Regnbågens dal/Kapitel 18
| ← En dubbel seger |
|
Stackars Adam! → |
XVIII.
Ett hemskt budskap.
Mary Vance hade av fru Elliott skickats i ett ärende till prästgården. Nu kom hon kilande genom Regnbågens dal på väg till Ingleside. Det var lördagskväll, och hon var bjuden till Nan och Di. Dessa båda hade förut varit i granskogen i sällskap med Una och Faith och samlat kåda. Alla fyra sutto nu på en kullfallen trädstam vid bäcken och — ja, sanningen måste fram — tuggade alldeles förskräckligt. Käkarna malde i ett i ett. Inglesides tvillingar voro förbjudna att tugga någon annanstans än i Regnbågsdalens avskildhet, men Faith och Una bundos ej av några dylika besvärande restriktioner utan tuggade gladeligt överallt, hemma och på gator, vägar och stigar, till bysamhällets stora förfäran och ogillande. Faith hade en söndag setts tugga kåda i kyrkan, men att det var opassande hade till och med Jerry insett, varför han gett henne en sådan broderlig uppsträckning, att hon aldrig mera gjorde om det.
— Jag var så hemskt hungrig, att jag kände, att jag nödvändigt måste tugga på någonting, sade hon till sin ursäkt. — Nog minns du hur vår frukost var, Jerry. Jag kunde inte äta svedd och vidbränd gröt, och min mage kändes precis som ett tomt hål. Kådan hjälpte rätt mycket, och jag tuggade så sakta. Jag smackade inte en enda gång, och inte heller smällde jag med bussen.
— Du får i alla fall aldrig tugga i kyrkan, vidhöll Jerry. — Akta du dej, om jag får se, att du gör’et en gång till.
— Ha ha — du tuggade ju själv på bönemötet i förra veckan, skrek Faith.
— Det är stor skillnad, sade Jerry överlägset. — Bönemötet är mitt i veckan, inte på nå’n söndag. För resten satt jag ända inne vid väggen i en mörk vrå, och ingen såg mej. Men du satt där framme vid altarringen, där varenda katt såg dej. Och jag tog mitt gummi ur munnen, när utgångspsalmen skulle sjungas, och la’ det från mej, där man annars har psalmböckerna liggande. Se’n gick jag och glömde att ta det med mej. Morgonen därpå sprang jag dit för att hämta det, men då var det borta. Det var nog Rod Warren, som hade knyckt det. Det var en väldigt stilig buss, så det var stor skada.
— — —
Mary Vance kom spatserande dalen fram med högburet huvud. På detta huvud satt en ny blå sammetsbarett med en rosett på sidan av körsbärsröda band. En sjömanskavaj av blått tyg omslöt den taniga lilla gestalten, och händerna voro instuckna i en liten muff av ekorrskinn. Hon var mycket stolt över sina nya kläder och särdeles belåten med sig själv. Håret var krusigt, efter att ha blötts och varit flätat i många små flätor över natten, kinderna hade rundat sig, hon var rödblommig, och de ljusa ögonen blänkte. Det fanns verkligen inte mycket kvar hos henne, som erinrade om den lilla utsvultna och trasiga stackare, som prästgårdsbarnen hittat uppe på gubben Taylors höskulle i den gamla ladan.
Una gjorde sitt bästa för att inte känna någon avund. Här ståtade Mary i ny sammetsbarett, men hon och Faith fingo gå i sina gamla grå mössor denna vinter också. Ingen tänkte någonsin på att de kunde behöva nya vinterhattar, och de vågade ej be sin pappa, ty han hade troligen ont om pengar, och då skulle hattarna bli en extra utgift, som kanske vore mycket kännbar för honom. Mary hade ofta sagt dem, att präster på landet alltid hade ont om pengar och mycket svårt för att få det att »gå ihop». Följaktligen ville Faith och Una hellre gå trasiga än bedja sin far om någonting i klädväg.
Att de själva sågo trasiga ut gjorde dem egentligen inte så mycket, men det var ganska prövande att se Mary Vance komma struttande i all sin stass, ytterst självmedveten och belåten. Den nya ekorrmuffen blev den sista fjädern, som knäckte kamelens rygg. Varken Faith eller Una hade någonsin ägt en muff; de ansågo sig lyckliga, om de hade vantar, som ej alla fingrarna stucko ut genom. Tant Martha kunde för sina svaga ögons skull inte se att stoppa hål i vare sig vantar eller strumpor, och Una försökte visserligen, men stopparna blevo hiskligt fula.
Hur det nu var, kunde de inte inlägga den sanna hjärtligheten i sin hälsning, när de togo emot Mary. Men det märkte inte Mary, eller också brydde hon sig inte om det; överdrivet känslig var hon inte. Hon svängde sig lätt upp på en låg, utskjutande gren i en gammal tall och lade den uppseendeväckande muffen bredvid sig. Una såg, att den var fodrad med rött siden; där man skulle sticka in händerna låg en gummiresår under sidenet, och två röda silkestofsar hängde ned. Hon såg på sina egna händer. De voro också röda, ehuru av en annan kulör än muffens siden; dessutom voro de både nariga och litet frostbitna. Hon undrade i sitt sinne, om hon någonsin i livet skulle få tillfälle att sticka in dem i en varm och mjuk muff.
— Hit med en tugga, sade Mary i muntert befallande ton.
Både Nan, Di och Faith drogo ur fickan upp en bärnstensgul boll eller två och räckte skatten åt Mary. Una satt mycket stilla. Hon förvarade fyra stora, rara, stelnade kåddroppar i fickan på sin snäva, trådslitna lilla kofta, men dem tänkte hon inte ge Mary Vance — nej, inte en enda. Mary kunde gå i skogen och själv samla kåda. Folk med ekorrmuffar kunde väl ändå inte vänta att få allt här i världen.
— Stiligt väder, va’? sade Mary och dinglade med benen från sin gren, möjligen för att hennes nya kängor med blankare skinn framme i tån bättre skulle synas. Una drog in fötterna under sig. Hon hade ett hål på ena sidan av sin ena känga, och snörena voro hopknutna på flera ställen. Men de kängorna voro ändå de bästa hon hade … O, denna Mary Vance! Hon hade gärna kunnat få bli liggande på höloftet.
Una kände sig aldrig illa till mods därför att Inglesides tvillingar voro bättre klädda än hon och Faith. De buro sina kläder med likgiltigt behag och tycktes aldrig det minsta tänka på dem. De kommo aldrig andra människor att känna sig trasiga och underlägsna. Men när Mary Vance nu äntligen blivit uppklädd, tycktes hon liksom utsvettas kläder genom alla sina porer … Hon liksom gick i en atmosfär av kläder, i hennes närvaro måste också andra känna och tänka kläder … Där Una nu satt i den milda decemberkvällens honungsfärgade solsken, var hon plågsamt medveten om allt, som hon hade på sig — den urblekta stickade mössan, som ändå var hennes bästa, den urvuxna kappan, som hon nu haft i tre vintrar, hålen på klänningen och på kängan, otillräckligheten av de tunna och sladdriga underkläderna. Men det förstås, Mary var ju bortbjuden, och det var inte hon. Men även om hon varit bjuden med till Nan och Di, hade hon inte haft någonting bättre att sätta på sig, och det var där, som taggen satt.
— Det här var bussig kåda. Hör nu, så ska jag smälla med den. Det finns alls inga kådgranar neråt Fyra vindar, sade Mary. — Ibland är jag så gräsligt sugen efter en buss. Fru Elliott vill inte låta mej tugga, om hon får se mej. Hon säjer, att det inte är fint. Det är rätt så trassligt ibland med all den här finheten, ska jag säja. Jag har litet svårt att följa med i galoppen. Vad är det med dej, Una? Har du fått munläsa?
— Nej, sade Una, som ej kunde taga sin fascinerade blick från ekorrmuffen. Mary sträckte sig över hennes knä, tog upp den och stack den i händerna på Una.
— Stick tassarna i den, så håller du värmen bättre, kommenderade hon. — Di ser mej rätt så blåfrusna ut. Är det inte en stilig muff? Den fick jag på min födelsedag i förra veckan av fru Elliott. Och boa av samma skinn ska jag få till julklapp, det hörde jag hon sa till herr Elliott.
— Fru Elliott är bra snäll mot dig, sade Faith.
— Ja för all del. Men jag är också snäll mot henne, det kan du slå dej i backen på, svarade Mary. — Jag arbetar och står i som en nigger för att hon ska slippa jobba själv och ändå få det precis som hon vill ha’t. Vi är som skapta för varandra. Jag vill våga, att inte vem som helst skulle passa i det huset. Hon ä’ vådligt noga, men det ä’ jag med, och så är det bra med det.
— Ja, jag sa ju till dig, att hon aldrig komme att vara stygg mot dig, sade Faith.
— Jag minns nog det. Nej, aldrig har hon rört mej med så mycket som ett lillfinger, och aldrig har jag sagt en osanning te’na, nej så sant jag här sitter. Nog för hon kan gräla litet ibland, men det bryr jag mej inte om. Det rinner av mej … Varför vill du inte ha händerna i muffen, Una?
Una hade lagt den tillbaka på grenen. — Tack, jag fryser inte om händerna, sade hon stelt.
— Jaså — ja som du vill då. Kan ni tänka er, att gumman Davis har trätt in i församlingen igen så spak som ett lamm, och ingen vet varför. Men alla säger, att det var Faith, som omvände gubben Douglas. Hans hushållerska har berättat, att du gick dit och sa honom sanningen så det visslade om’et, och nu har han börjat gå i kyrkan igen. Säj, gjorde du verkligen det, Faith?
— Jag gick dit och bad honom träda in i församlingen igen, sade Faith besvärad.
— Det var modigt gjort, sade Mary beundrande. — Det skulle då jag aldrig ha torts göra, och jag är ändå inte blyg av mej. Fru Wilson säger, att ni båda trätte och gick an, så det var någonting alldeles förskräckligt, men du var värre än han, och hur det var så gonade han sej och skjutsade själv hem dej senare på kvällen. Ska din pappa predika här i morgon?
— Nej. Han ska byta med pastor Perry från Charlottetown. Pappa for dit i morse, och pastor Perry kommer hit i kväll.
— Jag kunde väl tänka mej, att här var någonting i görningen, fastän gamla Martha inte ville ge mej något ordentligt besked. Men jag var säker på att hon inte skulle ha vridit nacken av tuppen utan någon orsak.
— Vilken tupp? Vad menar du? ropade Faith och blev blek.
— Jag vet inte vad det var för en tupp. Jag såg den inte. När hon tog emot smöret, som fru Elliott skickat mej med, sa hon, att hon hade varit ute i ladan och vridit nacken av en tupp, som skulle vara till middag i morgon.
Faith hoppade ned från sin tallgren.
— Det är Adam — vi har ju ingen annan tupp — hon har haft ihjäl Adam! …
— Nu ska du inte ta så förskräckligt vid dej. Martha sa, att slaktaren nere i byn hade inget kött nu i veckan, och något måste hon i alla fall ha, och alla hönorna värpte, och för resten var di för magra.
— Om hon har haft ihjäl Adam —
Faith sprang allt vad hon orkade uppför backen. Mary ryckte på axlarna.
— Nu blir hon förstås alldeles vild och galen. Hon var så förtjust i den tuppen. Han borde ha varit i stekgrytan för länge sedan, han är säkert så seg som sulläder … Men nu ville jag sannerligen inte vara i gumman Marthas kläder. Faith var alldeles vit i synen, så ond var hon. Una, spring du efter henne och försök att lugna henne.
Mary hade gått ett litet stycke tillsammans med flickorna Blythe, då Una plötsligt vände om och kom springande efter henne.
— Här har du litet kåda, Mary, sade hon med en nätt och jämt märkbar ton av ångerfullhet i sin röst, i det hon stack alla sina fyra kådklumpar i Marys hand. — Och jag är glad att du har en sådan söt muff.
— Åh, tack ska du ha, sade Mary helt överraskad. När Una åter skilts från dem, sade hon till flickorna Blythe: — Kors vad hon ändå är för en liten lustig unge! Men jag har alltid sagt, att gott hjärta har hon.