Riksdagsmannavalet
| ← Yttersta domen i Kråkvinkel |
|
Rabulistens besök i månen → |
Riksdagsmannavalet[1].
Hr … med sin trupp hade kommit till staden. Han hade att visa fem aktriser med tillsamman sju tänder, och han gaf melodramer, så att håren reste sig på stadens pudlar, men förgäfves! Konstens tempel stod öde och “De Osynlige Bröderne“ sågos endast af en närsynt vaktmästare och fem pigor, hvilka gräto stridt, som om de hade mistat en älskare eller tappat en bomulsschalett. Fruktlöst rasade “Jaromir“, som en bromsstungen tjur. Endast sufflören som han i öfvermåttet af sin förtviflan sparkade i ansigtet, deltog i hans smärta, och bad honom, redan i tredje akten, draga åt h—t. Man sökte då anslå den fosterlänska känslan, och gaf S:t Clara kloster. På första raden suto verkligen två eremiter, ensamma, tysta, försänkta i betraktelser, genom lorgnetten, men med dem kunde de icke upptäcka någon annan än en symamsell, som gått på spektaklet, för att i nunnorna beundra dygden, och som, ehuru qvinnan visserligen är skapad af ett refben, dock var oförlåtligt mager, nästan magrare än kongl. teaterns repertoar. Hvilket vill säga mycket.
Herr Baur och familjen Rosenbaum hade anländt till staden, äkta natursångare, direkte från Hamburgerberg och Dyrehaven, tyrolare födda vid Östersjön, gaphals-talanger af första ordningen, musikaliska genier, som kunna jodla ända ner i djupet af magmunnen! Familjen visar sig på gatorna. Mamsellens korta kjortlar och herrarnes bandvippor ådraga sig allmän beundran af en mängd hyggliga och städade gatpojkar.
Vidare har sällskapet inträffat i en vagn, skapt ungefär som salig Noaks ark, och öfver hvars ofantliga lätthet skjutsbönderna mycket utbredt sig. Allt bör således spänna nyfikenheten till det högsta. Intresset för den unga damen, ensam med fyra medintressenter af motsatt kön, gör sig dessutom gällande bland de sköna i stadens sällskapskretsar. “Så ung, så ensam och dock så entourerad!“ hviska mera än ett par rosiga läppar. Ridån går slutligen upp. Herr Baur kommer in, men stannar helt flat. Salongen är tom. Han, den olycklige, som skulle förtjusa i “Rochus Posse“ och triumfera i den “Ungerske höbergaren!“ Han, den trefaldt olycklige, som skulle ha respengar och tärpengar och pengar att betala räkningen på gästgifvaregården!
Stadens eleganter arrangera en bal. Salongen skuras. Messingslamporna skuras. Sex vaxljus köpas för spelborden. Så snart det håller uppe, regna uppbjudningar på stadens promenadplats i Lundgrenska trädgården. Fruntimren öfverkläda läderskor med hvitt siden, och få blåsor i händerna af det tunga arbetet. Allt är ändtligen färdigt. De uppassande pigorna äro behörigen insmorda med pomada. Tekopparna sköljda efter kaffedrickningen på morgonen. Orkestern tutar på läktaren. Värdarne frysa i den stora, tomma salen och se allt emellanåt på klockan. En ställer sig i en vrå och kränger på handskarna. “Vaktmästare! Huru många biljetter äro sålda?“
“Tjugotre.“
“Det här kommer att kosta oss hyggligt.“
“Fiskarne,“ yttrar en militär, “vilja alltid leka för intet. De frukta en riksdalers depens.“
Balen börjar. Knapt fyratio personer hafva infunnit sig.
“Men huru tusan kommer sig detta?“ säga värdarna på balen.
“Men huru f-n kommer sig detta?“ skriker teaterdirektören herr . . .
“Aber wie Potz Tausend Teufeln! kommt sich das?“ tjuter herr Baur.
Svaret finnes att inhämta på stadens källare. Der sitta de, stadens spelare, alla, alla, öfverläggande om statens väl, fast beslutne att segra eller dö med konjunkturerna, i fullt begrepp, att, innan dagen slocknat i vester, låta en stjerna uppgå på Sveas horisont, — välja en riksdagsman. Men hvem skall bli stjernan, derom är nu som lifligast frågan. Slagtaren A. är en nog obskur person, och dessutom ger honom hans kall en anstrykning af blodtörst, som kunde göra honom misstänkt för Jakobinska åsigter. Glasmästaren B. har ett alltför, gifvet intresse i frågan om rabulistuppträden, att han icke skulle söka, med hela sitt anseende, som riksdagsman, befrämja fönsterinslagningar, och kanske votera derför. Snickarmästaren C. passar bra i vår representation, ty han är mycket road af lappverk, men han är en riktig tumstock i att låta tumma sig, och Justus Nerman gör honom till hyfvel eller rasp eller hvad annat verktyg han behagar. Enär nästa riksdag väl hufvudsakligen blir en slags halfsulning, förenad med någon tåstötning och annan stampning inom riksstånden, vore skomakaren D. af vigt att taga till råds, men han är skicklig i sitt yrke. Finge han bara göra ett par stöflar åt riksmarskalken, så toge han loven af alla de andra skomakarne i staden, och han har dessutom anlag att bli stursk. Rådman E.? Nej! får han löfte om en domsaga, så blir han servil, som en hyrkusk. Cigarrfabrikören F.? Den rökgubben. Nej! åt fanders med honom. Nej! vi skola hafva någon, som icke är djeflig, ty då kan det bli ofred i landet, och icke får han tro heller, att kungen är i så måtto hans fader, att han behöfver taga ris af honom. Slutligen vilja vi icke' hafva någon styfnackad sate, som sätter kurs endast efter sin egen näsa, utan han skall äfven taga våra näsor i betraktande. Nålmakaren I. vore annars icke oäfven, men han är snarsticken och envis, och han anser sin skalle för det bästa hufvud i Europa. Dock mina herrar! Bagaren H., det är visserligen ett fä, men ett hederligt fä, ett beskedligt fä! ett fä, som lyder våra instruktioner.
“Ja! han är ett fä. Han är den bäste vi kunna få. Han lyder våra instruktioner, och han är dessutom icke fallen för högfärd. Ja, honom ge vi våra röster och inga stänkröster, nej! lasstals, pundtals skall han ha dem — minst enhällig kallelse.“
Valet har försiggått. Rösterna äro uppsummerade. Bagaren H. är representant, i trots af en garfvares kabaler, som sökt att i voteringsurnan lurendreja in sju röster i stället för tu, hvilka han egt laglig rätt att bortgifva till sin bror, borgmästaren. H. finner sig redan så betydande att han för första gången i sin lefnad grubblar på möjlig- heten att blifva lönnm ördad under vägen till sitt logis. “Kanske,“ hviskar han för sig sjelf, “skall man muta min köksa att gifva mig aqva tofana i stekt potatis? Gudnås, i partitider, som våra, ser man icke på medlen! Jag kan aldrig utan rysning tänka på hertigens af Guise gräsliga ändalykt. Ha! Om jag“ — — —
Makt och ära! lysande fantomer! huru långt ären I ej skilda från den verkliga sällheten! Jag, i min hydda, utbyter eder ej, emot dagligt bröd och Dagligt Allehanda! Jag, anspråkslöse, har med dem, nog för både kropp och själ.
Om aftonen, då den nye riksdagsmannen skulle gå till hvila — ty äfven representanter sofva, såsom åtskilliga senare riksdagar hafva visat — yttrade han till sin hustru: “Tror man här i staden, att jag är en död maskin, då misstar man sig. Det vet du, min gumma, att det icke är förhållandet. Jag ämnar bryta mig en egen sjelfständig väg, utan afseende på mina kominitenters pladder, hvilka icke äro i stånd att begripa hvarken statens eller mitt bästa. Det första jag gör i Stockholm, går jag in i Par Bricoll, och blir bror med presidenten Westerstrand. Bara man har statskontoret på sina fingrar, så är redan mycket vunnet. Dernäst far jag väl gå opp i kommerse-kollegium och helsa på presidenten Skogman. Det är en skyldighet. Han hör ju så godt som till handels-kåren. Jag skall säga honom, att jag ämnar förhålla mig alldeles passiv i Trollhätte-frågan, ty hvad rör mig Trollhättan? Hit kommer ju icke en stänk af hela vattenmassan. Derefter promenerar jag till justitie-revisionen och frågar Nerman efter mitt skuldfordringsmål emot Fristedt & komp. i Halmstad, med tillägg af en liten artig ordlek, att jag icke förföljer de liberala, för det att jag processar emot Fristedt. Justitie-kansleren får genast aktning för mig. Han bjuder mig sitta, och ger mig sitt löfte, att målet skall afgöras efter mina och rättvisans fordringar. Jag försäkrar honom i stället, med en nådig nick, att jag, för min del, lägger 107-an[2] ad acta. Sedan nu “stor-profossen“[3] frivilligt afgått, yttrar jag, bör nationen vara tillfredsstäld. Vidare — låter jag föra in mig på exellensen Brahes soaréer. “Ers exellens!“ säger jag, “innan vi ingå i något vidare resonnemang, så tillåt mig förklara, att jag på det högsta ogillar Crusenstolpe och det förföljelsesystem han mot ers exellens och dess värda familj etablerat. Jag för min del, godkänner fullkomligt juryns förfarande, och sådan är också — uppriktigt sagdt — tanken i hela det öfriga Sverige. Jag är nämligen fastighetsegare, och anser mig, som en del af Sveriges landamären.“ — Ser du, det skadar aldrig, om det blir bekant, att man är förmögen.
Och sedan, mamma lilla, vore det väl f-n, om jag icke skulle komma hem med en Nordstjerna, jag så väl, som C—s.