Prästen från Wakefield/Kapitel 20

←  Kapitel XIX

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XX

Kapitel XXI  →

KAP. XX.

Då vi hade superat, erbjöd sig mrs Arnold mycket artigt att skicka ett par tjänare efter min sons bagage. Denne satte sig först däremot, men då hon höll fast vid sitt tillbud, blev han tvungen att säga henne, att en käpp och en rensel voro de enda jordiska ägodelar, som kan kunde skryta av att äga.

»Nå, min son», sade jag, »fattig var du, då du lämnade oss, fattig kommer du tillbaka, och dock tvivlar jag inte på, att du har sett en hel del av världen.»

»Ja, pappa», sade han, »men att jaga efter lyckan är inte bästa sättet ait finna henne, och på sista tiden har jag också helt och hållet uppgivit jakten.»

»Jag kan tänka mig», sade mrs Arnold, »att berättelsen om de äventyr, som ni utstått, måste vara mycket intressant; första delen av dem har jag flera gånger förut hört av min niéce, men kunde vi förmå er att berätta resten, skulle vi bli mycket tacksamma.»

»Min fru», svarade min son, »jag försäkrar er, att det nöje, som ni kan ha av att höra dem, skall inte vara hälften så stort som den stolthet, jag känner vid att berätta dem i denna krets; men jag kan knappt lova er något egentligt äventyr, ty min berättelse kommer mera att handla om, vad jag har sett, än om vad jag har uträttat.

»Mitt livs första olycka var ju, som ni alla vet, mycket stor, men fast den böjde mig, kunde den dock icke bryta mig. Jag tror inte, att någon kunde ha varit mera sangvinisk, än jag var den gången. Ju mindre gunstig jag fann lyckan den ena gången, dess mera väntade jag mig av henne härnäst, och då jag nu befann mig nederst på dess hjul, måste ju varje förändring lyfta mig högre upp och kunde omöjligt sänka mig längre ned. En vacker morgon begav jag mig således på väg till London, utan att plågas av någon oro för morgondagen, och glad såsom fåglarna, vilka sjöngo vid vägkanten. Jag tröstade mig med, att London var den marknad, där förmågor av alla slag kunde vara säkra på att finna utmärkelse och belöning.

»Det första, jag hade att göra, då jag kommit till huvudstaden, var att avlämna ditt rekommendationsbrev, pappa, till vår kusin, vilken icke befann sig i bättre omständigheter än jag. Du vet, att min första plan gick ut på att bli underlärare vid någon undervisningsanstalt, och jag frågade honom till råds härom. Vår kusin hörde på min plan och log ett sardoniskt löje.

»Jo», utbrast han, »det är minsann en fin framtidsbana, som man har utstakat för dig. Jag har själv varit underlärare i en helpension, men hellre vill jag vara fångvaktare vid tukthuset i Newgate. Och dessutom — är du säker på, att du passar för en sådan plats?. Låt mig förhöra dig litet. Har du gått i lära för att förbereda dig därpå? Nej — Ja, då passar du inte. Har du haft koppor? Nej — Ja, då duger du inte i en skola. Kan du ligga själv som tredje man i en säng? Nej — Ja, då passar du inte i en skola. Kan du klippa håret på pojkarna? Nej — Ja, då passar du inte i en skola? Tycker du mycket om god mat? Ja. Nå då passar du på intet sätt i en skola. Nej, min vän, vill du slå in på en fin och lätt syssla, så gå i skärsliparlära och bind dig för sju år att snurra skärsliparens hjul; men för allt i världen, sky allt, som heter skola. Men hör, fortsatte han, jag ser, att du är en rask pojke, som har läst en hel del, vad säger du om att försöka dig som författare liksom jag? Naturligtvis har du läst i romaner om geniala diktare, som svultit ihjäl, men jag skall dock åta mig att visa dig minst fyrti betydligt enfaldiga kurrar här i staden, som leva i överflöd allesammans. De följa gammal slentrian, gå på sakta och vackert, skriva både om historia och politik och få mycket erkännande. Människor, min vän, vilka, om de hade gått i skomakarlära, i hela sitt liv skulle ha förblivit lappskomakare, men aldrig skulle ha lärt sig att göra ett par ordentliga skor.

»Då jag såg, att intet stod att vinna genom att bli lärare, beslöt jag att gå in på hans förslag, och som jag hade den högsta aktning för litteraturen, hälsade jag Grubstreet^[1], med vördnad. Jag ansåg det som en ära att slå in på samma bana som Dryden och Otway hade beträtt före mig. Jag slog mig ned här och beslöt att skriva en bok, som skulle bli något alldeles nytt. Därför uppställde jag tre paradoxer, som inte voro dumma. Visserligen voro de falska, men de voro nya. Sanningens ädelstenar hade så ofta burits fram av andra, att det icke återstod något annat för mig att bära fram än några glittrande fraser, som på avstånd kuude taga sig lika så bra ut. Åh gudar, vilken inbillad viktighet satt inte och red på min penna, medan jag skrev! Jag hyste inte det avlägsnaste tvivel om, att hela den lärda världen skulle resa sig emot mitt system; men jag var också färdig att utstå en dust med hela den lärda världen. Liksom ett piggsvin satt jag hoprullad med en tagg riktad mot varje motståndare.

»Bra sagt, min gosse», utbrast jag, »och vilket ämne var det, som du behandlade? Jag hoppas, att du inte glömde monogamiens betydelse? Men jag avbryter dig — fortsätt! Du offentliggjorde således dina paradoxer; nå, vad sade den lärda världen om dem?»

»Kära pappa», svarade min son, »den lärda världen sade ingenting alls om mina paradoxer — inte ett ord, pappa. Allesammans hade alltför brått att prisa sig själva och sina vänner samt fördöma sina fiender; och som jag olyckligtvis hade varken vänner eller fiender, så fick jag lida den svåraste av alla förödmjukelser: att bliva ignorerad.

»Så en dag, medan jag satt på ett kafé och övertänkte mina paradoxer, kom tillfälligtvis en liten herre in och satte sig vid bordet mitt emot mig, och då han, efter litet inledande samtal, fann, att jag hade studerat, drog han fram en packe subskriptionslistor och föreslog mig att subskribera på en ny upplaga av Propertius med förklarande noter. Jag svarade, att jag inte hade några pengar, och denna bekännelse föranledde honom att utfråga mig närmare om mina framtidsutsikter. Då han hörde, att dessa voro precis lika storartade som min börs, sade han: »Jag ser, att ni inte känner London riktigt, men nu vill jag säga er en del saker därom. Se på dessa subskriptionsinbjudningar, av dem har jag levat mycket gott i hela tolv år. I samma ögonblick, som en adelsman kommer hem från en resa, en kreol kommer från Jamaika eller en rik änka från sitt gods, slår jag ett slag för en subskription; först besegrar jag deras hjärtan med smicker, och när jag på det sättet har skjutit bresch, så stormar jag fram med mitt förslag, Gå de strax villigt in därpå, ber jag om ett dedikationshonorar, och om de låta mig få ett sådant, slår jag ytterligare ett slag för att få tillåtelse att anbringa deras vapensköld på titelbladet — naturligtvis mot en liten erkänsla. På så sätt, fortfor han, lever jag på folks fåfånga och skrattar åt dem. Men oss emellan sagt, så börjar jag nu att bli för väl känd, och därför skulle jag tycka om att låna ert ansikte lite; just i dessa dagar har en förnäm adelsman kommit hem från Italien, Hans portvakt känner igen mig, men om ni lämnar honom denna kopia av några verser, sätter jag mitt huvud i pant på, att det skall lyckas, och sedan kunna vi dela bytet.»

»Åh, Gud sig förbarme, Georg!» utbrast jag, »göra skalderna verkligen så nu för tiden? Nedlåta människor med så upphöjda talanger sig till tiggeri? Vanära de till den grad sitt kall, att de göra det till en usel handel att sälja smicker för bröd?»

»Åh nej, pappa», svarade han, »en verklig diktare kan aldrig vara så simpel, ty där det finns geni, finns alltid stolthet. De, vilka jag nu beskriver, äro endast versmakeriets tiggare. Liksom den sanne diktaren trotsar varje motgång för att vinna rykte, så är den andre ett kräk, blott värd förakt, och det är endast de, som äro ovärdiga allt beskydd, vilka nedlåta sig till att bedja om det.

»Då jag var för stolt att nedlåta mig till slika tarvligheter, men tillika för illa rustad för att våga ett nytt försök att väcka uppmärksamhet, nödgades jag att slå in på en medelväg och skriva för mitt uppehälle. Men jag passade illa för ett arbete, i vilket endast fliten kunde hjälpa mig fram. Jag kunde inte undertrycka min längtan efter bifall. Därför använde jag i regel min tid på att skriva något verkligt bra, som inte fyllde många sidor, i stället för att använda den till vidlyftiga utgjutelser av inbringande medelmåttighet. Mina små uppsatser drunknade därför i de stora periodiska publikationerna och förblevo obemärkta och okända. Publiken hade annat och viktigare att göra än att lägga märke till min stils stora enkelhet eller det harmoniska i mina satsbyggnader. Det ena bladet efter det andra föll i glömska. Mina litterära försök begrovos mellan uppsatser om frihet, österländska sagor och medel mot bett av galna hundar.

»Jag började därför att söka umgänge endast med författare, vilka kände sig lika besvikna som jag och vilka berömde, beklagade och föraktade varandra. Den tillfredsställelse, vi funno i varje bekant skriftställares försök, stod i omvänt förhållande till deras förtjänster. Jag fann, att andras snille endast var mig till förargelse. Jag kunde till sist varken läsa eller skriva med någon tillfredsställelse, ty andras framgångar voro mig förhatliga och att skriva var mitt hantverk.

»En dag då jag i dyster sinnesstämning satt i S:t James och tänkte härpå, kom en ung, förnäm man, som vid universitetet varit intim vän till mig, gående. Vi hälsade litet tveksamt på varandra, ty han kände sig generad över att vara bekant med en, som såg så fattig ut som jag, och jag var rädd för, att han inte vile kännas vid mig; men min tvekan försvann snart, ty Ned Thornhill var i grund och botten en snäll pojke.»

»Vad säger du, Georg?» avbröt jag honom, »var det Thornhill du sade? Det kan säkert inte vara någon annan än min godsägare.»

»Vad för något», sade mr Arnold, »är mr Thornhill en en så nära granne till er? Han har länge varit en vän till vår familj, och vi vänta honom hit när som helst.»

»Min väns första omsorg», sade min son, »var att hjälpa upp mitt yttre med en mycket fin kostym av sina egna kläder, och sedan blev jag inbjuden till hans bord, dels i egenskap av vän, dels som hans sekreterare. Mitt arbete var att gå med honom på auktioner, hålla honom vid gott humör, när han satt för sitt porträtt, sitta vid hans vänstra sida i vagnen, när ingen annan fanns, som fyllde den platsen, och att vara honom behjälplig vid alla möjliga galna streck. Men dessutom hade jag tjugu olika sysselsättningar i hans hus. Jag skulle göra många småsaker utan tillsägelse: alltid ha en korkskruv i beredskap, stå fadder åt alla hovmästarens barn, sjunga en visa, när så önskades, alltid vara rolig, alltid stå till tjänst, och om möjligt alltid vara nöjd.»

»Men om denna hedervärda post hade jag medtävlare. En sjökapten, som var liksom skapad för platsen, stred med mig om min välgörares ynnest. Han var son av en tvätterska hos en förnäm herre, och därigenom hade han tidigt fått smak för koppleri och förnämiteter. Denne herre hade gjort till sin livsuppgift att bekanta sig med lorder, och fast han blev körd på dörren av somliga för sin dumhets skull, träffade han dock på många, vilka voro lika dumma som han själv, och som tilläto honom att vara snyltgäst. Att smickra hade blivit hans yrke, och detta praktiserade han med den största färdighet; från mina läppar lät däremot smickret alltid gjort och klumpigt. Min välgörares behov av smicker blev allt större och större, medan jag för varje timme, som gick, fick mera inblick i hans fel, och därför bar det mig mera och mera emot att smickra honom. Av denna orsak hade jag just tänkt att lämna valplatsen fri åt kaptenen, då min vän fick användning för min hjälp.»

»Det gällde inte mindre än att vara hans ställföreträdare i en duell med en herre, vars syster han hade förnärmat.

»Jag var beredd att gå in härpå — ja, jag ser nog, att ni inte gillar mitt handlingssätt; men jag stod i tacksamhetsskuld till honom för hans vänlighet, och därför tyckte jag inte, att jag kunde neka honom denna tjänst. Jag åtog mig således att klarera affären, avväpnade min motståndare och hade kort därefter nöjet att få veta, att damen i fråga var en allmän kvinna och mannen, som gick hennes ärenden, en skojare och översittare. Min tjänst betalades emellertid med de varmaste tacksägelser; men då min vän skulle lämna London några dagar därefter, kunde han inte hjälpa mig på något annat sätt än att rekommendera mig hos sin farbror, sir William Thornhill och en annan mycket förnäm adelsman, som beklädde någon post hos regeringen.

»Det första, jag gjorde, sedan han hade rest, var att gå med mitt rekommendationsbrev till hans farbror, en man, vars förtjänster med rätta voro allmänt kända, Jag blev emottagen av hans tjänare och visades in i ett stort rum, dit sir William snart kom in. Jag framförde till honom hälsningen och lämnade brevet, vilket han läste, och sedan han hade funderat några minuter, sade kan: »Vill ni vara så god och säga mig, vilka tjänster ni har gjort min brorson, eftersom han har så varmt rekommenderat er? Föresten tror jag, att jag kan gissa mig till era förtjänster; ni har förmodligen duellerat för honom, och ni väntar nu belöning av mig, för att ni varit ett verktyg för hans laster. Jag vill uppriktigt önska, att mitt avslag må bliva ett straff för ert fel; men ännu mera önskar jag, att det må bli en anledning för er till ånger.»

»Jag tog lugnt emot denna stränga tillrättavisning, emedan jag kände, att den var rättvis, och min enda förhoppning låg nu i brevet, som jag skulle överlämna till den höge ämbetsmannen.

»Det var ingen lätt sak för mig att få tillträde till honom, ty de förnämas dörrar äro alltid belägrade av tiggare, vilka äro färdiga att begagna sig av tilfället att komma fram med sina böner. Då jag hade stuckit till tjänarna hälften av hela min förmögenhet, blev jag dock slutligen visad in i en rymlig sal; mitt brev hade skickats upp i förväg, för att hans nåd skulle läsa det.»

»Under det att jag ängsligt väntade, hade jag gott tillfälle att se mig omkring. Allting var storartat och fint och förnämt; tavlorna, möblerna och den rika förgyllningen gjorde mig stel av vördnad och ökade min aktning för ägaren. Ack, tänkte jag för mig själv, hur stor måste inte den man vara, som i sitt huvud har statens affärer och i sitt hus rymmer hälften av ett kungarikes skatter. Han måste säkert vara ett kolossalt geni!»

»Under dessa vördnadsfulla tankar hörde jag steg närma sig. Ah, tänkte jag, det är den store mannen själv. Men nej, det var ingen annan än en kammarjungfru. Strax därpå hördes åter steg. »Nu måste det väl vara han!» Nej, det var blott den store mannens kammartjänare. Slutligen visade sig dock hans nåd. »Är det ni», frågade han, »som överlämnat detta brev?» Jag svarade honom med en bugning. »Jag ser härav», fortsatte han, »att…»

En betjänt kom i detsamma in och lämnade honom ett kort. Utan att taga vidare notis om mig, gick han ut ur rummet och lämnade mig att ostörd sitta där i mina funderingar. Jag fick inte mera se honom; men då en betjänt om en stund kom in och sade mig, att hans nåd var på väg ned till sin vagn, som höll utanför porten, så skyndade jag ned och blandade min röst med tre à fyra andras, vilka liksom jag kommit att bedja om hans ynnest.

»Hans nåd var oss emellertid för rask i vändningarna, han höll redan på att stiga in i vagnen, då jag ropande frågade, om jag kunde vänta något svar. Men han var redan inne i vagnen och mumlade ett svar, som jag blott hörde hälften av; den andra hälften försvann i hjulens rassel. Jag stod en stund med framsträckt hals, liksom en, som lyssnar för att uppfånga en härlig melodi, tills jag upptäckte, att jag stod alldeles ensam utanför hans nåds port.

»Mitt tålamod», fortsatte min son, »var nu alldeles uttömt. Förbittrad av tusen vedervärdigheter som jag hade varit tvungen att tåla, var jag nu färdig att göra ett slut på mig, och jag behövde bara en avgrund att ta emot mig. Jag ansåg mig för en av dessa olyckliga varelser, vilka naturen har bestämt att kastas i sin skräpkammare för att där omkomma obemärkt. Jag hade dock ännu en halv guiné kvar, och jag beslöt, att ödet ej skulle narra den ifrån mig; jag skulle genast gå och göra ända på den, medan jag hade den och sedan lita slumpen för resten.

»Medan jag i dessa tankar gick gatan fram, kom jag förbi värvaren Crispes kontor, som stod öppet och tycktes lova mig ett vänligt emottagande. På detta kontor ger mr Crispe alla hans majestäts undersåtar ett vänligt och rikligt anbud på tretti pund sterling om året, och allt, vad de skola ge i gengäld för detta, är deras frihet för livstiden och rätt för honom att föra dem över till Amerika som slavar.

Jag kände mig lycklig att här finna ett ställe, där jag i förargelsen kunde döva min fruktan och trädde in så vördnadsfullt som en munk i en cell, ty en sådan liknade kontoret. Här fann jag en hel mängd individer, som alla voro i samma omständigheter som jag, och de väntade med äkta engelsk otålighet på mr Crispe, medan de svuro över sina olyckor och det ogunstiga ödet, tills mr Crispe omsider infann sig och deras mummel tystnade, Han värdigade betrakta mig med synnerlig uppmärksamhet, och han var den förste person, som under senaste månaden talat till mig med leende min. Sedan han gjort mig några frågor, kom han till det resultatet, att det inte fanns något under solen, som jag ej passade till. Han tystnade för ett ögonblick för att taga i övervägande, hur han bäst kunde göra något för mig, sedan slog han sig på pannan, som om han nu hade funnit det, och sade mig att, det just nu vore tal om en ambassad från regeringsrådet i Pennsylvanien till chickasaw-indianerna, och att han skulle använda hela sitt inflytande på att få mig förordnad till ambassadsekreterare.

»Jag kände på mig, att karlen ljög, och dock gjorde hans löfte mig en viss glädje; ty det lät ju helt ståtligt. Jag växlade därför min halva guinè; den ena hälften lade jag till hans trettitusen pund och den andra hälften beslöt jag att offra på närmaste värdshus för att bli ännu lyckligare än han.

»Men då jag gick ut genom dörren för att fullfölja mitt beslut, mötte jag en sjökapten, som jag känt förr, och honom bjöd jag att dela en bål punsch med mig. Jag brukar aldrig förtiga mina förhållanden, och därför talade jag om för honom mitt sista steg. Men då han hade hört mr Crispes löften, försäkrade han mig, att jag störtade mig i olycka genom att lita på dem, ty det enda, han skulle göra för mig, var att sälja mig till en plantageägare. »Men», fortsatte han, »jag tror, att du genom en mycket kortare resa kan förhjälpas till ett mycket mera angenämt levebröd. Tag emot ett gott råd: i morgon seglar jag till Amsterdam, hur skulle det vara, om du följde med som passegerare? Så snart du kommit i land, har du ingenting annat att göra än att lära holländarna engelska. Jag kan försäkra dig, att du kommer att få elever och pengar nog; jag antar nämligen, att du kan engelska, tillade han, »ty annars skulle hin ta dig.»

»Jag lugnade honom i det hänseendet, men uttalade mitt tvivel om, att holländarna skulle vara så ivriga att lära sig engelska. Han svor på, att de voro alldeles galna i det, och efter dessa försäkringar gick jag in på hans förslag och inskeppade mig följande dag ombord för att lära holländarna engelska i Holland,

»Vinden var gynnsam, vår resa kort, och sedan jag hade betalt överfarten med hälften av min förmögenhet, fann jag mig som fallen från skyarna, alldeles främmande på en av Amsterdams huvudgator. Min belägenhet var sådan, att jag inte ville låta någon tid förgå, innan jag började med min språkundervisning. — Jag vände mig därför strax till ett par personer, som jag mötte på gatan och vilkas utseende föreföll mig mest lovande; men vi kunde alls inte göra oss förstådda av varandra, och först nu gick det upp för mig, att för att kunna lära holländarna engelska, så var det nödvändigt, att de först lärde mig holländska. Hur jag hade kunnat underlåta att tänka på en så självklar sak, var mig alldeles obegripligt, men säkert är, att jag inte hade tagit den i beräkning.

»Då min plan således hade jämmerligen strandat, tänkte jag strax på att vände om till England igen, men så kom jag i sällskap med en irländsk student, som var på väg hem från Löwen. Värt samtal rörde sig om litteratur — ty i förbigående sagt är väl att märka, att jag alltid glömde mina skrala förhållanden, när jag kunde få tala om sådana ämnen — och jag fick nu av irländaren veta, att det vid hela Löwens universisitet inte fanns mera än två män, som kunde grekiska. Detta förvånade mig, och jag beslöt strax att fara till Löwen och föda mig med att undervisa i grekiska. Jag styrktes i detta beslut av min vän studenten, vilken gjorde några antydningar om, att man kunde förtjäna en hel förmögenhet på så sätt.

»Nästa morgon gav jag mig dristigt iväg. För varje dag minskades bördan av min rörliga egendom, ty det gick åt till betalning för mitt logis i Holland, medan jag vandrade igenom landet. Då jag kom till Löwen, beslöt jag att icke smyga mig till de obetydligare professorerna, utan öppet bjuda ut min talang hos själva universitetets rektor. Jag gick alltså till honom, blev insläppt och tillbjöd honom min tjänst som lärare i grekiska, eftersom jag hade hört, att det behövdes en sådan. Det såg ut, som om rektorn först tvivlade på mina kvalifikationer, men jag erbjöd honom ett prov på dessa genom att på stående fot översätta vilket stycke som helst, som han ville välja, från grekiska till latin. Då han såg, att det var mitt allvar, sade han till mig:

»Ser ni, unge man, jag har aldrig själv läst grekiska, och jag tror inte heller, att jag någonsin har saknat det. Jag har förvärvat mig doktorshatt och kappa utan grekiskans hjälp, jag har tiotusen gulden om året utan att kunna grekiska, och min mening är den, att då jag inte kan grekiska, så är den till ingen nytta.»

»Jag var nu så långt från hemmet, att jag inte tänkte på att vända tillbaka, och därför beslöt jag att vandra vidare. Jag kunde lite musik och hade en hjälplig röst, och det, som jag förr hade använt för mitt nöje, måste jag nu taga till som existensmedel. — Jag vandrade bland Flanderns godmodiga bönder och bland dem i Frankrike, som voro fattiga nog för att vara glada, ty jag har alltid funnit, att glädjen hos bönderna stod i omvänt förhållande till förmögenhetsförhållandena. Alltid när jag i kvällningen kom till en bondgård, spelade jag en av mina muntra melodier, och denna skaffade mig inte blott en viloplats för natten utan också födan för hela den följande dagen. Ett par gånger försökte jag också att spela för bättre folk, men de funno alltid mitt uppträdande misstänkt, och de hade aldrig så mycket som en halv skilling att ge mig. Detta förekom mig så mycket märkvärdigare, som min musik alltid förr, när jag spelade för något säliskap, gjorde alla de bättre åhörarna alldeles hänryckta, i synnerhet var detta fallet med damerna; men nu, då min musik blivit min födkrok, blev den mottagen med förakt — ett gott bevis på, att människor alltid underskatta de talanger, vilka deras nästa skall leva av.

»På detta sätt vandrade jag ända till Paris utan annat mål, än att se mig omkring och alltjämt komma längre. Parisarna tycka mycket mera om folk, som har pengar, än om dem, som ha gott huvud, och då jag inte hade mycket av varken det ena eller det andra, så blev jag inte synnerligt väl emottagen. Sedan jag hade drivit omkring tre å fyra dagar och sett på husens utsidor, hade jag bestämt mig för att lämna denna ogästvänliga plats, då jag på en av huvudgatorna gick rakt på den släkting, till vilken du allra först hade rekommenderat mig. Detta möte var mycket obehagligt. Han frågade mig noga om, huru jag hade kommit till Paris, och talade om för mig, varför han själv hade kommit dit: han skulle samla tavlor, medaljer, kaméer och antikviteter för en person i London, som nyligen hade ärvt en stor förmögenhet. Jag blev mycket förvånad, då jag hörde hans ärende, ty han hade vid flera tillfällen försäkrat mig, att han inte alls förstod sig på dylika saker; men då jag frågade, vem som på så kort tid hade lärt honom att bli konstkännare, svarade han att ingenting var lättare. Hela hemligheten var att följa tvenne regler. Den ena var att alltid anmärka, att tavlan otvivelaktigt hade blivit bättre, om konstnären hade gjort sig mera besvär med den, och den andra var att rosa Pietro Peruginos arbeten. Och, slutade han, liksom jag en gång i London lärde dig att bli författare, så vill jag nu inviga dig i att bli konsthandlare i Paris.

»Jag tog mycket beredvilligt emot detta förslag, eftersom det erbjöd mig ett levebröd, och hela min äregirighet var nu att uppehålla livet. Jag följde därför med honom hem till hans logis, fick min garderob förbättrad genom hans hjälp, och efter någon tid följde jag honom på tavelauktioner, där man kunde vänta engelsk adel som köpare. Jag blev inte lite förvånad, när jag såg, hur förtrolig han var med dessa fina människor, som inhämtade hans omdöme om varje tavla och varje medalj, liksom om hans smak hade varit alldeles ofelbar. Han hade en god hjälp av mig vid dessa tillfällen, ty när man frågade om hans mening, vände han sig mycket högtidligt till mig och frågade mig om min, varefter han höjde på axlarna, såg mycket vis ut och svarade den frågande, att han inte vågade uttala någon dom i en så viktig sak, Ibland fick han dock tillfälle till att avgiva en mera handgriplig dom. Jag minns, att han en gång, sedan han hade yttrat sin mening, att tonen i en målning inte var mjuk nog, mycket betänksamt tog en pensel med brun fernissa, som tillfälligtvis låg i närheten, och helt lugnt strök över hela tavlan i hela sällskapets åsyn, och sedan frågade, om de inte tyckte, att han hade förbättrat färgen.»

»Då han hade slutat sitt uppdrag i Paris, rekommende.rade han mig före sin avresa mycket varmt hos flera förnäma herrar såsom särdeles lämpligt ressällskap åt unga personer, och efter någon tid fick jag också anställning i denna egenskap av en herre, som följde sin myndling till Paris, för att han därifrån skulle företaga en rundresa genom hela Europa. Jag skulle vara den unge mannens guvernör, men med förbehåll, att han alltid skulle få rå sig själv. Min elev förstod mycket bättre än jag att ordna penningeförhållanden. Han var arvinge till en förmögenhet på omkring tvåhundratusen pund, som han ärvt av en onkel från Västindien, och hans förmyndare hade, för att sätta honom i stånd att förvalta denna förmögenhet, skaffat honom anställning hos en advokat. Här blev han girig ända till ytterlighet. — Alla hans frågor under resan gingo ut på, hur man kunde spara pengar, vilken resroute, som bleve billigast, och om man kunde köpa billiga varor, som sedan fördelaktigt kunde säljas, när han kom tillbaka till London. Alla märkvärdigheter under resan, vilka han kunde få se gratis, tog han gärna i betraktande, men om han skulle betala något för att se dem, så brukade han säga, att han hade hört, att det var rakt ingenting att se. Han betalade aldrig en räkning, utan att anmärka, hur förfärligt dyrt det var att resa. Han var dock endast tjuguett år.

»Anlända till Livorno, gjorde vi en tur nedåt hamnen för att se på fartygen; han frågade då, hur mycket det kostade att fara sjövägen hem till England, och då han fick höra att det endast var en obetydlighet i jämförelse med omkostnaderna för en hemresa landvägen, så kunde han inte motstå frestelsen att välja det förstnämda sättet, Han betalade mig den lilla del av min lön, som han var skyldig, tog avsked av mig och gick ombord med endast en tjänare.

»Jag stod åter ensam i världen; men det var ju något, som jag var van vid. Min musikaliska förmåga var mig till ingen nytta i detta land, där varenda bonde var en bättre musikant än jag, men jag hade så småningom förvärvat mig en annan talang, som var mig till stor nytta, och det var färdighet i disputation. Vid alla kontinentens universitet och kloster försvaras på vissa bestämda dagar filosofiska teser mot var och en, som uppställer sig som opponent. Om denne opponerar med någon skicklighet, kan han begära penningeersättning, ett middagsmål och en säng för en natt. På detta sätt stred jag mig nu fram för att komma hem till England igen, medan jag vandrade från stad till stad, studerade människorna ganska grundligt och såg, kan jag säga, medaljens bägge sidor. Emellertid har jag blott få anmärkningar att göra. Jag fann, att rikedom för det mesta i alla länder är en annän benämning på frihet, och att ingen människa älskar friheten så högt, att han inte önskar att få andra till att underkasta sig hans vilja.

»Sedan jag kommit tillbaka till England, beslöt jag först att uppsöka dig och att sedan låta värva mig som frivillig till första expediton; men detta beslut ändrades, då jag på min resa i landet träffade en gammal bekant, som hörde till en skådespelartrupp, som var på sommarturné i landsorten. Sällskapet tycktes ej ha något emot, att jag slöt mig till dem, men de lade mig på hjärtat, hur betydelsefullt det kall var, mot vilket jag siktade; de sade, att publiken var en månghövdad hydra, som endast tyckte om dem, som hade stor begåvning, att man inte på en dag kunde bli en god skådespelare, samt att jag utan vissa traditionella axelryckningar, som jag hade sett hemma på scenen, men också endast på scenen, under de sista hundra åren, aldrig kunde vänta att göra lycka. Nästa svårighet var att finna en roll åt mig, ty de voro nästan alla besatta. Jag kastades för en tid ur den ena rollen i den andra, till Horatio blev bestämd för mig; men lyckligtvis hindrade ju det här närvarande sällskapet mig att spela den.»

1. Grubstreet: en liten gata i London, vid vilken obetydliga litteratörer och skribenter brukade slå sig ned.