Vid en ynglings graf
| ← Pristagarens visa |
|
Prolog vid en konsert för de brandskadade i Varberg → |
Vid en ynglings graf.
Hans varma hjerta, helt nyss det slog
Ett slag, det sista i striden,
Hans trötta öga har gråtit nog,
Hans mulna dag är förliden.
Vid grafven sjunga vi än en gång
Om dödens dvala så tung och lång,
Vid grafven sjunga vi än en sång
Om höga himmelska friden.
Hvad båtar dock att på tidens strand
En bräcklig koja vi bygga,
Om vi den bygga på lösan sand
Och ej på klippan, den trygga,
Den klippan, ack, från hvars höjder än
Vi våga trotsa förgängelsen,
Vi våga lyfta vår blick till den,
Som ej sitt löfte kan rygga!
Om ej vi trodde hans löfte här,
Att blott vårt hjerta han dömer,
Vi tröstlöst sörjde dig, broder kär,
Hvars stoft re’n stoftet ju gömmer.
Ty, redan tidigt af qvalet tärd,
Du hann ej offra ditt hjertas gärd
På fosterlandets och ljusets härd
I bragd, som minnet berömmer.
Det hann ej spira till blomma fram,
Det frö, som troget du närde,
Ty dödens dom du med lugn förnam,
Förr’n helt att lefva du lärde.
Du hann ej verka, som viljan bjöd,
För likars räddning ur fall och nöd;
Du hann ej svalka ditt hjertas glöd,
Förr’n hjertat sjelf sig förtärde.
Och, dock kring grönskande torfvan din
Med kransar minnet skall sväfva;
Vi ristat djupt i vårt hjerta in
Hvar suck, ditt hjerta hörts häfva.
Men han, som tjenarens vilja sett,
Som sjelf åt dig har ditt kors beredt,
Af dem, som föga af kraft han gett,
Han ock ej mycket vill kräfva.
Sof godt, du trötte! Din kamp var god,
Men hård och bitter tillika.
Vi prisa hjelten, som göt sitt blod
För segerkransen, den rika;
Men höfs ej starkare själ ändå
Att vilja verka, men ej förmå,
Att utan lagrar mot döden gå
Och dock i modet ej svika?
God var hans kamp, fast med ståt och prakt
Han ej i grafven läggs neder;
Men, bröder, sluten en hedersvakt
Kring den som kämpat med heder,
Och svärjom här vid hans öppna graf
Att bruka dagen, som Gud er gaf!
Ty natten kommer. Förr’n man vet utaf,
Kan klockan klämta för eder.
Vi svärja, broder, att föra ut
Hvad bäst du tänkt och du velat.
Haf tack, vår saknade vän, till slut
För allt! Förlåt hvad vi felat!
Ditt stoft vi viga till ostörd ro.
Vi lysa frid kring ditt stilla bo.
Ur grafvens tufvor skall blomman gro,
När vårsol dimmorna delat.
1863.