Regnbågens dal/Kapitel 01

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Hemma igen

En trevlig skvallerstund  →

I.
Hemma igen.

Det var en klar, äppelgrön afton i maj, och de Fyra vindarnas hamn speglade västerhimlens gyllene moln mellan sina mörka, mjukt buktande stränder. Havet svallade med tunga dyningar mot sandbanken, melankoliskt till och med i vårens tid, men en liten skälmsk och gladlynt vindkåre kom susande framåt den röda strandväg, på vilken fröken Cornelias behagligt välfödda gestalt styrde sina steg mot byn Glen S:t Mary. Fröken Cornelia hette egentligen fru Marshall Elliott, och sin fruvärdighet hade hon innehaft i tretton år, men ännu i dag fick hon av de flesta människor heta fröken Cornelia. Det gamla namnet var kärt för hennes gamla vänner; det var bara en enda av dem, som alldeles lagt bort det. Susan Baker, den kärva och grånade trotjänarinnan hos familjen Blythe på Ingleside, försummade aldrig ett tillfälle att kalla henne »fru Elliott» med en alldeles särskild, dräpande betoning, liksom om hon velat säga:

— Du var en gång fasligt angelägen om att bli fru, och nu skall du minsann få heta fru, åtminstone av mej.

Fröken Cornelia var på väg upp till Ingleside för att hälsa på doktor och fru Blythe, som nyss kommit hem från sin Europaresa. De hade varit borta i tre månader. I februari hade de rest för att bevista en stor läkarekongress i London, och vissa saker, som fröken Cornelia gärna ville bringa på tal, hade ägt rum i The Glen under deras frånvaro. Först och främst hade en ny, talrik familj flyttat in i prästgården. Och vilken familj! Det finns många underliga djur i Vår Herres hage. Fröken Cornelia ruskade på huvudet åt den flera gånger, medan hon gick.

Susan Baker och forna tiders Anne Shirley sågo henne komma, där de sutto på Inglesides stora veranda och njöto av skymningsstundens behag. Små sömniga rödhakesångare kvittrade ännu uppe i lönnarnas skumma kronor, och påskliljornas blekgula kalkar avtecknade sig matt mot den gamla vittrande, röda tegelmuren, som omgav gräsplanen.

Anne satt på verandatrappan med händerna knäppta över knäet, och i den vänliga skymningen såg hon så flickaktig ut som en mor till många barn har rätt att göra. De vackra, grågröna ögonen, som blickade nedåt vägen från hamnen, voro lika fulla av drömmarnas skimmer och strålglans som förr. Bakom henne i hängmattan låg Rilla Blythe hopkrupen, en liten tjock och fet sex års tulta, det yngsta av barnen på Ingleside. Hon hade lockigt rött hår och ljusbruna ögon, som alltid brukade snörpas ihop på ett lustigt sätt, när fröken Rilla behagade somna.

Shirley, »vår lille brune gosse», som han kallades i familjen, satt och sov i Susans famn. Han bar verkligen skäl för sitt smeknamn. Han var brunögd, brunhårig och brunhyad, mycket rödblommig i sitt lilla ansikte, och han var Susans lilla hjärtegryn. Efter hans födelse hade Anne länge legat sjuk, och Susan skötte om lillen med en moderlig ömhet, som inte kommit något av de andra barnen till del, hur mycket hon än var fäst vid dem. Doktor Blythe sade en gång, att hade inte hon funnits, skulle den lille gossen aldrig ha förblivit vid liv. Och han borde väl veta det.

— Jag har gett honom livet precis lika mycket som ni, kära doktorinnan, brukade Susan säga. — Jag rår om honom precis lika mycket som hans mamma. — Och det var faktiskt alltid till Susan, som Shirley sprang, när det skulle blåsas på det ställe, där han stött sig, när han ville bli vyssjad till sömns — sådana pretentioner hade han! — eller när det gällde att slippa undan en liten lugg eller litet välförtjänt smäll på små tassarna. Susan hade gett alla de Blytheska barnen smisk, när hon tyckte de behövde det för sitt sanna bästa, men Shirley ville hon aldrig smälla, och inte heller fick hans mamma lov att göra det. En gång hade hans pappa i uppfostringssyfte förgripit sig på hans lilla person, och Susan hade blivit utom sig av förtrytelse och på många veckor inte velat grädda någon paj åt doktorn.

— Vet han inte skäms! Ska han narra vårt änglabarn att gråta, snälla doktorinnan? sade hon.

Hon hade tagit Shirley med sig till sin brors hem, medan föräldrarna voro ute på resa. Alla de andra barnen hade hämtats till Avonlea, och sålunda hade hon fått ha sin lille sockertopp alldeles för sig själv i hela tre månader. Susan var i alla fall mycket glad, när hon var tillbaka på Ingleside och hade alla sina älsklingar omkring sig. Ingleside var hennes värld, och i den regerade hon som envåldshärskarinna. Ej ens Anne brukade ha någonting att anmärka på hennes sätt att styra och ställa, till stor förargelse för fru Rachel Lynde uppe vid Grönkulla, som med dyster uppsyn meddelade Anne, så ofta hon var på besök vid Fyra vindars hamn, att hon lät »den där Susan» alldeles topprida sig, men nog skulle komma att ångra sig förr eller senare … Det var så säkert som amen i kyrkan.

— Här kommer Cornelia Bryant nere på strandvägen, doktorinnan, sade Susan. — Nu vill hon väl ha sig en rejäl pratstund efter tre månaders fasta.

— Jag riktigt gläder mig, Susan, att få höra litet trevligt skvaller från Glen S:t Mary, sade Anne och såg ut som om hon tänkte riktigt moja sig. — Jag hoppas tant Cornelia kan tala om för mig allting, som hänt, medan vi varit borta — varenda smul. Vem som har kommit till världen eller gift sig eller druckit sig full, vem som dött eller farit sin väg eller flyttat in eller mist en ko eller fått en fästman. Det är så gränslöst roligt att vara hemma igen hos alla de snälla Glenmänniskorna, och jag vill veta allting om dem. Jag minns, att när jag gick under de högtidliga valven i Westminster Abbey, så undrade jag vilkendera av sina båda beundrare Millicent Drew till slut skulle välja. Vet du, Susan, jag misstänker starkt, att jag är gräsligt road av skvaller.

— Det ska hon inte vara ängslig för, lilla doktorinnan, tröstade Susan, så funtad är varje riktig kvinna. Man tycker väl om att höra litet nytt, vet ja’. Jag är själv rätt så intresserad av hur det ska bli med Millicent Drew. Jag har aldrig haft nå’n ungherre, som sprungit efter mig, nej inte en, än mindre två, och nu kan det just göra detsamma, för att vara ett gammalt ogift fruntimmer tar ingen skada av, bara man blir van vid’et. Jag har nu alltid tyckt, att Millicents hår står till väders som om hon sopat upp det från pannan med en kvast. Men herrarna måtte väl ha sin smak för sig.

— De ser bara hennes lilla söta och pikanta ansikte, Susan.

— Det kan mycket väl hända, doktorinnan. Den Goda Boken säger, att skönhet förgår och att utseende är ett flyktigt ting, men jag skulle nu inte ha haft någonting emot att själv övertyga mig om den saken, om det fallit sig så. Jag tvivlar inte på att vi bli utrustade med stor skönhet, när vi blivit änglar, men vad är det egentligen för glädje med det? Men från det ena till det andra, så hörde jag, att stackars fru Harrison Miller nere vid hamnen försökte hänga sig i förra veckan.

— O vad säger du, Susan?

— Lugna sej, lilla doktorinnan. Det gick inte för henne. Men jag klandrar henne visst inte för att hon gjorde försöket, en så’n gemen lymmel har hon till man. Men hon var mycket dum, som tänkte ta livet av sig och på så sätt ge honom fria händer att gifta om sig. Hade jag varit i hennes kläder, doktorinnan, skulle jag ha gjort mitt bästa för att göra livet surt för karlen, så att han själv skaffat sig en repstump och gått ut i vedbon. I alla fall vill jag säga, att jag kan rakt inte gilla, att folk går och hänger sig.

— Vad är det egentligen med den där Harrison Miller? frågade Anne. — Jag tycker han alltid ställer till förargelse.

— Ja, somliga säger, att han är väckt, men andra påstår, att han är bara elak. Det är nog inte så gott att avgöra vilketdera. Det finns dagar, då han grälar och dundrar mot alla, därför att han tror, att han är förutbestämd till den eviga pinan. Se’n finns det dagar, då han säger, att han struntar i hela svavelsjön, och bara sätter sig att stormsupa. Jag för min enkla del tror nu inte, att han är klar i knoppen, för alla de, som tillhör den där grenen av släkten Millen, har varit liksom litet vridna. Hans farfar blev alldeles galen. Han trodde, att han hade stora svarta spindlar runt omkring sig. De kröpo över honom och firade sig ned i luften på trådar. Jag hoppas jag aldrig ska gå ifrån det vettet jag har, kära doktorinnan, och inte tror jag heller det är nå’n risk, för vi plägar ha gott förstånd, vi Bakerar. Men om nu en allvis försyn skulle foga så, att jag bleve litet snurrig, så hoppas jag, att det inte måtte ta form av stora svarta spindlar, för de djuren avskyr jag. Vad nu fru Miller anbelangar, så vet jag just inte om det är så synd om henne. Det finns folk, som påstår, att hon gifte sig med Harrison bara för att reta Richard Taylor, och det tycker jag ändå är ett underligt skäl, när det gäller äktenskap. Men jag är naturligtvis inte i stånd att bedöma saker, som rör det äkta ståndet. Nu har vi minsann Cornelia Bryant vid grinden, så jag ska gå och lägga vår lille brune pojke i hans säng och ta fram min stickstrumpa.