Qvinnan med förmyndare/Kapitel 09

←  8 Kapitlet.

Qvinnan med förmyndare av Sophie Bolander 9 Kapitlet.

10 Kapitlet.  →

9 KAPITLET.

Der grosse Mann thut eine That! — Und reisst Mein Karthenhaus von Himmelreich zusammen.
Schiller.

Efter Henrikas bortgång öfverlemnade sig Ida åt ljufva svärmiska drömmar. De naturens slösande gåfvor, som hittills qväfts till slummer hos Henrika, skulle genom henne bringas i dagen och detta oaktadt den stolte, öfverlägsne Bernfels's förbiseende af dem. Någon liten stolthet blandade sig visserligen i hennes glädje vid tankan derpå att systern, som han klappande på hufvudet, förmanade att öfva sin sömnad flitigare, en dag som konstnär skulle stå vid sidan af brodren, Bernfels's protégé, och detta genom henne.

Der var som hon derigenom väntade en upprättelse för den släta tanka Bernfels i allmänhet tycktes hysa för hennes kön. Sjelfva den uppmärksamhet han egnade henne, och för hvilken hennes qvinnliga fåfänga ingalunda var känslolös, hade dock något af herrskarnes nedlåtenhet, som alldrig lemnade hennes bättre känsla tillfredsstäld.

Naturen och händelserna hade sammanverkat att bilda Ernst Bernfels sådan. Han visste ej af en mors smekningar, försakelsefulla omsorger eller i hjertat groende ljufva läror; ej en systers vänliga deltagande i sin barndoms lekar eller hur hon kan älska och dela glädje och smärta. De förra voro förbi, innan han kunde fatta deras värde eller i minnet återkalla dem. Det sednare hade han aldrig erfarit. En gammal husrådinna hos hans far, en liten tyrann mot husfolket men en slaf för sin herres vilja; en tant full af koketteri och intriger och dess dotter, lika full af kapriser och anspråk, voro de qvinnor han i sin barndom på nära håll umgicks med. De begrepp,som hans skarpa och tidigt verksamma omdömesförmåga efter dessa profstycken fattade om det qvinliga slägtets värde i allmänhet, förbättrades föga genom hans tidiga bekantskap med verlden. Den skönaste gnistan i ynglingens själ, hvilken en flägt från den rena kärlekens himmel skulle kunnat lifva till en, åt sitt ursprung sträfvande låga, hade ej funnit någon näring; den sönk under misstroendets fallaska, och stel och egoistisk syntes Bernfels för verlden med det sjelftillförlitande förnuftets kalla domaremine öfver hjertats qvälfda känslor. Men alla till slummer bringade krafter hafva en morgon, blott de förnötta hvila — evigt.

Ida stördes i sin ljufva tankspriddhet vid Fru Selméns inträde, som kom för att föreslå henne vara sig följaktig ut i bodarne för att handla.

Ida undanbad sig det. Hennes sinnesstämning hade i denna stund ingenting gemensamt med den der hvardagliga ostämdheten, under hvilken bodarnes brokiga grannlåt synes oss så intressant.

Under den fullkomliga ensamhet, i hvilken hon tillbringade de timmar, som Fru Selmén var ute, tog hon för en stund lilla Lina på sitt knä vid fortepianot och lät, till hennes stora förnöjelse, hennes små fingrar hacka fram den gamla Noachs-trallen, under det hon sjelf sjöng visan. Lina var förtjust öfver sin lycka och sina framsteg och bad hvarje gång reprisen slutade: ”mera, mera!” under det hon lindade armarne kring Idas hals, för att gifva en så mycket större bindande kraft åt sin begäran.

Så suto de ännu då dörren från tambouren varsamt och osäkert öppnades. Ida såg ditåt; en qvinna ej mera ung, men med bleka, intressanta anletsdrag kastade skygga, sökande blickar framåt rummet. ”Det är säkert, ja, det måste vara hon,” sade hon halfhögt, och liksom för att öfvertyga sig att hon träffat den hon sökte. Derpå närmade hon sig Ida och sönk till hennes fötter. ”Tacka, ack, tacka honom från den olyckliga hulpna! Säg honom att åtminstone hustrun och barnen aldrig skola upphöra att välsigna honom!” Tårarne, som strömmade utför qvinnans kinder hindrade henne att säga mera.

Bestört öfver denna fremmande och oväntade tilldragelse skyndade Ida att upplyfta den okända, anmärkande, att något misstag om person och ställe härvid måste ega rum.

— ”Nej, jag vet det väl, det är här President Selmén, vår välgörare bor. För hans egna fötter får jag ej nedlägga mitt hjertas öfverströmmande tacksamhet, men framförd af edra sköna läppar skall han ej neka att upptaga den.”

— ”Lugna er, min bästa Fru! Jag förstår er sannerligen icke. Hvad har ni då honom att tacka för?

— ”Mycket, allt! Har han aldrig för er talat om den stackars Berglund, den olycklige som en gång för en oförtjent tillvitelse glömde sig så i sin häftighet, att han förgick sig mot sjelfva Presidenten? Fastän min man tillhörde en ringare klass och helt och hållit nästan berodde af nådig Presidenten, kunde han icke lida hvad han ansåg vara en förorättning; hur hans räkning står till denne sednare, tillhör icke mig att bedömma. Han begärde dock sitt afsked från den befattning han förestod och trodde sig kunna taga sig ut på andra vägar. Det har misslyckats. En sårad ömtålig sjelfkänsla och den nöd han iråkade med hustru och barn, gjorde hans sinne bittert, mycket bittert mot den han tillskref första orsaken dertill. Mannens sinne är nu sådant; det kan ej som vårt vekna under olyckans tyngd; det blir hårdt och spänstigt, så att det stöter den tillbaka eller det — brister.”

”Ett qvickt hufvud och ett hämdfullt hjerta gaf honom smädelsens vapen i hand. Hur han fört det, är ni säkert icke okunnig om. Ni borde hata oss, djupt oförsonligt hata oss, men förlåt! Han den ädle, den egentligen förolämpade har förlåtit. Han har gjort mer. O, vi veta det väl, det är honom vi ha att tacka för den lilla syssla min man ånyo erhållit. Han har tystat ned känslan af personliga förolämpningar och skaffat bröd och bergning åt mannen med hustru och barn. O, Guds englar kunde gråta af fröjd!

Då min man i dag på morgonen ville uppvakta Presidenten för att aflägga sin tacksägelse, var hans dörr stängd för honom, och då han lät anmäla sitt ärende, lät Presidenten sin Kammartjenare tillsäga honom att Presidenten ej hade gjort någonting för honom, och önskade vara befriad från hans vidare besök. Vi hafva det likväl från säker hand; det är genom nådig Presidentens förord min man erhållit sysslan. Det var mig som bördan af en ogäldad skuld tryckt mig, till dess jag fått för er åtminstone utgjuta mitt öfverfulla hjertas tacksamhet.”

”Tillåt” tillade hon, ”äfven jag är mor!” och hon upplyftade lilla Lina i sin famn och öfverhöljde hennes små händer med kyssar. Flickan torkade med hörnet af sitt förkläde tårarne ur qvinnans ögon och sade: “Gråt intet, söta Fru lilla; här gråter ingen mer än Lina sjelf, ibland när pappa tycker, att hon intet är snäll, men det är bara sällan, mycket sällan.”

Det låg i barnets handling något af den instinkt-artade himlaböjelsen att göra väl och glädja, som, Gudi lof, ofta röjes hos barnet och äfven hos dessa älskeliga qvinnoväsenden, som under hela lifvet bibehålla barnets oskuld och mildhet i själen och som i det de förnöja våra blickar leda våra tankar uppåt. De förråda sitt ursprung genom sitt kärleksfulla väsende, liksom sydlänningen genom sin varma färg, om än något bleknad under en kallare zon, likväl förråder att han är son från solens land.

”Gud välsigne den lilla engeln!” sade qvinnan och lemnade barnet till Ida, som väl märkte att misstag om personen här egde rum, men ej hann till rättelse deraf, för än den främmande qvinnans ärende var fullgjordt och hon aflägsnad.

— ”Se det är dock förträffligt, det är herrligt att kunna handla så, som min förmyndare. Ack, man kunde lyftas högt, mycket högt vid sidan af en så ädel natur. Det var skada att ej Marianne sjelf fick mottaga uttrycken af den arma qvinnans djupa tacksamhet; men åtminstone skola de ej uttalas för honom af andra läppar än hennes. Med kärlekens och ömhetens stämma böra de dock ljuda i hans öron.” Så tänkte Ida och tyckte att Marianne dröjde alltför länge att återkomma. Hon längtade äfven att få tala med sin förmyndare, för att meddela honom och inhämta hans mening rörande det förslag hon gjort Henrika. Innan han genom sitt bifall sanctionerat detta, föreföll det henne som alla hennes herrliga planer darrade som ett luftslott på hoppets vacklande grundval.

En betjent med en carton tillkännagaf ändtligen, att ”Hennes Nåd” snart skulle återkomma.

— ”Hvad har du gjort, min vackra solitaire , för att ej leds ihjäl på egen hand?” frågade Marianne Ida vid sin hemkomst. ”Jag kom verkligen att ångra att jag låtit dig få stanna hemma. Folker har fått gudomliga saker! Min emplette måste du se.”

— ”Gerna, men nu måste du först höra mig,” sade Ida och började anföra berättelsen om hvad som tilldragit sig under Mariannes frånvaro, med denna enkla, sköna vältalighet, som ett varmt, menniskoälskande sinne inger och som beundran för hennes förmyndare bidrog att förhöja.

— ”Gud ske lof det ej hände mig! Jag hade dött af förskräckelse att så der se mig öfverrumplad i mina egna rum. Boberg är också en fasligt försumlig menniska, som lemnar tambourdörren öppen, utan att sjelf vara till hands. Men är den ej charmant?” sade Marianne, i det hon vände sig till Ida och visade en aldrasom täckaste hatt, som hon under samtalet upptagit ur cartonen, påsatt och jemkat. Den var just en af Folkers mest förtjusande. Att beskrifva den till form, band och blommor hör ej hit, helst den ändå är en bisak i det lilla hela af denna teckning. Allt nog, Ida fann både den och det lilla hufvud den prydde, vackra, intagande, men hon var ej ändå nöjd. Hon sökte i Mariannes täcka anletsdrag ett uttryck som i någon grad motsvarade hvad hon sjelf kände och erfor, men intet deraf fann hon.

— ”Jag tänker Selmén skall tycka att den klär mig; eller hvad tror du Ida!”

— ”Visserligen, men.”…

— ”Inga men, det piqverar mig och min hatt. Du är så allvarsam, kära Ida. Jag får aldrig mer lemna dig så soloroso; du blir så sauvage, så ensidig.”

Presidenten var denna dagen borta till middagen och aftonen var upptagen såsom vanligt af någon bjudning, så att det samtal Ida önskat sig med honom måste uppskjutas i brist af tillfälle. Följande morgon lyckades det henne att erhålla det.

Presidenten studsade något öfver den liberalitet, hvarmed han tyckte sig finna henne benägen att behandla sin förmögenhet och sade: ”Tillåt mig fästa er uppmärksamhet derpå att det ej går an att så der obetänksamt bortkasta penningar. Det vore kanske billigt att qvinnan, som ej kan förvalta sin förmögenhet, ej heller förslösade den.”

— ”Menniskorna skulle kanske ej heller sjelfva så väl handhafva elementerna i naturen, men de få ju begagna dem efter behag till sitt nöje och sin nytta; och hvad är det mer jag önskar med hvad mig tillhör?”

— ”Ödmjukaste tjenare! Vi komma in på raisonnementets gebiet; jag visste ej, att min unga pupill var hemma der. Tilllåt mig nu, i afseende på ert inkast få anmärka att om — till liknelsens fullföljande — vi få räkna oss till herrar öfver den elementarkraft, som kallas penningar, fela oss dock den allmakt och outtömliga produktionsförmåga, som kunde blifva nödig, om den sats ni nyss tyckts velat yrka skulle conseqvent af alla damer genomföras.”

— ”Har jag begärt förmycket, mer än ni kan bifalla?”

— ”Med ert sunda omdöme bör ni sjelf kunna afgöra det. Er förmögenhet är betrodd i mina händer. Ni gifter er en vacker dag, och er man skall fordra redgörelse af mig för förvaltandet deraf. Skulle väl han gilla om summor, utöfver de för edra behof och nöjen rikligen anslagna, vore åtgångna till underhåll för andra, främmande personer?”

— ”Och det kan fordras att jag, för en man, som jag ej har den äran att känna; som kanske aldrig skall ha några considerationer för användandet utaf min förmögenhet; eller som kanske aldrig skall fordra någon så noggrann redogörelse.”

— ”Det skall han, och skulle ej han göra det, skall jag fordra det, och den man, till hvilken jag bifaller egandet af min älskvärda myndlings hand, får ej sakna den redbarhet i karakteren att han ej skulle fullt uppskatta min samvetsgranna behandling af hennes förmögenhet.”

— ”Än om jag aldrig gifter mig!” sade Ida med något trotsig ton och min.

— ”Åh, det är en grym dom, som många vackra läppar uttalat och månget omt hjerta återkallat. Bernfels” — Presidenten antog härvid det milda, imponerande allvar, som en djupare känsla alltid hos honom framkallade och hvilket lik purpurn kring majestätet, gaf honom sin höghets glans — Bernfels är en ganska utmärkt ung man. Förtjenster, förmögenhet, utseende, allt förenar sig hos honom att väcka ett ömmare intresse, och den hyllning han egnar er har säkert ej kunnat undgå er.”

— ”Bernfels!”

— ”Bernfels är en man, till hvilken jag med trygghet skulle förtro en egen dotters öde; döm deraf om min önskan i afseende på ert.”

Ida såg på sin förmyndare, rodnade och sade med halfhög röst: ”Nej, icke Bernfels!”

— ”Och hvad skulle ni billigtvis hafva emot honom?”

— ”Detta var ej ämnet för vårt samtal.”

— ”Ida, hvad betyder denna köld, om?”…

— ”Påminn er den begäran, som var föremål derför; gif mig ett tillfredsställande svar!”

— ”Er begäran är visserligen vacker, god; den gör heder åt ert hjerta, men ni har hört mitt svar och känner de skäl, på hvilka jag grundat det.”

— ”Och detta af den man, som sjelf kan handla så högsinnadt, så ädelt, hvars exempel med elektrisk kraft borde kunna bringa hela verlden till försoning och frid!” Ida fästade, under det hon uttalade detta en blick full af förundran och bedjande på sin förmyndare.

— ”Hvad vill det säga? Jag förstår er icke.”

— ”Icke? Tänk på Berglunds.”

— ”Hm, en bagatell. Och det har hunnit edra öron!”

— ”Fråga Marianne.”

— ”Också hon? Nå, sqvallret har sina outräkneliga kanaler. Det der ligger så utom hennes krets annars.”

— ”Jag finner det — — Men om naturen föreskrifver mannen att öfvervinna sina passioner för att bli stor, herrlig, tillåter den dock qvinnan att följa sin bättre känslas röst för att bli.”..

— ”Älskvärd och öfvertalande?!”

— ”Nej, så menade jag just ej; och” sade Ida med en skälmsk men ljuf min, ”jag vill nu icke mer öfvertala er, säg blott att ni ej ogillar min begäran i sig sjelf!”

— ”Och sedan?”

— ”O, säg det blott, jag begär ej mer!”

— ”Nå väl?

— ”Jag inskränker nu mina behof, kläder mig så tarfligt som tusende andra till följd af sina mindre tillgångar måste göra, och om något just skulle synas fattas mig, så — — — skall väl min förmyndare veta råd derför.”

Presidenten log åt Idas på en gång visade slughet och naiva uppriktighet och sade: ”och detta skulle ni kalla att handla rätt uppriktigt?”

— ”Uppriktigt, nej, just intet; men hvad skola vi göra då man för våra bättre önskningars uppfyllande framkallar toma hinder, öfverdrifna fordringar? Ogillar ni mig?”

Presidenten svarade med denna ton af halft skämt, halft allvar, hvarigenom man ofta lättast kommer från hvad man hvarken vill bejaka eller neka, men hvari ett fint gehör så lätt upptäcker hufvudljudet. Ida misstog sig ej om att det var bifallet.

Hon tog nu sina mått och steg derefter. Hon uppsade sin förra rit-lärare och antog en af de skickligare, och Henrika kom att dela hennes lektioner. En innerlig, förtrolig vänskap uppstod inom kort tid mellan de båda unga flickorna. Det var ej allenast undfången tjenst och skyldig tacksamhet, som förenade dem; derutom sträckte sig sympathiens oemotståndliga band. Sympathi alstrar vänskap, harmoni kärlek.

Denna vänskap blef för Ida af högsta värde och utgjorde snart, så att säga, hennes lifs lif. Det gifves en period i vår lefnad, då vänskapen förmår allt detta. Det nya lif uti hvilket Ida, med ankomsten till hufvudstaden inträdt, hade, med sina brokiga företeelser och löjliga förhållanden uppväckt många nya tankar och begrepp hos henne, och stundom ledt henne in på betraktelser öfver sig sjelf, sitt öde och verlden. Vi hafva sett att hon någon gång anförtrott dessa åt sin dagbok; men hvilken, i synnerhet adertonårig flicka, låter ej gerna pennan torka och bläcket möglas, då hon finner ett hjerta, som upptager och gömmer de ord hennes själ lägger deri? Ida åtminstone gjorde så, och hon närmade sig Henrika så mycket mer uteslutande, som Louises tillgifvenhet för Ida allt mer och mer försvagades allt som hennes ömmare känslor åter koncentrerades för Stjernsporre. Orsaken hörtill förekommer i