Romfars Källa

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 219 ]

ROMFARS KÄLLA.

Legend.

I fordomtid, kring land och haf,
En Pilgrim drog från Norden;
Ett krucifix, en vandringsstaf
Hans rikdom var på jorden.
Han bad med tro, med ödmjuk dygd
Om guld, båd’ när och fjerran:
En Kyrka, i sin fosterbygd,
Han helga vill åt Herran.

Den rena viljan, hvar han kom,
Blef hörd af christna bröder;
Och snart i konstens land, i Rom,
Hans själ af andakt glöder.
Sanct Petri väldiga kupol
Sig för hans öga höjer,
Der söderns fulla morgonsol
På seklers ära dröjer.

Af salig bäfvan hjertat skalf
Då bönens fromma sånger
Sig höjde emot templets hvalf
Vid helig bot och ånger.
Liksom de klara stjernors här
Guds rika tanka målar,
Så skimra konstens bilder der
I minnets brustna strålar.

[ 220 ]

En Kalk han fick af Påfvens hand,
Att hjertats törst hugsvala;
Så gick han hem till fädrens land,
Att det sin gärd betala.
Hvar ädel kraft af mödans tvång
Förhöjs till segerstyrka:
Snart trofast bön och helig sång
Blef hörd i Romfars Kyrka[1].

På trons och hoppets altar der
Den gyllne kalken blänker:
Så mången själ, med fromt begär,
I Nådens flod sig sänker.
Men plötsligt kalken derifrån
Sågs genom rån försvunnen;
Och blef — så ville Svekets hån! —
I Romfars rensel funnen.

Ej gäller ärans vittnesbörd,
Ej mödans vandringsöden! —
Som trons martyr blir Romfar förd
Till afrättsplats och döden.
Hans rena själ vid Korset fast
Såg segrens krona virad,
Och hjessan föll, i blodig kast,
Med silfverlockar sirad.

Hvar fågel söng, vid svärdets klang,
En morgonpsalm i dalen;

[ 221 ]

En källa der ur djupet sprang,
Så klar som stjernesalen.
Hon hviskar än, båd’ dag och natt,
I jemn och stilla susning:
”Så slog hans hjerta, lugnt och gladt,
Mot evighetens ljusning.”

Der Romfar himlens englar såg
I dödens stund förtroligt,
Nu leker källans blåa våg
Med blomstren små, så roligt.
Från polen åter solen far
I bleka vinterstrålar;
Men Romfars Källa, alltid klar,
Ett Helgons oskuld målar.




  1. Romfartuna, i Vestmanland.