Prästen från Wakefield/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel III
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel IV
Kapitel V  →


[ 21 ]

KAP. IV.

Det ställe, där vi skulle bo, låg i en trakt, befolkad av jordbrukare, vilka dyrkade sin egen jord och lika litet kände till rikedom som armod. Allt, vad de behövde för livets uppehälle, kunde de själva frambringa och foro därför mycket sällan till London eller andra platser för att skaffa sig överflödsartiklar. Då de voro avlägsna från civilisationen, hade de bevarat sina ursprungliga, enkla seder, och då de från födelsen voro vana vid enkelhet, så visste de knappast, att måttlighet var en dygd. Glada gingo de till sitt arbete om vardagarna, men vilade och roade sig på sön- och helgdagar. De hade kvar bruket av de heliga tre konungarssången, sköto in nyåret, sände av sina kärleksbrev på S:t Valentins dag, åto, pannkakor på fettisdagen, visade sin uppfinningsförmåga den 1:a april och knäckte fromt nötter på Mikaelsmässodagens afton.

Då de fått veta, att vi kommo, drogo alla mina sockenbor, klädda i sin finaste stass och med en pipa och en trumma i spetsen, ut för att möta sin präst: De hade också lagat i ordning elt välkomstgille åt oss, som vi med glädje deltogo i, och vad som brast i vett vid samtalet under detsamma ersattes med skratt.

Vår lilla bostad låg vid foten av en sluttning, som bakom byggningen hade en vacker, skyddande skog; framför oss hade vi en porlande bäck, på ena sidan en äng, och på den andra en gräsmatta.

Mitt jordbruk bestod av bortåt 20 tunnland utmärkt jord, och jag hade givit min företrädare 100 pund i avträde för den. Åkrarna voro omgivna av träd och häckar. Man kunde inte se något vackrare.

Vår lilla bostad hade blott en ingång och var täckt av halm, som gav den ett mycket hemtrevligt utseende. Väggarna invändigt voro snyggt vitrappade, och mina döttrar åtogo sig att pryda dem med målningar, som de själva gjort. Vårt kök måste tillika tjäna oss till vardagsrum, och det var blott så mycket varmare, i synnerhet, som det hölls utomordentligt fint, och då fat, tallrikar och mässing voro blankskurade och alltsammans stod i glänsande rader på hyllorna, blev ögat angenämt berört och saknade icke eleganta möbler.

[ 22 ]Där funnos tre andra rum; det första bestämdes för min hustru och mig, det som låg innanför fingo mina båda döttrar, och det tredje, som hade två sängar, fingo de övriga barnen.

Den lilla republiken, för vilken jag stiftade lagar, var ordnad på följande sätt: Vid soluppgången samlades vi alla i vardagsrummet, där eld i förväg hade blivit uppgjord av tjänsteflickan. Sedan vi hälsat på varandra på tillbörligt sätt — ty jag har alltid hållit på det lämpliga i att upprätthålla utvärtes tecken till god uppfostran, utan vilka vänligheten så lätt ödelägges — böjde vi alla knä i tacksamhet mot det väsende, som skänkt oss en ny dag. Sedan denna plikt var fullgjord, gingo min son och jag ut för att arbeta i jorden, medan min hustru och mina döttrar sysslade med att göra i ordning frukosten, som alltid var färdig på bestämd tid. Jag anslog en halvtimme till denna måltid och en timme till middagen, vilken tid användes till oskyldigt skämt med min hustru och mina döttrar och till filosofiska samtal mellan min son och mig.

Enär vi stego upp med so!en, fortsatte vi aldrig vårt arbete, sedan hon gått ned, utan vände alltid om hem vid den tiden till den väntande familjen, där leende blickar, en hemtrevlig vrå och en inbjudande brasa voro i ordning till vårt mottagande.

Vi saknade icke heller här gäster. Ibland kom farmaren Flamborough, vår pratsamme granne, och ofta gjorde den blinde flöjtspelaren oss ett besök och smakade på vårt krusbärsvin, som vi inte hade förlorat receptet på, liksom ej heller dess rykte hade lidit.

Dessa beskedliga människor voro var och en på sitt sätt mycket hyggliga gäster; ty medan den ene spelade för oss, underhöll den andre oss med sin sång om »Johnny Armstrongs sista farväl» och »Barbara Allens grymhet». Aftonen slöt på samma sätt, som morgonen började; mina yngsta söner turade om att läsa ett stycke ur bibeln, och den, som läste högst och tydligast, fick på söndagen till belöning lägga en halv penny i kyrkans fattigbössa.

När söndagen kom, fick husets kvinnfolk slutligen tillfälle att lufta sin stass, och alla mina stränga förbud häremot tjänade ingenting till. Fast jag inbillade mig, att mina föreläsningar emot högfärd hade övervunnit mina döttrars benägenhet för fåfänga, måste jag ständigt erfara, att de ännu i all hemlighet voro hemfallna åt sin förra grannlåtssjuka; de tyckte ännu om sina spetsar, band, pärlband och broderier; till och med min hustru hade kvar en stor passion för sin [ 23 ]karmosinröda sidenklänning, därför att jag en gång hade sagt, att den klädde henne så bra.

Det var i synnerhet den första söndagen, som jag förargade mig mycket över deras uppförande. Jag hade kvällen förut sagt till mina döttrar, att de skulle försöka att vara tidigt klädda nästa dag, ty jag hade alltid tyckt om att vara i kyrkan en god stund före den övriga församlingen. De lydde också punktligt min tillsägelse; men då vi på morgonen samlades till frukost; kommo min hustru och mina döttrar svassande in, klädda i all sin förra grannlåt; håret var uppstruket med pomada, ansiktet var fulit av skönhetsmuscher, och deras långa släp voro uppfästa i ett stort bylte därbak och rasslade vid varje steg.

Jag kunde inte låta bli att le åt denna fåfänga och särskilt åt min hustrus; ty av henne hade jag väntat mig litet mera förnuft. I min knipa visste jag ingen annan råd än att med viktig min tillsäga min son att låta vagnen köra fram.

Flickorna blevo alldeles förbluffade över denna befallning, men jag upprepade den med ännu större högtidlighet än förut. »Det är väl bara skämt, min käre vän», utbrast min hustru, »vi kunna ju mycket väl gå, vi behöva verkligen ingen vagn nu.» — »Däri tar du fel, mitt barn», svarade jag, »vi behöva mycket väl en vagn, ty om vi gå till kyrkan så utstyrda, så komma alla socknens barn att hojta och skrika efter oss.» — »Jag hade verkligen trott», svarade min hustru, »att min Charles tyckte mycket om att se sina barn prydliga och vackra.» — »Var gärna så prydliga ni vill», avbröt jag henne, »det sätter jag stort värde på; men detta vill du väl inte kalla för prydlighet; jag kallar det för grannlåtsbjävs. Dessa garneringar och spetsar, målade ansikten och skönhetsmärken, skola endast göra oss hatade av aila våra grannfruntimmer. Nej, mina barn», fortsatte jag mera allvarligt, »denna toalett måste bytas ut mot enklare dräkter, ty lyx passar illa för oss, som sakna det nödvändigaste. Jag vet inte ens, om sådana där rasslande släp och hela den övriga stassen passa ens för rikt folk, när vi besinna, att till och med efter en låg beräkning kan den fattiga världens nakenhet klädas med den fåfänga världens garneringar.»

Mina ord hade önskad verkan; med stor fattning gingo de ögonblickligen upp och bytte klänningar, och nästa dag hade jag tillfredsställelsen att se mina döttrar av egen fri vilja sysselsatta med att klippa släpen av sina kjolar och sy om dem till västar åt Dick och Bill, mina två yngsta pojkar; och vad som var det allra bästa: kjolarna tycktes vinna på denna omsyning.