Regnbågens dal/Kapitel 26

←  En ny skandal

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Nya synpunkter

Konserten på kyrkogården  →

XXVI.
Nya synpunkter.

— Susan, när jag är död, ska jag komma tillbaka till jorden, så ofta de gula narcisserna blommar i den här trädgården, sade Anne i full extas. — Det blir ingen, som får se mig, men jag skall vara här. Om någon finns i trädgården just då — jag tror, att jag kommer en kväll, just en sådan som den här, men det kan också hända, att det sker i gryningen, en ljuvlig vårgryning i blekrött — så får de bara se hur påskliljorna nickar och vajar, liksom om en plötslig vindil dragit förbi dem, men då har det varit jag, som besökt min trädgård.

— Ack, doktorinnan lilla, ni kommer inte att tänka på fåfängliga, världsliga ting som påskliljor, när ni är död, sade Susan. — Och jag tror inte på spöken, antingen man ser dem eller de kommer som väderilar.

— Åh, Susan inte kommer jag att bli ett spöke! Det ordet låter då för rysligt. Jag kommer att vara mig själv. Och jag ska sväva omkring i skymningen, antingen det skall till att dagas eller kvällen faller på, och besöka alla de platser jag håller av. Minns du hur rysligt jag sörjde, när jag flyttade ifrån vår lilla Drömstuga, Susan? Jag trodde aldrig, att jag skulle kunna fästa mig vid Ingleside. Men det har jag gjort nu. Jag älskar varenda tumsbredd av dess mark, varenda sten, både stickor och strån, allt …

— Jag tycker själv riktigt bra om platsen, sade Susan, som skulle ha dött av sorg, om hon nödgats flytta från den. — Men vi ska inte alltför mycket fästa vårt hjärta vid jordiska ting, doktorinnan lilla. Det finns någonting, som heter eldsvådor och jordbävningar. Vi böra städse vara beredda. MacAllisters gård på andra sidan viken brann upp för tre nätter se’n. Somliga säger, att Tom MacAllister själv tuttade eld på huset för att få ut brandförsäkringen. Ja, det lämnar jag därhän. Jag skulle ändå vilja tillråda doktorn, att han låter en sotare se om alla våra kakelugnar. Bättre före var än efter snart heter det. Men se här kommer fru Elliott in genom grinden, och hon ser mig ut för att ha något riktigt ärende, vad det nu kan vara.

— Käraste Anne, har du läst Veckobladet för i dag?

Fröken Cornelia darrade på rösten, dels av sinnesrörelse, dels därför att hon gått så fort uppför backen från diverseboden, att hon nästan tappat andan.

Anne böjde sig ned över påskliljorna för att dölja ett leende. Hon och Gilbert hade fått sig ett hjärtligt skratt, när de på morgonen läste det öppna brevet på tidningens första sida, men hon visste, att fröken Cornelia skulle ta saken tragiskt, och hon ville inte såra hennes känslor genom att ådagalägga en alltför stor brist på allvar.

— Är det inte gränslöst? Hur ska vi bära oss åt? frågade fröken Cornelia i full förtvivlan.

Fröken Cornelia hade för länge sedan högt och dyrt lovat att aldrig mer ta någon befattning med prästgårdsbarnens galna påhitt, men hon var i alla fall ur stånd att med jämnmod tiga ihjäl dem. Nu befann hon sig i häftigt sinnesuppror.

Anne gick före ut på verandan, där Susan satt och stickade och Shirley och Rilla slogo sina kloka huvuden ihop över en abcbok. Susan höll redan på med sitt andra par strumpor åt Faith. Susan grämde sig aldrig över den stackars mänskligheten. Hon gjorde vad som stod i hennes förmåga för att jämna vägen för den och överlämnade resten åt högre makter.

— Cornelia Elliott tror, att hon blev född för att regera den här världen, sade hon en gång till Anne, och därför oroar hon sig alltid över något. Men jag har aldrig inbillat mig, att jag var betrodd med någonting så viktigt, så därför tar jag saker och ting med ro. Nog för att jag ibland tyckt, att den här världen kunde styras litet bättre. Men det tillkommer inte oss fattiga jordkryp att hysa sådana hädiska tankar. De bara förarga oss, och vi kan ändå ingenting göra åt’et.

— Jag inser inte, att någonting kan göras — nu … sade Anne och drog fram en god stol med flera kuddar åt fröken Cornelia. — Men hur i all världen kunde redaktör Vickers ta in ett sådant brev i sin tidning? Han borde väl ha förstått bättre. Det är just det, min man och jag förvånat oss så mycket över.

— Kära du, han är ju bortrest. Han har varit borta i Nya Brunswick i nära en vecka. Och under tiden ska den där spelevinken till son han har, Joe Vicker, sköta tidningen. Han har väl tyckt det var skojigt att ta in ett så’nt här bidrag i spalterna. Men träffar jag nå’nsin den gunstig herrn, ska jag ta honom vid rockslaget och ge honom en duvning, som han aldrig glömmer. Jag ville, att Marshall genast skulle säga ifrån, att vi inte ville ha tidningen längre, men han bara skrattade och sa, att inte på ett helt år hade det stått inne någonting så läsvärt som just i det här numret. Marshall vill aldrig ta någonting på allvar — men så’na ä’ karlarna. Men till all lycka är Evan Boyd likadan — den, vars potatis ungarna snattade att ha till sina stekta foreller. Han lär bara gå omkring och skratta. Men fru Burr i övre Glen, som fick påskrivet för sitt usla ullgarn, hon blir naturligtvis ursinnig och träder ut ur vår församling. Nåja, någon förlust för oss blir det inte. Metodisterna må gärna ta det herrskapet.

— Det var riktigt rätt och lagom, att fru Burr fick skylta i tidningen, sade Susan, som länge haft en gås oplockad med den nämnda frun och mycket njutit av att se henne omnämnd i Faiths märkliga öppna brev. — Nu får hon allt se, att det inte duger att lura metodistpastorn på hans avlöning genom att pracka på honom dåligt ullgarn.

— Det värsta är, att man inte kan hoppas på någon förbättring, sade fröken Cornelia dystert. — Så länge pastor Meredith gick och hälsade på om kvällarna uppe hos systrarna West, trodde jag, att det snart skulle dra in en ny, förståndig fru i prästgården, som kunde ställa saker och ting en smula tillrätta. Men det är inte värt att hoppas på det numera. Det är slut mellan dem. Hon ville väl inte ha honom för de besvärliga ungarnas skull — det är åtminstone den allmänna uppfattningen.

— Jag tror då inte, att han nå’nsin friat till henne, sade Susan, som omöjligen kunde föreställa sig, att en pastor någonsin kunde få korgen.

— Jaha, se det vet ingen nå’nting om. Men säkert är, att han går aldrig dit mer. Och Rosemary har inte sett kry ut på hela våren. Jag hoppas hennes besök i Kingsport måtte göra henne gott. Hon har nu varit borta i en hel månad och ska visst stanna en månad ännu, har jag hört. Jag kan inte minnas, när Rosemary nå’nsin var hemifrån. Hon och Ellen har aldrig kunnat uthärda att vara åtskilda. Men det lär vara Ellen, som ovillkorligen ville, att hon skulle resa. Och under tiden håller Ellen och Norman Douglas på med att värma upp sin gamla soppa.

— Nej men vad säger du? utbrast Anne och började skratta. — Nog har jag hört ett rykte, som sagt det, men jag trodde verkligen inte det låg någon sanning i det.

— Sanning? Jo, det kan du vara lugn för att det gör. Det har hela byn reda på. Norman Douglas bedriver då aldrig något hemlighetsmakeri, vad han än tar sig för. Har han uppvaktat en flicka, så har han låtit hela världen se på. Till Marshall sa han, att han hade inte tänkt på Ellen på många år, men första gången han gick i kyrkan i höstas, såg han henne och blev kär i henne på nytt. Han sa, att han hade totalt glömt hur vacker och stilig hon såg ut. Han hade inte sett henne på tjugo år — ja, det låter nästan som en saga. Men han har ju aldrig i livet varit kyrksam av sig, och Ellen har aldrig brukat gå bort på besök eller på några bjudningar. Ack ja, alla vet vi vad Norman går med för avsikter, men hur Ellen tar saken, se det är någonting helt annat. Jag vill då inte åtaga mig att avgöra huruvida det skall bli parti mellan dem eller inte.

— Han slog upp med henne en gång, men det tycks inte betyda nå’nting för somligt folk, sade Susan i syrlig ton. — Någon stolthet ska man väl ändå ha, tycker jag på mitt vis.

— Han slog upp med henne för att han blev retad över någonting, och det gick han se’n och ångrade i hela sitt liv, sade fröken Cornelia. — Det är skillnad på det och på att helt kallblodigt göra slut med en flicka och låta henne sitta där. Jag för min del har aldrig haft den fördomen mot Norman, som somliga har. Vi har kommit rätt så bra överens, när vi nå’n gång har resonerat med varandra. Jag kan just undra varför han har börjat visa sig i kyrkan igen. Den där gudaktigheten tror jag i alla fall sitter bra nog löst. Och jag har aldrig kunnat tro på hans hushållerskas historia om att Faith Meredith en gång var där och grälade på honom med den effekten, att hon fick honom att lova att börja gå i kyrkan igen. Jag har alltid tänkt fråga Faith själv, men när jag har haft tag i henne, har jag alltid glömt bort det. Hur är det möjligt, att hon skulle ha haft ett sådant inflytande över Norman? Han kom för resten in i diverseboden just som jag gick och bara gapskrattade åt det där brevet i Veckobladet. Jag tror man kunde ha hört honom ända ute på Fyra vindars udde. »Se det är en liten kärnflicka», ropade han. »Hon har någonting inombords, och hon är minsann inte rädd för att säga ifrån, när det behövs. Det skadar inte, att de där många skvallertanterna får höra ett sanningens ord — de kan ju alltid skölja ner’et se’n med kaffe. Det är nog gott och väl, att de vårda sig om niggerbarnen; jag vet en fru, som inte unnade sig en ny hatt på tio år för deras skull, men det finns också tillfällen att göra gott på bra mycket närmare håll. Och du, Boyd, ska inte glömma att köpa en säck Chilesalpeter åt dina jordpäron till nästa år. Ha ha ha!» — Och så skrattade han, så allt, som hängde i taket hos handelsmannen, darrade.

— Herr Douglas knusslar då åtminstone inte, när det är fråga om prästlönen, sade Susan.

— Nej för all del, när Norman så vill, kan han vara riktigt liberal. Han kan ge från sig tusen dollar utan att blinka, men han bölar som en tjur, om han tror, att någon har lurat honom på fem cent. Han lär tycka om pastor Merediths predikningar. Men någon sann kristlighet finns det inte hos honom mer än hos en svart, naken hedning från Afrika. Han bedömer en predikan som ett annat föredrag. Det är i alla fall bra, att han håller pastorn och barnen Meredith om ryggen så pass som han gör, för de stackrarna kommer nog att mer än nå’nsin efter detta vara i behov av vänner. Och jag har tröttnat på att gå omkring och ursäkta dem i alla gårdar, det säger jag.

— Ja, på tal om ursäkter, tant Cornelia, sade Anne helt allvarligt, så tror jag, att vi redan gått och framfört alltför många av den sorten. Jag skulle vilja tala om vad jag i stället har lust att göra. Jag säger därför inte att jag gör’et — Anne hade uppfångat en ängslig glimt i Susans ögon — det skulle vara alltför okonventionellt, och konventionella måste vi vara, om vi också stryka med på kuppen, när man uppnått den ålder, som anses medföra en viss värdighet. Men jag skulle, som sagt, ha god lust att göra det. Då skulle jag kalla samman både Fruarnas Hjälpförening och Flickornas Syförening, och så skulle jag säga till dem: Kära vänner, jag har någonting på hjärtat, och det vill jag riktigt inskärpa hos er, så att ni kan ta det med er hem och låta det gå vidare till era familjer. Nämligen att vi äro stolta över vår pastor och hans familj. Pastor Meredith är den bäste predikant, som någonsin låtit höra sig i Glen S:t Marys kyrka. Han förkunnar sanningen och övar kristlig barmhärtighet och är för övrigt en ovanligt lärd och studerad man. Och hans familj är honom lik. Gerald Meredith är den bäste lärjungen i The Glens skola, och hans lärare säger, att han har helt säkert en vacker framtid för sig. Det är redan en manlig och ärlig och frimodig gosse. Faith Meredith är en lust för ögat, så trevlig ser hon ut; livlig och glättig och påhittig är hon. Det är fart och kläm i henne. Hon har säkert inte en fiende i hela världen. Tvärtom, envar, som kommit henne nära, håller av henne. Hur många, barn eller vuxna, kan det sägas om? Una Meredith är älskligheten personifierad. Hon kommer att bli en mycket intagande kvinna, när hon fått växa upp. Karl Meredith, som vurmar för myror och grodor och spindlar, skall en dag bli en naturforskare, som hedrar Kanada och kanske får världsrykte. Känner herrskapet till någon annan familj i The Glen eller utanför det samhället, om vilken man kan säga så vackra och så sanna saker? Nej, jag kunde just tro det. Varför ska vi då gå och sjåpa oss med ursäkter å den familjens vägnar och låtsa, att vi skämmas för den? Nej, vi tvärtom fröjdas åt vår snälle och duktige pastor och hans rara och framåtsträvande gossar och flickor.

Anne tystnade, delvis därför att hon var nästan andlös efter sitt långa anförande, delvis därför att hon ej längre litade på sin röst — så gränslöst komiskt tedde sig tant Cornelias ansikte och minspel. Den goda frun stirrade hjälplöst på Anne, tydligen uppslukad av de nya idéernas virvlande malström. Men hon kom åter upp till ytan med ett lätt frustande läte och började med kraftiga simtag närma sig land.

— Anne Blythe — jag önskar du kunde sammankalla det där mötet nu på fläcken och låta dem få i sig det du nyss sa. Du har öppnat mina ögon — jag riktigt skäms för mig själv. Det tvekar jag inte att erkänna. Naturligtvis — så skulle man säga. Och det är ju sant — varteviga ord. Vi har gått här och blundat för de saker, som verkligen någonting betyder, och bara tittat snett på bagatellerna, som inte är annat än rena strunten. Anne lilla, ett blindstyre har jag varit, men nu ser jag klart. Här behövas inga ursäkter. Men jag kan väl ibland få resonera litet med dig som vanligt, för att lätta mina känslor, när de välsignade ungarna ställt till något ovanligt spektakel … Till och med det öppna brevet i tidningen, som jag var så förargad över — nu tycker jag det var riktigt piggt skrivet, precis som Norman sa nyss inne i diverseboden. Det skulle inte många flickor ha kommit på idén att skriva ihop en tocken epistel med adress till litet var. Och hygglig kommatering var det också och inte ett enda stavfel. Nej, den som hädanefter tar Faith Meredith i försvar, det blir allt jag, det, fast den göken Joe Vickers skulle jag nog vilja ta i nackskinnet och ruska om duktiga tag för att han tar in så’n smörja i spalterna … Var har du ditt övriga ungherrskap i afton?

— Walter och tvillingflickorna är i Regnbågsdalen. Jem sitter uppe och läser på vindsrummet.

— Regnbågens dal, se det måtte vara deras stora förtjusning. Mary Vance tycker, att det är det enda ställe som duger i världen. Hon skulle säkert ränna dit varenda kväll, om hon finge lov. Men jag tycker hon gärna kan hålla sig hemma på tomten. För resten saknar jag flickungen, kan du tänka dig, Anne, när jag inte har henne omkring mig. Jag trodde aldrig jag skulle kunna fästa mig så pass vid henne. Nog för att jag ser hennes fel och försöker rätta dem. Men hon har inte sagt ett enda näsvist ord till mig, se’n hon kom i huset, och hon är mig till stor hjälp både ute och inne, det berömmet måste jag ge henne. Jag är inte så ung numera, som jag har varit, Anne lilla, vad ska det tjäna till att förneka det? Jag fyllde femtionio på min senaste födelsedag. Jag känner det inte, men det datum och år, som står inskrivna i familjebibeln, dem kan man inte jäva.