Prästen från Wakefield/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel XVIII
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel XIX
Kapitel XX  →


[ 80 ]

KAP. XIX.

Det ställe, dit vi voro bjudna, låg ett litet stycke därifrån, och då det ej fanns någon vagn, sade vår värd, att han skulle föra oss dit till fots, och vi kommo snart till en av de vackraste byggnader, jag hade sett i denna del av landet.

Det rum, dit vi visades, var mycket elegant och modärnt, och medan vår värd gick ut för att giva sina order om supén, blinkade skådespelaren åt mig och sade, att vi hade riktig tur. Vår värd kom snart åter in, det dukades upp en överdådigt fin supé, ett par damer i lätta morgondräkter deltogo däri, och samtalet började genast att bli mycket livligt och otvunget. Vår värd talade helst om politiken och sade, att friheten var både hans käpphäst och hans fasa.

När vi hade stigit upp från bordet, frågade han mig, om jag hade läst den sista »Monitor», vilken fråga jag måste besvara nekande. »Vad! — då har ni väl inte heller läst »Auditor»?» utbrast han.

»Nej, den har jag inte heller sett», sade jag.

»Det var verkligen obegripligt», sade han. »Jag läser alla de utkommande politiska tidningarna: Daily, Public, [ 81 ]Ledger, Chronicle, London Evening, Whitehall Evening och därtill sjutton tidskrifter och revyer, och fast de hata varandra, så älskar jag dem alla. Friheten, sir, friheten är brittens stolthet, och vid alla mina kolgruvor i Cornwall jag ärar dess väktare.»

»Då får man hoppas», sade jag, »att ni ärar kungen.»

»Ja», svarade min värd, »när han gör, vad vi vänta av honom, men fortsätter han, såsom han har börjat på sista tiden, så frågar jag inte vidare efter honom. Jag yttrar mig aldrig offentligt, men jag tänker ibland för mig själv, att jag kunde ha gjort flera saker en hel del bättre. jag tror inte, att han haft tillräckligt många rådgivare; han borde råda sig med var och en, som är villig att giva honom råd, så skulle allt snart komma in i bättre gängor.»

»Och jag skulle önska», sade jag, »att sådana påträngande rådgivare bleve ställda vid skampålen. Det är varje mans plikt att stödja konstitutionen, som på sista tiden har blivit mycket svag och förlorat mycket av sitt inflytande på statsstyrelsen. Men dessa okunniga, som bara skrika på mera frihet, göra endast mera skada än gagn och bringa friheten i misskredit.»

»Vad för något», skrek en av damerna, »skall jag verkligen uppleva att se en man så usel och eländig, att han är en fiende till friheten och en försvarare av tyranniet? Friheten, denna himmelens heliga gåva och britternas härligaste klenod.»

»Kan det vara möjligt», sade vår värd, »att det i vår tid kan finnas någon, som på fullt allvar kan tala för slaveriets sak, någon, som vill undertrycka britternas privilegier? Kan någon vara så nedrig, sir?»

»Nej, min herre», svarade jag. »Jag håller på friheten — den härliga friheten, gudarnas gåva, detta tema för modärna deklamationer. Jag skulle önska, att alla människor voro kungar; jag ville gärna själv vara kung. Vi ha alla från födelsen samma rätt till tronen, ty vi äro alla födda lika. Detta är min mening. Det ligger i de stores intresse att förminska kungamakten så mycket som möjligt, ty vad de beröva denna, tillfaller dem själva, och därför går deras politik ut på att störta den ensamt stående tyrannen, varigenom de återfå sin ursprungliga myndighet. De brodera ut dessa försök genom att säga, att det sker i frihetens intresse, och jag har känt många av dessa föregivna frihetskämpar på min tid; men jag kan inte minnas en, som ej i sitt hjärta och i sin familj var en tyrann.»

»Vad!» utropade min värd, »jag har alltså här visat gäst[ 82 ]frihet mot en jesuit i en engelsk prästs kläder. Nå, så, vid alla mina kolgruvor i Cornwall — ut ur mitt hus skall ni, så sant som mitt namn är Wilkinson!»

Jag insåg nu, att jag hade gått för långt och bad honom ursäkta mig, om jag hade sårat honom.

»Ursäkta!» ropade han, »ja, det tror jag nog, jag tycker att för sådana principer kan det behövas tiotusen ursäkter. Vad för något! giva upp friheten och äganderätten och, som det står i tidningarna, lägga sig ned och låta trampa på sig med träskor! Min herre, jag önskar att ni ögonblickligen förfogar er ur detta hus, på det att intet värre måtte hända er!»

Jag skulle försöka att lugna honom, men i detsamma hörde vi, att en tjänare bultade på dörren, och de två damerna utropade:

»Så sant jag lever, är det inte herrskapet, som kommer hem!»

Det kom nu i dagen, att vår värd inte var någon annan än hovmästaren, som i sin herres frånvaro gärna ville spela godsägare och för en kort stund själv vara herre, och om jag skall vara ärlig, så talade han politik lika bra som många lantjunkare göra. Men vem kan beskriva min förvåning, när jag såg den rätte ägaren och hans fru träda in; dock deras förvåning över att finna ett sådant sällskap och sådan undfägnad, var dock inte mindre än vår.

»Mina herrar», sade husets egen herre till min följeslagare och mig, »min hustru och jag äro edra ödmjuka tjänare; men jag måste säga, att detta ert besök är en så oväntad godhet, att vi nästan digna under tacksamhetsskuld.»

Men hur oväntat vårt sällskap än var för dem, så kan jag försäkra, att deras var det inte mindre för oss, och jag satt alldeles mållös över det omöjliga i min belägenhet. Men vem fick jag se träda in i rummet, om inte min kära miss Arabella Wilmot, min son Georgs f. d. fästmö.

Så snart hon fick se mig, kastade hon sig i mina armar under synbar glädje.

»Men kära pastor Primrose!» utopade hon, »vilken lycklig omständighet ha vi att tacka för ett så oväntat besök? Jag är säker på, att min tant och farbror skola bli förtjusta, när de få höra, att det är er, som de ha fått till gäst.»

Då den gamle herrn och hans fru hörde mitt namn, kommo de mig till mötes ytterst artigt och bådo mig vara hjärtligt välkommen. De kunde inte låta bli att skratta, när de hörde, hur jag hade kommit i deras hem; men den olycklige hovmästaren, vilken de först hade tänkt att giva respass, fick genom min mellankomst stanna kvar.

[ 83 ]Mr Arnold och hans hustru, vilka rådde om huset, ville ovillkorligen, att jag skulle göra dem det nöjet att stanna några dagar, och då deras niece, min förtjusande elev, vars själ på sätt och vis blivit formad under min inverkan, förenade sina böner med deras, mottog jag inbjudningen.

Man anvisade mig ett mycket präktigt möblerat sovrum, och följande morgon bad miss Wilmot mig om att göra en promenad med henne i trädgården, som var anlagd i nyaste stilen. Sedan hon först visat mig omkring till de vackraste platserna, frågade hon mig, liksom i förbigående, om jag nyligen hade hört något från min son Georg.

»Ack, kära fröken», sade jag, »det är nu nära tre år, sedan han lämnade oss, och varken vi eller hans vänner ha hört något ifrån honom. Jag vet inte alls, var han är, och kanske skall jag aldrig mera få den lyckan att se honom. Nej, kära fröken, så glada stunder, som de vi fordom tillbragte vid vår lugna härd i Wakefield, skola vi aldrig mera uppleva. Min lila familj är nu skingrad, och fattigdomen har inte endast fört nöd med sig, utan även skam!»

Den godhjärtade unga flickan grät, då hon hörde detta, men då jag såg, hur nära hon tog sig av vår olycka, ville jag inte bedröva henne med en utförlig beskrivning om våra lidanden. Emellertid var det en tröst för mig att se, att tiden inte hade förändrat hennes känslor, och att hon hade avvisat flera anbud, som gjorts henne, sedan vi hade lämnat den trakt, där hon hade sitt hem, Under hela tiden, som hon förde mig omkring i trädgården och visade mig de olika gångarna och anläggningarna, fann hon ständigt nya tillfällen att komma fram med frågor rörande min son.

På detta sätt gick hela förmiddagen, tills gongongen kallade oss till middag. Här träffade vi direktören för det resande teatersällskapet, som hade kommit för att sälja biljetter till »Den sköna synderskan», som skulle uppföras samma afton med en ung debutant i Horatii roll.

Denne unge man hade aldrig uppträtt på scenen förr, och direktören prisade honom högeligen och försäkrade, att han aldrig hade träffat någon, som givit så stora framtidslöften. Att spela komedi läres annars inte på en dag, »men denne herre», fortfor han, »är som född för scenen; hans stämma, hans figur, hans plastik — allting hos honom är beundransvärt. Det var för övrigt alldeles tillfälligt, som vi träffade på honom under vår resa till denna trakt.»

Detta väckte naturligtvis vår nyfikenhet, och som damerna voro enträgna, lät jag övertala mig att gå med på teatern, som utgjordes av en lada i byn. Då det sällskap, vari [ 84 ]jag befann mig, utan tvivel var det förnämsta på platsen, blevo vi mottagna ytterst vördnadsfullt och anvisade plats på den förnämsta bänken, där vi slogo oss ned och med otålighet väntade på, att Horatius skulle visa sig.

Slutligen inträdde debutanten, och varje fader skall kunna förstå, vad jag kände, då jag såg, att det inte var någon annan än min olycklige son. Han skulle just säga sin första replik, då han kom att kasta en blick på åskådarna och fick se miss Wilmot och mig. Han blev stående mållös och orörlig.

Aktörerna bakom scenen, som trodde, att denna paus berodde på hans debutanträdsla, försökte att uppmuntra honom, men i stället för att spela brast han i tårar och gick ut ifrån scenen.

Jag kan ej beskriva mina känslor, ty de växlade alltför hastigt, för att jag skulle kunna skilja dem från varandra, men jag väcktes snart ur mina stormande känslors bedövning av miss Wilmot, som blek och med darrande röst bad mig att följa henne hem.

När vi kommit hem, och mr Arnold, som ännu inte visste något om orsaken till vårt besynnerliga uppförande, hade fått veta, att debutanten var min son, skickade han strax sin vagn och en inbjudan till honom, och som han fortfarande nekade att uppträda, sattes en annan genast in i hans roll, varpå vi snart hade honom hos oss.

Mr Arnold tog emot honom på det vänligaste, och jag med min vanliga hänförelse, ty jag har aldrig kunnat hyckla falsk förbittring. Miss Wilmots mottagande var, som det tycktes, likgiltigt, men jag kunde gott se, att hon förställde sig. Hennes starka sinnesrörelse hade ännu inte lagt sig, hon pratade meningslöst om allt möjligt och skrattade högt åt sina dumheter. Allt emellanåt kastade hon i hemlighet en blick i sin fickspegel, för att övertyga sig om, att hon ännu ägde kvar sin oemotståndliga skönhet, och hon gjorde den ena frågan efter den andra, utan att bry sig om svaren.