Regnbågens dal/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  På landsvägen
Regnbågens dal
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En dubbel seger
Ett hemskt budskap  →


[ 169 ]

XVII.
En dubbel seger.

Herr Douglas uppenbarade sig i kyrkan den första söndagen i november och väckte all den sensation han önskade. Pastor Meredith hälsade förströdd på honom ute på kyrktrappan och hoppades i artigt frånvarande ton, att fru Douglas mådde bra.

— Hon var inte fullt kry straxt innan jag begrov henne för tio år sedan, men nu hoppas jag, att hon befinner sig i högönsklig välmåga, svarade herr Douglas till fasa och förnöjelse för envar, som hört på. Utom pastorn, som i sitt sinne undrade huruvida han hade gjort den sista huvudpunkten i sin predikan tillräckligt klar och inte hade en aning om vare sig det han sagt till gubben Douglas eller denne svarat honom.

Herr Douglas passade på Faith ute på planen efter gudstjänstens slut.

— Nå, ser du, att jag håller ord, Rosenröd? Men se’n har jag lov till första söndagen i december. Din pappa predikade ju riktigt bra. Din pappa har mer i sitt huvud än han visar i sitt ansikte. Men säg honom, att jag vill ha en svavelpredikan i december, det blir ett bra sätt att avsluta det gamla året. Men här ska du få en kuggfråga, som du kan sätta på honom en gång, då han är fullt vaken. Den låter så här: Kan Gud skapa en så stor sten, att han inte rår med att själv lyfta den? — Med den har jag satt många präster på det hala, må du tro. Glöm nu inte att pröva din pappa med den, så får jag se’n höra vad han svarade.

Faith var glad att slippa undan honom och hans besynnerliga skämt och sprang hem. Dan Reese, som stod inne i en flock med pojkar vid kyrkgrinden, tittade på henne och [ 170 ]formade munnen till ett »dumma jänta!» men han vågade ej säga det högt just då. Dagen därpå i skolan var det annorlunda. Under frukostrasten stötte Faith på Dan inne i den lilla granplanteringen bakom skolhuset och hennes plågoande var genast färdig.

— Titta — du har bytt ben med din egen skrangliga tupp! skrek han. — Ack, du dumma jänta!

Walter Blythe reste sig plötsligt från den mossiga tuva längre in i dungen, där han suttit och läst. Han var blek av vrede, och ögonen flammade.

— Håll inne med så’nt där, Dan Reese! sade han.

— Åh se, var fröken Walter där? sade Dan ogenerat. Han hjulade bort till staketet och började, när han satt på dess översta ribba, sjunga på egen behaglig melodi:

»Krukan skulle visa sej käck,
men då fick hon sej en redig knäck …
Stackars krukan! …»

— Jag vet också en kruka, men den gick så länge till brunnen, att den sprack ordentligt, sade Walter och lade från sig sina böcker på gräset.

— Ha ha — han reser kammen precis som jäntans tupp! skrek Dan. — Snart gal han väl också — kukeliku! Han gal, och hans morsa skrockar. Hon skriver lögnhistorier —

Längre hann inte Dan. Walter tog ett par långa språng fram till staketet och gav honom en knuff, så att han for överända och hamnade i gräset på motsatta sidan. Den snöpliga scenförändringen hälsades med ett klingande skratt och livliga applåder från Faith. Dan rusade upp, mörkröd av vrede, och skulle just till att svänga sig över staketet. Men då ringde skolklockan, och Dan visste väl hur det gick med pojkar, som under magister Hazards stränga regemente inte passade på tiderna.

[ 171 ]— Vänta du bara, tjöt han. — Jag vill slåss med dej.

— Det går an, det, sade Walter. — När som helst.

— Ack nej, Walter, protesterade Faith. — Vad skall det tjäna till att slåss med honom? Jag bryr mig inte ett dugg om vad han säger. Jag skulle i ditt ställe hålla mig för god att fästa något avseende vid vad en så’n idiot som han behagar häva ur sig.

— Han har sagt fula ord till dig och yttrat sig oförskämt om min mor, sade Walter med samma lugn som förut. — Vi råkas i kväll efter skolan, Dan.

— Jag är tvungen att gå genast hem från skolan för att ta upp potatis, har min farsa sagt, svarade Dan vresigt. — Men det går lika bra i morgon kväll.

— Gott. Då träffas vi här i morgon kväll, sade Walter.

— Då ska jag allt märka ditt frökenansikte åt dej, lovade Dan.

Det stack till i Walter av obehag — ej rädsla, men motvilja. Han tyckte det hela var så simpelt och fult och vidrigt. Men han rätade på nacken och gick med fasta steg uppför skoltrappan. Faith följde efter med sinnet fyllt av underliga känslor. Hon var ledsen över att Walter skulle behöva slåss med den där otäcka pojken, som hon inte ville ta i med en tång, men på samma gång tyckte hon, att han uppfört sig så stiligt! … Och nu skulle han slåss för hennes skull — stuka till den där valpen, så han aldrig mer skulle våga gläfsa … Naturligtvis skulle han bli den, som finge övertaget — med sådana ögon måste man segra.

Men Faiths blinda förtroende till hennes riddare avtog en smula under eftermiddagens lopp. Walter hade under de återstående skoltimmarna förefallit så tyst och tungsint.

— Om det ändå bara vore Jem, sade hon med en suck till Una, när de sutto på gubben Pollocks gravhäll ute på kyrkogården. — Han är en så’n väldig slagskämpe — [ 172 ]grabbade han ordentligt tag i Dan, bleve det bara en våt fläck efter honom. Men Walter har just aldrig varit med om några slagsmål. Han är alls inte tränad.

— Jag är så rädd han ska bli skadad, suckade Una, som avskydde slagsmål pojkar emellan och omöjligen kunde förstå den hemliga tjusning, som hon tyckte sig förmärka, att den stundande tvekampen utövade på Faith.

— Det tycker jag ändå inte han behöver bli, sade Faith och skruvade på sig. — Han är ju gott och väl så lång som Dan.

— Men Dan är så mycket äldre, sade Una. — Åh, han är ju närapå ett helt år äldre.

— Dan har egentligen inte varit med om så värst många slagsmål, därtill är han för feg, sade Faith. — Han trodde aldrig, att Walter skulle vilja slåss, för då hade han inte burit sig så illa åt i hans närvaro. Du skulle bara ha sett Walters ansikte, när han satte ögonen i honom, Una! Jag riktigt ryste — men det var en så’n skön rysning. Just så kunde den där riddaren sir Galahad se ut, som pappa läste högt för oss om i det där skaldestycket härom kvällen.

— Jag tycker det är så förskräckligt, att de ska ryka ihop, och jag önskar vi kunde på något sätt hindra dem, sade Una.

— Nej, nu måste saken ha sin gång, sade Faith. — Det är en hederssak. Och understå dig inte att tala om’et för någon, Una. Om du det gör, ska jag aldrig mer berätta nå’n enda hemlighet för dig.

— Jag tiger som muren, lovade Una. — Men jag stannar inte kvar i morgon efter skolan för att titta på slagsmålet. Jag går direkt hem.

— Ja, gör du det. Men jag måste vara kvar — det skulle vara tarvligt av mig att gå ifrån’et alltihop, när Walter slåss för min skull. Jag ska binda mina färger om hans [ 173 ]arm — det ska man göra, när en riddare drar ut till envig. Så bra, att fru Blythe gav mig det vackra blå hårbandet till min födelsedag! Jag har bara använt det två gånger, så att det är alldeles som nytt. Om jag bara vore riktigt säker på att Walter vunne! Det vore så väldigt försmädligt, om han inte gjorde det.

Faith skulle ha känt sig ännu ängsligare, om hon varit i tillfälle att se sin riddersman just i denna stund. När Walter gick hem från skolan, hade hans häftiga vrede fördunstat och lämnat plats för en känsla, som uteslutande var obehag. Han skulle kvällen därpå slåss med Dan Reese, och han var mycket litet hågad — han avskydde handgripligheter och slagsmål, hade alltid gjort det. Nu hade han utmaningen hela tiden i tankarna. Han kunde inte göra sig fri från den för en minut. Han var mycket känslig för fysisk smärta. Naturligtvis komme det här att göra ont … Man kunde ju få tänder utslagna, näsan kunde springa i blod … Och tänk om han skulle lida nederlag och bli utskämd för långliga tider …

Han kunde knappt få ned någon kvällsvard. Susan hade gräddat flera laggar med våfflor, som han eljest tyckte så mycket om; de lågo där på fatet så sockrade och läckra, men han orkade bara med ett par stycken. Jem åt två hela laggar. Walter undrade hur han kunde. Hur kunde överhuvudtaget någon äta? Och hur kunde de alla prata så muntert som de gjorde?. Där satt mamma med sina strålande ögon och skära kinder. Hon visste inte, att hennes son skulle ut och slåss dagen därpå. Skulle hon vara lika glad, om hon visste det, undrade Walter, mörk i hågen. Jem hade tagit en ögonblicksfotografi av Susan med sin nya kamera. Resultatet gick nu bordet runt, och Susan var gränslöst förgrymmad över hur hon blivit »tillstyrd».

— Jag är ingen skönhet, doktorinnan lilla, och det vet [ 174 ]jag mycket väl av själv, sade hon förargad, men att jag är så anskrämligt ful, som han har gjort mej där på bilden — nej, se det får ingen mej att tro.

— Kameran ljuger aldrig, sade Jem och skrattade allt vad han orkade. Och mamma Anne skrattade med … Walter stod inte ut längre. Han reste sig från kvällsvardsbordet och flydde upp på sitt eget rum.

— Hur var det fatt med honom i kväll? sade Susan. — Sanna mina ord, doktorinnan, den gossen har någonting, som trycker på hans sinne. Han åt ju bara två våfflor. Måntro han diktar ihop nå’t poem igen?

Stackars Walters själ befann sig i denna stund mycket långt från poesins stjärnströdda rymder. Han stödde armbågen mot fönsterkarmen mellan de båda öppna rutorna och lutade håglöst huvudet i händerna.

— Kom med ned till stranden, Walter, ropade Jem, som kom instörtande i rummet. — Pojkarna skall bränna av all strandhavren i kväll. Pappa säger vi får lov att gå dit ner. Kom nu!

När som helst eljest skulle Walter ha blivit förtjust. Bränna strandhavre var det roligaste han visste. Men nu vägrade han helt kort och bestämt att följa med, och varken böner eller föreställningar förmådde rubba hans beslut. Den besvikne Jem, som ej hade lust att ensam gå den långa mörka vägen ned till Fyra vindars udde, drog sig tillbaka till sin privata fristad uppe i vindskupan och fördjupade sig i en bok. Han glömde snart det nöje han gått miste om för umgänget med åtskilliga av lyckan gynnade äventyrare, över vilka det låg ett högeligen romantiskt skimmer. Och vaska guld i floder uppe vid Alaska visade sig vara en vida mer givande sysselsättning än brännandet av torr strandhavre.

Walter satt vid sitt fönster, tills det var läggdags. Då [ 175 ]kom Di insmygande i hopp om att få veta vad det var han satt och grubblade på, men det kunde inte Walter tala om, inte ens för syster Di. Talade han om saken, så skulle den få en verklighet, en påtaglighet, som skrämde honom. Det var plåga nog att bara tänka på det, som förestod. De torra vissnade bladen prasslade på lönnarna utanför hans fönster. Den röda aftonglansen hade slocknat på den nu silverskimrande himlen, och fullmånen höjde sig i all sin prakt över Regnbågens dal. Långt bort i fjärran höll man på med någon risbränning, vars röda sken steg och sjönk bakom skogsåsen. I den kyligt klara luften hördes även mycket avlägsna ljud. En rävs skällande läte trängde fram från andra sidan den lilla tjärnen, ett lokomotiv pustade nere vid The Glens station. En nötskrika hade blivit väckt inne i lönndungen och gav sitt missnöje ljudligt tillkänna. Klingande skrattsalvor kommo från gräsplanen utanför prästgården. Hur kunde människor skratta? Och hur kunde rävar och nötskrikor och lokomotiv bete sig precis som om alls ingenting stundade dagen därpå?

— Ack, om det ändå vore över, stönade Walter.

Han sov mycket litet på natten och hade ett styvt arbete med att få ned sin gröt morgonen därpå. Susan var mycket givmild, när det gällde att servera portioner. Hans lärare borta i skolan fann, att lärjungens uppmärksamhet lämnade mycket övrigt att önska. Även Faith Meredith hade tydligen sina tankar på annat håll.

Dan ritade i smyg flickor med gris- eller tupphuvud på sin griffeltavla och höll upp dem för att klassen skulle få se. Ryktet om det stundande enviget hade sipprat ut, och de flesta av gossarna jämte många flickor befunno sig inne i grandungen, när Dan och Walter begåvo sig dit efter lektionstidens slut. Una hade gått hem, men Faith var kvar, och hon hade bundit sitt blå hårband omkring Walters arm. [ 176 ]Walter var tacksam för att varken Jem eller Di eller Nan befann sig med i åskådarhopen. De hade egendomligt nog ej hört någonting om det, som förestod, och även de hade gått hem.

Nu gick Walter emot Dan utan ett spår av fruktan. I sista ögonblicket hade all hans rädsla försvunnit, men han tyckte allt fortfarande, att det låg någonting mycket motbjudande i detta slagsmål. Det syntes, att Dan var vida blekare under sina fräknar än Walter. En av de äldre gossarna gav tecken till att striden kunde börja, och Dan slog genast till Walter rakt i ansiktet.

Walter vacklade till. Smärtan av slaget kändes de första ögonblicken intensiv. Men den gick hastigt över. Någonting, som han hittills aldrig haft erfarenhet av, tycktes skölja över honom. Hans ansikte blev blossande rött, det flammade till i hans ögon. Lärjungarna i Glen S:t Marys skola hade aldrig drömt om att »fröken Walter» skulle kunna se så ut i sitt ansikte. Han tog ett häftigt språng och kastade sig över Dan som en vildkatt. De togo nu livtag.

Inga särskilda regler följdes, när The Giens skolpojkar hade sina nappatag med varandra. Det gällde att få ett tag om motståndaren var det föll sig bäst och måtta slagen var man kom åt. Walter slogs med ett vilt ursinne och en stridslust, en kampglädje, mot vilka Dan snart blev som ett rö för vinden. Det hela var över mycket snart. Walter hade intet klart medvetande av vad han företog sig, förrän plötsligt det röda, skymmande töcknet sjönk undan, och han fann sig liggande på knä på Dans utsträckta kropp. Dans hår stod i alla väderstreck och — hu så rysligt — blodet strömmade ur hans näsa.

— Har du fått nog? pressade Walter fram mellan sina hopbitna tänder.

[ 177 ]Dan medgav vresigt, att det hade han.

— Min mor skriver inte ihop några lögnhistorier?

— Nej.

— Och Faith Meredith är inte någon dum jänta?

— Nej.

— Och du låter också hennes tama tupp vara i fred?

— Ja.

— Och jag är ingen kruka?

— Nej.

Walter hade ämnat tillägga: »Du är alltså en fräck lögnare!» men han tyckte synd om Dan och ville ej stuka till honom ytterligare. För resten var det för otäckt med blodet …

— Då får du gå, sade han i en ton av förakt.

En smattrande salva av handklappningar ljöd från alla de pojkar, som sutto uppklättrade på staketet, men somliga av flickorna gräto. De hade blivit skrämda. Nog hade de sett skolpojkar drabba samman förut, men ingen hade ändå varit som Walter, när han slog armarna om den andre i en riktig björnkramning. De blevo alldeles kalla av förskräckelse och trodde han skulle slå ihjäl Dan. Nu, när allting var över, brusto de i hysterisk gråt — dock inte Faith, som stod stel och rak, med en klarröd fläck på vardera kinden.

Walter dröjde ej kvar för att låta hylla sig som segrare. Han hoppade över staketet och rusade utför den granbeväxta sluttningen ned mot Regnbågens dal. Han kände ingen segerglädje, men väl en viss lugn tillfredsställelse över att han fyllt sin plikt och visat att han inte var någon feg stackare. Men han kände äckel och avsky, när han tänkte på Dans blödande näsa. Det hade sett så otäckt ut, och dylika syner avskydde Walter kanske mer än något annat.

Nu började han för resten komma till insikt om att han [ 178 ]själv var rätt så illa tilltygad. Hans överläpp var sönderslagen och uppsvälld, och det ena ögat kändes mycket konstigt. I Regnbågens dal mötte han pastor Meredith, som var på hemvägen från ett eftermiddagsbesök hos fröknarna West. Pastorn hade för tillfället blicken öppen för yttervärlden och såg allvarligt mönstrande på honom.

— Jag tror du har varit i slagsmål, Walter?

— Ja, sir, svarade Walter och väntade sig en skopa med ovett.

— Hur kom det sig?

— Dan Reese sa, att min mor skrev lögnhistorier och att Faith var en dum jänta, svarade Walter kort.

— Jaså. Då var du verkligen i din goda rätt, Walter.

— Tycker pastorn det är rätt att slåss? frågade Walter nyfiket.

— Inte alltid — inte ofta — men någon gång, jaha, en och annan gång, sade John Meredith. — Som till exempel när kvinnor förolämpas — och ett dylikt fall föreligger ju just här. Min gyllene regel, Walter, är: slåss inte förrän du anser, att det är din ovillkorliga plikt, men när du gör det — lägg då inte fingrarna emellan. Visserligen tycker jag mig se, att du är litet missfärgad här och där, men jag drar ändå den slutsatsen, att det var du, som fick övertaget.

— Ja då. Han fick allt lov att ta tillbaka allt det han sagt.

— Mycket bra. Jag trodde verkligen inte du skulle reda dig så pass bra med en annan pojke.

— Jag har aldrig slagits förut — och jag var väldigt litet hågad, när jag skulle däran, sade Walter helt uppriktigt. — Men när jag väl var i tagen, tyckte jag det var skojigt.

En liten glimt tändes i pastorns ögon. — Du gick alltså och var litet rädd — till en början?

[ 179 ]— Inte så litet ändå, sade den ärlige Walter. — Men nu kommer jag inte att vara rädd mera, pastorn. Det där att gå och gruva sig på förhand, det är mycket värre än själva saken. I morgon ska jag be att pappa far med mig till Lowbridge, så jag får min onda tand utdragen.

— Mycket bra igen. »Fruktan vållar ofta större plåga än det onda man rädes». Vet du vem det är, som säger så, Walter? Det är Shakespeare. Finns det väl någon yttring av mänskligt känsloliv, som är främmande för den underbare mannen? När du kommer hem, kan du hälsa din mamma och säga, att jag är stolt över dig.

Den hälsningen framförde emellertid inte Walter. Men han berättade allt det övriga för henne, och hon gav honom sin varma medkänsla och sade honom, att hon var glad åt att han uppträtt till försvar för henne och Faith. Och så tvättade hon av de blodiga och svullna ställena och gned in dem med en sårsalva och baddade eau de cologne på hans värkande panna.

— Är alla mammor så rara som du? frågade Walter och slog armarna om henne. — Du är verkligen värd, att man slåss för dig.

Fröken Cornelia och Susan sutto i vardagsrummet, när Anne åter kom ned, och de lyssnade med stort intresse till historien. Särskilt Susan föreföll mycket belåten.

— Det var riktigt roligt att höra, att han för en gångs skull varit i slagsmål, kära doktorinnan. På så sätt kanske de där poetiska grillerna kan bultas ur honom. Och jag har då aldrig för min död kunnat fördra den där lille lymmeln Dan Reese. Var så god och flytta er närmare brasan, fru Elliott. De här novemberkvällarna är minsann rätt så kyliga.

— Tack ska ni ha, Susan, men jag fryser inte. Jag tittade in ett tag i prästgården, innan jag gick hit, och där [ 180 ]blev jag ganska varm, fastän man måste ju sitta i köket för att bli det, för det var inte eldat någon ann’stans. För resten såg det fasligt upp- och nedvänt ut i köket. Pastorn var inte hemma. Jag fick aldrig höra var han var, men jag har för mig, att han satt uppe hos flickorna West. Kan du tänka dig, Anne, folk säger, att han sprungit där hela hösten, och man börjar tro, att han slår sina lovar omkring Rosemary.

— Han skulle få en förtjusande hustru, om han gifte sig med Rosemary, sade Anne och lade ett fång drivved på härden. — Hon är en av de raraste flickor jag någonsin känt.

— Ja, jag har också alltid tyckt bra om henne, sade fröken Cornelia. — Men folk pratar så mycket i ogjort väder. Det är nog bara ett rykte utan all grund. För inte längre se’n än en månad mötte jag honom ute, och då sa jag till honom: Pastorn borde gifta om sig. Då fick han en min på sig, så förfärad som om jag föreslagit något oanständigt. »Min hustru vilar i sin grav», sa han i den där milda tonen, som kunde anstå ett helgon. »Jag trodde nog det, pastorn», sa jag, »för annars hade jag inte föreslagit, att ni skulle gifta om er». Då såg han ännu mer chockerad ut. Därför tror jag just inte mycket på det där ryktet om Rosemary och honom. Om en pastor, som är änkling, ett par gånger gör besök hemma hos ett ogift fruntimmer, så får folk genast så brått med att para ihop dem.

— Jag har fått den uppfattningen — om det nu inte är förmätet av mig — att pastor Meredith är alltför blyg för att slå sig ut för ett fruntimmer, sade Susan.

— Nej, bevars väl, han är då visst inte blyg, svarade fröken Cornelia. — Tankspridd och bortkommen, ja gärna det — men inte blyg. Neej då. Och fastän han går omkring så försjunken i sina lärda funderingar eller vad det [ 181 ]nu kan vara, så sätter han på intet sätt sitt ljus under en skäppa, och han skulle då visst inte genera sig för att fria till en kvinna, om han eljest funnit behag i henne. Nej, felet är, att han inbillar sig, att hans hjärta ligger begravet hos den där högtälskade Cecilia, medan det tvärtom klappar i bröstet på honom precis så som hos varje annan normal mansperson. Han kanske ändå tänker på Rosemary West. Det är också möjligt, att han alls ingenting menar med sina besök. Han tycker kanske, att han mycket väl kan gå dit som själasörjare. I alla fall är flickan snäll och duktig i sitt hus, och hon skulle säkert bli en god mor åt de där stackars försummade barnungarna, slöt fröken Cornelia med en suck.