenhet kunde fortfarande få fröjda mig åt mina principer. Jag tog därför med glädje emot tillbudet och beslöt att skaffa mig en biinkomst genom att sköta ett litet jordbruk.

Sedan jag fattat detta beslut, blev min nästa omsorg att samla ihop sista återstoden av min förmögenhet och då jag hade fått in alla mina räkningar och betalat dem, återstod det endast fyrahundra pund av mina fjorton tusen.

Nu måste jag på allvar söka att bringa ned min familjs fordringar och stolthet i överensstämmelse med dess nya förhållanden; ty jag visste mer än väl, att pretentiös fattigdom är det största av allt elände.

»Ni vet ju, kära barn», sade jag, »att inte ens den största klokhet från vår sida hade kunnat förhindra den sorgliga olyckan; men klokheten kan göra mycket för att hindra dess verkningar. Vi äro nu fattiga, kära barn, och förnuftet bjuder oss att leva i överensstämmelse med vår anspråkslösa ställning, Låtom oss då utan att klaga uppgiva våra flotta vanor, som alls inte göra människor lyckliga, och i ett förnöjt levnadssätt söka den tillfredsställelse, som ensamt skapar den sanna lyckan. De fattiga leva ju nöjda utan vår hjälp, varför skulle vi då inte också kunna lära att finna tillfredsställelse utan deras? Ja, mina barn, låtom oss från denna stund uppgiva alla anspråk på att leva fint; vi ha ännu så mycket kvar, att vi kunna leva lyckliga, om vi äro förnuftiga, och låtom oss i tillfredsställelsen söka ersättning för förlusten av vår rikedom.»

Som min äldste son av naturen hade goda anlag för den lärda banan, beslöt jag, att låta honom få komma till London, där hans kunskaper kunde bidraga till hans och vårt eget underhåll. Det hör säkert till en av fattigdomens största sorger, att den skiljer vänner och släktingar åt, och den dag randades snart, då vi för första gången skulle skiljas.

Sedan min son tagit avsked av sin mor och de andra, som blandade sina tårar med sina kyssar, kom han fram till mig för att få min välsignelse. Den gav jag honom av hela mitt hjärta, den samt fem guinéer, som jag stack till honom, var hela det arv, jag nu kunde giva honom.

»Min käre son», sade jag, »du går nu till fots till London, och det var på samma sätt som Hooker, din berömda stamfader, kom dit före dig. Mottag då av min hand samma häst, som han den gången mottog av den gode biskop Jewel, nämligen denna stav, och tag även denna bok, den skall vara din tröst på vägen. Dessa två rader i den äro värda en hel miljon: »Jag var ung och har blivit gammal; men aldrig såg jag en rättfärdig övergiven eller hans avkomma tigga sitt bröd.» Låt detta vara dig en tröst nu, då du drager ut i livet. Gå nu, min son, och hur du än får det, så låt mig få se dig en gång om året. Bevara alltid ditt hjärta gott — och nu farväl!»

Som han ägde stark hederskänsla, hyste jag ingen fruktan för att kasta honom blott och bar ut på livets skådebana, ty jag visste, att han skulle uppföra sig väl, antingen han blev övervunnen eller segrade.

Hans bortresa var endast inledningen till vår egen, vilken ägde rum några få dagar senare. Vi kunde ej utan tårar lämna en trakt, där vi njutit så många lugna stunder. För en familj, som hittills aldrig varit mer än högst ett par mil från sitt hem, var en resa på femton mil en stor tilldragelse, som fyllde oss med ängslan, och att socknens fattiga gråtande följde oss ett långt stycke på väg, gjorde oss icke lättare om hjärtat.

Då vi tillryggalagt första dagsresan, voro vi blott sex á sju mil från vår bestämmelseort, och på aftonen togo vi in i ett tarvligt värdshus vid landsvägen för att tillbringa natten där. Då värden anvisade oss vårt rum, bad jag honom, som jag brukade vid dylika tillfällen, att komma in och hålla oss sällskap, vilket han mad tacksamhet gjorde, eftersom hans förtäring skulle göra vår räkning större nästa morgon. Han kände emellertid alla människor i den trakt, där jag skulle bo och särskilt godsägaren Thornhill, som skulle bliva min patronus och som bodde en kort väg från kyrkan.

Han beskrev denne herre som en människa, vilken icke tänkte på något annat än att njuta av livet och som särskilt var känd som en svår fruntimmersjägare. Han sade, att till och med den dygdigaste icke var i stånd att stå emot hans förförelsekonster, och att det knappt fanns en dotter till någon arrendator på två mils omkrets, som han ej hade förfört och övergivit.

Jag blev ledsen över att höra detta; men på mina döttrar hade det en hel annan verkan. Deras ansikten tycktes klarna upp vid tanken på en väntad triumf, och min hustru var inte mindre belåten, ty hon kände sig ganska övertygad om, både huru tilldragande och huru dygdiga de voro.

Medan detta upptog våra tankar, kom värdinnan in för att säga sin man, att den främmande herre, som uppehållit sig tvenne dagar på värdshuset, icke hade några pengar att betala sin räkning med.

»Inga pengar?» svarade värden; »det är omöjligt, ty det är inte längre än sedan i går, som han gav vår fjärdingsman tre guinéer, för att han skulle låta en gammal krympling komma undan, som skulle piskas genom byn, därför att han hade stulit en hund.»

Då värdinnan emellertid vidhöll sitt påstående, skulle han just lämna rummet medan han svor på, att han nog skulle få sina pengar på det ena eller andra sättet, då jag bad honom presentera mig för denne främling, som hade visat så stor människokärlek.

Han samtyckte genast därtill och förde in en herre, som såg ut att vara omkring tretti år och som bar en kostym, som förr hade varit mycket fin. Han såg bra ut, och hans ansikte hade ett tänkande uttryck. Han var emellertid litet kort och tvär i sitt tal, och det såg inte ut, som om han förstod sig på fina manér, eller kanske han föraktade dem.

Då värden lämnat rummet, kunde jag inte låta bli att uttrycka mitt beklagande för den främmande, att se en bildad man i sådana omständigheter, och jag tillbjöd honom min börs för att hjälpa honom ur förlägenheten.

»Jag mottager hjärtans gärna ert anbud, min herre», sade han, »och det gläder mig, att jag genom att av tanklöshet ha givit ut alla pengar, jag hade med mig, ha erfarit, att det ännu finns sådana människor som ni. Emellertid måste jag dock först bedja att få veta min välgörares namn och bostad, så att jag kan betala pengarna så snart som möjligt.»

Jag uppfyllde strax hans önskan och berättade honom inte endast, vem jag var, och vilken olycka, som drabbat mig, utan också vilken plats, vi nu voro på väg till.

»Detta är sannerligen ett lyckligt sammanträffande», sade han, »ty jag skall just samma väg själv; jag skall säga er, att jag blivit uppehållen här i två dagar av översvämningen, men jag hoppas, att vadställena i morgon äro möjliga att passera!»

Jag uttryckte min glädje över att få nöjet av hans sällskap. Jag bad honom att supera med oss, och då min hustru och mina döttrar förenade sig med mig, gick han in därpå. Hans samtal var både trevligt och lärorikt, och jag skulle gärna ha velat tala med honom litet längre, men då vi spisat, var det redan långt fram på aftonen, och det var hög tid att gå till ro för att vila ut och samla krafter till nästa dags ansträngningar.

Nästa morgon bröto vi alltså upp vid samma tid. Min familj red, medan mr Burchell, vår nye reskamrat, vandrade till fots på stigen vid vägkanten, och han sade med ett leende, att han skulle vara ädelmodig och inte gå ifrån oss, fastän vi redo mycket dåligt. Då vattnet ännu inte hade fallit nog, blevo vi tvungna att skaffa en vägvisare, som travade framför oss, medan mr Burchell och jag bildade eftertruppen.

Vi underlättade resans besvärligheter med filosofiska meningsutbyten, som han tycktes förstå sig på ända till fullkomlighet. Men vad som mest förvånade mig var, att fast han hade lånat pengar av mig, försvarade han sina påståenden med en envishet, som om han i stället hade varit min beskyddare.

Emellanåt gav han mig också upplysningar om, vem de olika egendomarna tillhörde, som vi sågo från vägen. »Det där», sade han, medan han pekade på ett mycket vackert hus, som låg litet avsides, »tillhör sir Thornhill, en ung herre, som har gott om pengar, fast han är ganska beroende av sin farbrors, sir William Thornhill, testamente. Denne farbror är själv nöjd med litet och tillåter sin brorson att njuta av resten och för det mesta uppehåller sig i London.»

»Vad», utbrast jag, »skulle min unge godsägare således vara brorson till en man, vars givmildhet och andra goda egenskaper äro lika allmänt kända som bans egenheter? Jag har hört sir William Thornhill omtalas såsom en av de ädelmodigaste, men tillika nyckfullaste människor i hela landet — en man, som gör oerhört mycket gott.»

»Ja, något — kanske till och med litet för mycket», svarade mr Burchell. »Åtminstone drev han sin välgörenhet väl långt, då han var ung; ty hans känslor voro då mycket starka, och då de alla stodo på dygdens sida, drevo de honom ofta till romantiska ytterligheter. Redan tidigt satte han som ett mål att bli både en förträfflig soldat och en lärd man, och han utmärkte sig verkligen snart i armén och vann också snart en hel del erkännande av de lärde. Men smickrare följa alltid i hälarna på de äregiriga, eftersom det är dessa, som känna största glädjen av att bliva prisade. Han omgavs snart av en hel flock, som blott visade honom ena sidan av sin karaktär, och därför började han att åsidosätta sina egna intressen för det allmännas väl. Han älskade hela mänskligheten, ty hans rikedom hindrade honom från att se, att det fanns skurkar däribland. Läkarna berätta för oss om en sjukdom, som gör hela kroppen så ömtålig, att till och med den minsta beröring vållar den smärta; men vad somliga människor sålunda ledo kroppsligen, det led denne man själsligt. Den minsta sorg eller olycka, antingen den nu var verklig eller inbillad, berörde honom på det mest pinsamma sätt, och hans själ led under en sjuklig känslighet för andras olyckor. Då han således var böjd för att hjälpa, följer det av sig självt, att han fann mera än nog av dem, som ville bli hjälpta; hans givmildhet började att förminska hans rikedom, men icke hans välvilja, som snarare tycktes tilltaga i samma mån, som rikedomen börjsde avtaga. Han blev oförsiktig, allt efter som han blev fattigare, och fast han talade som en vis man, handlade han dock som en dåre. Som han emellertid ständigt var utsatt för svårigheter, och då han inte längre var i stånd att uppfylla de böner, som riktades till honom, började han att giva löften i stället för pengar. Det var numera allt, han hade att ge, ty han kunde inte förmå sig till att vålla någon människa smärta genom avslag. Härigenom samlade han en hel skara av beroende vänner omkring sig, som han gärna ville hjälpa, men vilka han blott kunde vålla missräkningar. De hängde fast vid honom för en tid, men lämnade honom sedan med berättigade förebråelser och förakt. Men allt efter som han föraktades av andra, började han också förakta sig själv. Hans själ hade funnit ett stöd i deras smicker, och då detta stöd togs bort, kunde han ej finna någon glädje i sitt hjärtas bifall, som han aldrig lärt att akta. Världen började nu att få ett helt annat utseende. Hans vänners beröm började nu att övergå till kyligt bifall, bifallet antog snart formen av vänliga råd, och när dessa råd förkastades, framkallade det förebråelse. Han fick på detta sätt se, att de vänner, som hans välgörenhet samlat omkring honom, icke voro värda så mycket, och han förstod, att en människa måste giva sitt eget hjärta för alt vinna en annans. Jag fann att — att — jag glömmer, vad jag ville säga; kort sagt, sir, han beslöt att återvinna sin självaktning, och tillika gjorde han upp en plan för att reparera sina finanser, På sitt excentriska sätt strövade han till fots genom hela Europa, och fast han ännu knappast har uppnått trettioårsåldern, äro hans förhållanden mera lysande än förr. Numera är hans välgörenhet mera förnuftig och moderat än förr, men han är ännu mycket excentrisk och finner mest glädje uti att inte göra gott på samma sätt som andra.»

Min uppmärksamhet hade varit så upptagen av mr Burchells berättelse, att jag inte alls hade sett, vad som föregick framför oss; men nu blev jag plötsligt uppskrämd av att höra höga rop från min familj, och jag fick se min yngsta dotter mitt i en forsande ström, Hon hade fallit av hästen och låg och kämpade mot strömmen.

Hon hade redan varit under vattnet två gånger, och det var inte möjligt för mig att komma fort nog fram till henne. Dessutom var jag alldeles stel av förskräckelse, så jag kunde inte försöka att hjälpa henne

Hon skulle säkert ha omkommit, om inte min följeslagare, så snart han såg den fara, vari hon befann sig, ögonblickligen kastat sig i vattnet, varifrån han, med icke ringa svårighet fick henne i säkerhet upp på motsatta stranden. Genom att vada över ett litet stycke längre bort kommo de övriga av min familj välbehållna över, och vi kunde nu förena våra tacksägelser med hennes.

Hennes tacksamhet kan lättare tänkas än beskrivas; hon tackade sin räddare mera med blickar än med ord och fortfor att stödja sig på hans arm, som om hon ännu gärna ville taga emot hans hjälp.

Min hustru sade till honom, att hon hoppades, att hon en gång i sitt eget hem skulle få tillfälle att återgälda hans vänlighet.

Sedan vi vilat oss i nästa värdshus och ätit middag tillsammans, togo vi avsked av varandra, ty mr Burchell skulle nu taga en annan väg, och vi fortsatte vår resa.

Min hustru sade under vägen, att hon tyckte utmärkt bra om honom, och hon försäkrade, att om han haft börd och förmögenhet tillräckligt för att bli upptagen i en familj såom vår, så visste hon ingen, som hon hellre ville ha till måg.

Jag kunde inte annat än le, när jag hörde henne tala så inbilskt; men jag kunde inte bli ond över dessa små harmlösa illusioner, som tjäna till att göra oss lyckligare.