Pristagarens visa
Pristagarens visa.
Jag kom från festen. Mitt öga var matt
Af de hundrade ljusens sken,
Och sångens belöning, den myntade skatt,
Låg trygg i min ficka re’n.
Jag satt i min kammar. Min hjerna var full
Af den grannlåt jag hört och sett.
Nu satt jag allena och såg på det gull,
Som de höge herrar mig gett.
Der låg det och blänkte båd’ fram och bak
I hela sin härlighet,
Och i kransen läste jag: “snille och smak“,
Men egde ej något af det.
“I gyllne dukater,“ tänkte jag då,
“Hvad kan meningen vara med er?
Jag fick er ju blott för att se uppå,
Men det der blir tråkigt, jag ber.“
“Nej upp, min lyra. På sångarens dag
Må du ljuda sirligt och grannt,
Må du prisa med toner af kraft och behag
Den svensk-akademiska slant!“
“Jag vill pröfva i dag din gyllene sträng,
Om riktigt af guld han är,
Ty då skall du klinga som denna min peng,
När jag slår den i bordet så här.“
Och guldet jag tog, der jag satt vid mitt bord,
Och slog det med kraft deri,
Men en sällsam klang blef i lyran spord
Af klagande disharmoni.
“Du har rätt min lyra; jag visste det nog:
Som dukaterna klingar ej du.“
Så sagdt, jag de skälfvande strängarna slog
Och qvad det som följer nu:
Du guld, med hvilket man sångarn belönt,
Ej mer vill på dig jag se,
Ty jag vet ett guld ovanskeligt skönt,
Och om det vill jag himmelen be.
Likväl skall till våren du följa mig hem,
Ej just för din egen skull;
Små syskon jag har: det kan fägna dem
Att leka med dig. Lull! lull!
Men, värmes ett endaste bröst af min sång,
Att dess hjerta friskare slår,
Att ögat, som vakade natten lång,
Kan gråta en glädjetår;
Och blickar så vårsol i kammaren in
Och speglas i tåren se’n
Den gyllene perlan kallar jag min.
O, finge jag, finge jag den!
Och finnes en enda törstande själ,
Som, läskad i tonernas våg,
Ej mer har på jorden sitt högsta väl,
Men vänder till himlen sin håg;
Och möter den eviga solen hans blick
Och ger honom trones gull,
Ej då förgäfves här nere jag gick
Och sjöng bland maskar och mull.
Och lifvas en enda vandrare blott,
Som på verldenes marknad går,
Att vexla sitt guldmynt af rätt och godt
Mot det myckna falska, han får.
Då, sångmö, gör det ju ingenting,
Om i fattigmans koja vi bo,
Ty den bästa rikdom på jordens ring
Är dock guldren ära och tro.
Men sjung i min koja! Du vet ej än
Hvilket hjerta du sjunger för.
Kanhända i fjerran en liten en vän
Med glädje de tonerna hör.
Kanhända dess hjerta du klappar på,
Tills för dig det öppnas en gång.
Kanhända finns plats för sångarn också,
Ty den kammarn är ju ej trång.
Då slipper du bo under fattigmans tak,
Der ofta du frös och svalt;
Då bor du som drottning i guldgemak,
Och dess guld är af äkta halt.
Guld! guld! — Så girig den sångaren är!
Han är girig, det nekar ej jag!
I den ädla metalln är han dödligt kär,
Blott den är af det rätta slag.
Välan, mitt offer skall lyran bli:
Gullsträngarna smälter jag ner.
Upp, upp vill jag lyfta mig glad och fri
Till den sol, som i höjden ler.
Du himmelska sol, som glöder så varm,
Smält ner med din stråles glöd
Hvar sträng på den lyra, jag bär på min arm,
I en droppe så dunkelröd,
Så faller det guld, som du smält med din glöd
Till min fattige broder på jord!
Ack, men’skan lefver ej blott af bröd,
Men ock af det eviga ord.
Och när sista strängen, som lyran har,
Till gyllne dukater är smält,
Och den strålande soln ej längre blir qvar
Under himmelens blånande tält.
Min själ, allt högre vi ila då,
Allt högre med jublande fröjd.
Ack, ser du de gyllne dukaterna små,
Som blänka i rymdernas höjd?
Det är väl inga dukater små:
Af verldar är rymden full.
Dit fly vi, och der skall min lyra få
Igen sina strängars gull.
Guld! Guld! — Så girig den sångaren är!
Han är girig, det nekar ej jag:
I den ädla metall’n är han dödligt kär —
Blott den är af det rätta slag.