Samlade dikter/2/Rizzio
RIZZIO.
Jag vet ett land, der Ossians harpa hvilar
Bland forntidsbragder i sin tysta graf;
En Ynglingsvålnad på dess klippor ilar,
Se’n afundsdolken honom döden gaf.
På minnets grus hans andestämma klagar,
Och matt från lutan hörs Marias namn —
Då nattens storm bland dunkla skyar jagar,
Ur molnen skymtar fram hans bleka hamn.
I känslans vår gick Rizzio med sin luta,
Sitt fadersarf, till fjerran länder förd,
Att sångens fröjd i ädla sinnen gjuta,
Och hvar han kom, blef troubadouren hörd.
Ej mera såg han le i rosenfärgen,
Ej i orangens guld, sitt fosterland:
Han satt en främling på de Skottska bergen,
Der forssen dånade mot klippestrand.
Kring Rizzios öppna liljepanna lekte
De svarta lockarna för vindens våg,
Då sångens gud med lätta vingar smekte
Den milda sorg, som i hans öga låg.
Så bildskön tycktes hans gestalt förklara
Den harmoni, som i sitt bröst han bar;
Dock vill den helst i ljud sig uppenbara,
Ty smärtan i sin tolk en vällust har:
”O, sväfva för min själ, i minnets dager,
Italias himmel, evigt ren och blå!
O Sångens hem, din krona är af lager,
Och konstens bilder i ditt tempel stå.
Dock — aldrig åter ser jag tornen blänka
I purpurmolnen öfver Tiberns strand,
Ej vattensprången sina perlor stänka
Med bruten glans i aftonskimrets brand.
Men — till sitt hem i bönens suckar stiger
Hvar känsla, renad, som en silfverton;
Och dikten hvarje lund till eden viger,
Och finner öfverallt sin blomsterthron.
Hell dig, o jord! hvars höga fjällkust talar
Så underbart om flydda sångers vår!
Hell dig, du kämpevakt kring Zelmas salar,
Hvars harpoklang mig ljuft, fast sorgligt når!” —
Så Rizzio söng. I skogens hvalf det höga,
Från häll till häll, gaf nejden återljud,
Då hastigt, bländande, för vandrarns öga
Maria, skön som fordom Salgars brud,
Med kograd skuldra genom dalen sväfvar,
Lätt som en dofhind öfver daggens flod,
Och lockad af den klang från klippan bäfvar,
Snart tjuserskan vid Rizzios sida stod:
”Kring Stuarts Ättling sångens rosor spira
O, främling! ej i forntidsglans, — likväl
Hon bjuder dig till fädrens borg, att fira
Den Gud, du offrar blomman af din själ.
Ditt språks musik från oförgätna länder
Har minnets välljud, — näktergalens lön
Kan äfven bo på dessa klippestränder:
I Norden ock är qvällens stjerna skön!
Dock vet, en gång, var mig ett rike ämnadt
Mer härligt än en fjällbygds ödetrakt [1]:
Vid Seinens strand, som jag med tårar lemnat,
Jag herrskade med hjertats tjusningsmakt.
Ej bland ett folk, i stammar doldt, förvildadt
Af inre strid, min ungdomsvår förflöt,
Nej! allt hvad nöjet i förfining bildat,
Bland snillrikt glada barn jag ymnigt njöt.
När poesien i lifvets bättre stunder
Mig öppnade sin hulda aningsverld,
Åt kärleken, naturens helga under,
Jag ägnade min lyras offergärd.
Men tyngre hvärf än snillets gudalåga
Snart anförtroddes åt min svaga vård! —
Nu är, o främling! ock min rätt att fråga:
Hvi öfvergaf du söderns rosengård?” —
Så Rizzio hörs: ”Ju sångens flygting svingar
Fri, som den rymd der han sin lustfärd gör:
Ett gladt allegro än i palmen klingar,
Än Nordens fjäll hans milda klagan hör?
Af Skönheten på thronens höjd benådad,
Af Dig, o Drottning, med en bifallsblick,
Jag nått mitt mål! — Ledstjernan fjerran skådad
I verkligheten högre fägring fick.” —
Till hofvet Rizzio kom. Men sångens drömmar
Ej trifdes helt i praktfull kungasal.
Ett enda hjerta dock för Rizzio ömmar,
Ett enda hjerta anar Rizzios qval.
Först när en tår, till hälften fallen, röjde
Den eld, som i Marias öga brann,
Djerf hyddans son till thronens blomma höjde
Sin tjusta blick, — och hvarje gräns försvann.
O, kärlek! säg, när kring de Två du sväfvar,
Ej vikande för någon makts befäl,
Hvi Du för Rizzios unga dagar bäfvar
Den stund, då kyssar gjuta själ i själ?
Kringsmygande i borgens lönnhvalf lyssnar
En glömd Gemål, som uppå jungens hed
Ett lodjur, först när dagens hvimmel tystnar,
Blodgirigt störtar sig på rofvet ned.
Skrämd näktergalen slöt sin hymn i lunden,
Nattfogeln ensam dödens budskap bar;
Blek Cynthia såg den brudligt sälla stunden,
Som ock till hämdens fröjd utkorad var,
När Darnley [2], hemsk, med straffets dolk beväpnad,
Af natten dold vid Fröjas läger stod. ...
Snart Mördarn skådade, med Macbeths häpnad,
Sin hand för evigt stänkt af offrets blod.
En bildstod lik, i södern kärligt sluten
I yppig fägring af en rankas arm,
En gudayngling än i dödsminuten
Låg Sångens Älskling vid Marias barm. ...
Hon ensam sparades för grymma öden! —
Ger aldrig purpurn rätt till sällhets namn?
Gläds, Rizzio, gläds! för dig en fröjd blef döden:
Han var ditt lif, han var Marias famn.