Qvinnan med förmyndare/Kapitel 10
| ← 9 Kapitlet. |
|
11 Kapitlet. → |
10 KAPITLET.
— — — des Weibes Urtheil ist seine Liebe.
Schiller.
Den sjukliga blekhet, som spred sig öfver Louises anletsdrag, den stilla sorg, som stämplade hela hennes väsende, sedan den tanken fått rot i hennes hjerta, att Stjärnsporre föredrog Ida, var alltför märkbar för att den skulle kunna undfalla hennes onkels, Cancellirådets uppmärksamhet. Han sammanställde denna omständighet med sina egna, stundom i tysthet gjorda anmärkningar, det Stjernsporre “drog alldeles för långt på tiden med att göra allvar af saken” och beslöt att deröfver “förhöra” honom vid tillfälle. — Stjernsporre ursägtade sig med sina ännu otillräckliga inkomster och tidens stora fordringar på ”comfort;” att lyckan numera icke bor i tjäll; att åtminstone Kammarjunkare icke kunna bo der; att Louises hand är en oskattbar rikedom men — — — och Gud vet hvad mera allt. Äfven för Selmén, som åtskilliga gånger låtit sin svåger förstå sina önskningar i samma afseende och sina begrepp om dylika förbindelser hade han anfört samma ursägter. Ett tillfälle hade dock nyss erbjudit sig, som tycktes kunna häfva dem. En lönande och ingalunda oansenlig befattning vid en af statens inrättningar i landet, öfver hvilken Presidenten i några år haft öfverstyrelsen, hade blifvit ledig. Genom de förtjenster Presidenten derunder nedlagt var hans inflytande vid återbesättandet af den lediga platsen icke utan verkan och han försökte det till svågerns fördel. Hans mål vanns och nu var Kammarjunkaren ”i cas att kunna etablera sig rätt comfortabelt.” Cancellirådet, som hade en liten täck och angenäm landtegendom i den provins och den trakt, der Stjernsporre såsom innehafvare af nämda syssla måste vistas, lofvade att afträda den åt ”sin måg.” Allt detta i förening förtog intill sista skenet af rimlighet för Stjernsporres vidare ursäkter. Han fann på det hela att allt var rätt bra arrangerat och att rätt klingande skäl bödo honom att finna sig i sitt öda, hvarföre han också började, som Cancellirådet uttryckte sig ”göra allvar af saken.”
Hoppet pustade åter upp alla de bilder af kärlek och tro, som under en tid förbleknat på duken af Louises framtids-tafla. Illusionen lade sitt rosenröda skimmer öfver dess perspectiver och njutande i betraktandet af dessa hade hon ingen känsla öfrig åt vänskapen. Och i alla fall tillät den olikhet, som förefanns mellan Louises och Idas lynnen, icke något annat slags vänskap än det närmande, som likhet i ålder och yttre belägenhet framkallar under en flitig sammanvaro. Härtill kunde Ida nu alls icke fatta eller deltaga i Louises ”lycka.” När den sistnämda talade om sällheten på landet, der kärleken är beständig som tallskogens grönska och lugn, som bäckens sorl derunder, hade Ida ej något gladt profetiskt ord att tillägga, men för Henrika beklagade hon ”den arma.”