Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 04

←  Onkel Alec

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Tanterna

Vad kofferten innehöll  →

FJÄRDE KAPITLET.
Tanterna.

Under hela middagen satt Rosa och tänkte på att det nu säkert skulle komma att talas mycket om henne, vilken aning bevisade sig ej ha varit så ogrundad, ty vid måltidens slut viskade tant Plenty till henne, under det de andra begåvo sig in i förmaket:

— Spring upp och sitt en stund hos tant Peace, min vän. Hon tycker så mycket om att du läser för henne medan hon vilar sig litet, och vi komma i alla fall att vara upptagna av viktiga angelägenheter.

Rosa lydde, och de lugna, fridfulla rummen däruppe hos tant Peace voro så lika en kyrka, att hennes upprörda känslor snart lugnades och hon sig själv omedvetet blev en budbärarinna av tröst och glädje för den milda gamla tanten, som under åratal suttit där tåligt väntande på att bliva befriad ifrån sina lidanden.

Medan nu Rosa med mild röst läste psalmer för tant Peace, sutto de andra tanterna och språkade ivrigt om hennes lilla person.

— Nå, Alec, hur tycker du om din myndling? började tant Jane, då de alla satt sig och onkel Mac slagit sig ned i en vrå för att taga sin middagslur.

— Jag skulle ha tyckt bättre om ifall jag fått börja från början med henne. Stackars George förde ett så isolerat liv, att flickan har lidit därav i många avseenden, och efter hans död måtte hon ha blivit ännu oförståndigare behandlad, att döma av det tillstånd vari jag finner henne.

— Min käre gosse, vi gjorde vad vi ansågo bäst för henne, medan vi väntade på att du skulle ordna dina affärer där borta och begiva dig hem. Jag sade alltid George, att han gjorde orätt i att uppfostra flickan på detta vis, men han frågade aldrig efter mina råd, och här stå vi nu med det kära barnet på vårt ansvar. Jag för min del erkänner att jag inte vet vad man skall företaga sig med henne, mera än om hon vore en av dessa besynnerliga utländska fåglar, som du brukade ha med dig hem från dina resor. Och i sin stora förlägenhet runkade tant Plenty så eftertryckligt på huvudet, att alla de många röda bandrosorna varmed hennes höga mössa var prydd kommo i livlig rörelse.

— Om man hade frågat efter mitt råd, så skulle hon ha kvarstannat i den förträffliga pensionen, dit jag satte henne. Men tant Plenty ansåg för klokt att ta henne därifrån, därför att hon klagade, och så har hon gått sysslolös, allt sedan hon kom hit; ett högst skadligt levnadssätt för en sjuklig, bortskämd flicka som Rosa, sade tant Jane med stränghet.

— Jag tyckte aldrig, att det var en passande skola för en flicka i goda omständigheter, ja, en rik arvtagerska kan jag gärna säga — ty det är ju ändå Rosa. Den är nog mycket bra för flickor som sedan måste förtjäna sitt bröd med att undervisa eller dylikt; men vad hon egentligen behöver är ett eller ett par år i en av de moderna helpensionerna, så att hon vid aderton års ålder må kunna göra sin entré i stora världen med glans, inföll tant Clara, som hade varit en firad skönhet och ännu var en vacker kvinna.

— Ack, min Gud, vad ni alla äro kortsynta som kunna orda om uppfostran och göra upp planer för framtiden, då detta olyckliga barn tydligen är bestämt för en tidig död! suckade tant Myra med dyster min och en olycksbådande runkning på huvudet. Detta betäcktes ännu alltjämt av en krusflorsmössa, som hon ej ville lägga av, förebärande att hon var behäftad med kronisk katarr.

— Min tanke är, att den lilla stackaren endast behöver frihet, vila och en öm omvårdnad. Hon har ett uttryck i sina ögon som skär mig i hjärtat, ty det visar, att hon känner saknad efter vad ingen av oss kan giva henne — jag menar en moder, sade tant Jessie, och stora tårar frambröto i hennes egna milda ögon vid tanken på att möjligen hennes gossar någon gång skulle behöva lämnas i andras vård än deras moders.

Onkel Alec, som tyst hade lyssnat, medan var och en yttrat sig vände sig nu till den av systrarna, som sist talat, och sade med en avgörande nickning och en gillande min:

— Du har träffat den rätta strängen, syster Jessie, och får jag bara dig till hjälp så hoppas jag, att det stackars barnet snart skall komma att erfara, att hon ändå inte är så alldeles fader- och moderlös.

— Ack, hon kommer inte att överleva ännu ett år, det stackars barnet, så ingen behöver frukta något ansvar för framtiden, sade tant Myra i det hon drog på sig sina svarta handskar, som om hon redan gjorde sig i ordning till begravningen.

— Vid Jupiter, Myra, du skulle kunna reta en ängel! utropade doktor Alec, och hans ögon gnistrade till av vrede. Dina olycksprofetior skola väl skrämma vettet ur det arma barnet, ty hon har en livlig fantasi och skall nog gå och oroa sig och tänka ut alla möjliga faror. Du har satt i hennes huvud att hon har en svag kroppsbyggnad, och det börjar hon redan att fästa sig vid. Om den ej lyckligtvis varit tämligen stark, så hade hon nog redan genom dina omsorger varit bestämd för den »tidiga död», varom du talar. Jag vill ej att någon befattar sig med mina åtgärder — hav den godheten att minnas det. — Ni kunna således två edra händer och låta mig hållas med flickan, tills jag behöver hjälp, och då skall jag bedja därom.

— Hör, hör! ljöd det från den vrå, där onkel Mac tog sin lur.

— Du har ju blivit utsedd till förmyndare, och då ha vi naturligtvis ej rättighet att yttra oss, men jag förutsäger att flickan kommer att bli fördärvad, i grund fördärvad, svarade tant Jane bittert.

— Tack, syster! Jag tror dock, att om en kvinna kan uppfostra två pojkar så förträffligt som du dina, så skall väl en man, om han ägnar sig däråt av alla sina krafter, åtminstone våga försöka detsamma med en flicka, svarade onkel Alec med en skämtsam blick, som gjorde att de andra hade mycket svårt att avhålla sig från att skratta. Det var nämligen en känd sak i familjen att Janes gossar voro mera bortskämda än alla de andra tillsammans.

— Jag är fullkomligt lugn, ty jag är övertygad om att Alec skall göra flickan frisk, och när detta år är förbi är det tids nog för henne att komma till madame Roccabellas pension och där fullända sin uppfostran, sade tant Clara, som med tillfredsställelse tänkte på den tid, då hon skulle få fora ut i världen en vacker brorsdotter med elegant uppfostran.

— Jag förmodar att du ämnar stanna här i det gamla hemmet, om du inte gifter dig, och det är verkligen hög tid att du gjorde det, invände mrs Jane, mycket stucken över broderns senaste anmärkning.

— Nej, tack. Kom med mig och rök en cigarr, Mac, sade doktor Alec tvärt.

— Gift dig inte; det är kvinnfolk nog i familjen ändå, mumlade onkel Mac, i det herrarna skyndsamt begåvo sig ut.

— Tant Peace säger, att hon så gärna skulle vilja se alla tanterna uppe hos sig en stund! sade Rosa, som just inträdde i lagom tid för att hindra allt vidare ordande i saken damerna emellan.

Sedan alla hade begivit sig hem, promenerade doktor Alec fram och tillbaka i salen i nedre våningen under en timmes tid, så fördjupad i sina tankar att han stundom rynkade pannan, stundom log och mer än en gång stod alldeles stilla i djupt begrundande. Plötsligt sade han halvhögt, liksom om han hade fattat sitt beslut:

— Det är så gott att jag börjar med detsamma och ger det stackars barnet något nytt att tänka på, ty Myras olycksprofetior och Janes föreläsningar ha ju redan gjort henne alldeles yr i huvudet.

Han gick fram till en av kappsäckarna, som stod i ett hörn av rummet, och sedan han rivit om där duktiga tag tog han fram en vackert broderad sidendyna och en liten besynnerlig bägare av mörkt utskuret trä.

I samma ögonblick kom Phebe ut ur matsalen med en tallrik full med grovt bröd, ty Rosa fick ej numera äta några varma, nybakade skorpor till teet.

— Låt mig få er bit av detta, sade doktor Alec, tog en duktig skiva och begav sig därmed in i biblioteket, lämnande Phebe helt förvånad över hans aptit.

Hon skulle ha varit ännu mera förvånad, om hon hade sett huru han av detta bröd gjorde små nätta piller, vilka han sedan lade i en liten förtjusande elfenbensask.

— Se så där ja! Om de envisas i att hon skall ha medikament, så skall jag ordinera dessa, de skola åtminstone ej göra någon skada. Jag vill ha min vilja fram, men jag vill också gärna hålla friden vid makt så vitt det är möjligt, och sedan, när mitt experiment har lyckats, så skall jag nog tala om för dem mitt lilla bedrägeri, sade han, i det han likt en skälmaktig pojke gick ut med sina oskyldiga piller.

Rosa satt och spelade sakta på den lilla orgeln, som stod i övre salen för att tant Peace skulle kunna höra den. Och hela tiden, medan onkel Alec talade med de båda gamla tanterna, lyssnade han till hennes fria fantasier och tänkte därvid på en annan Rosa, som hade brukat spela för honom.

När klockan slog åtta ropade han: — Nu är det tid för min flicka att gå till sängs, annars kan hon inte stiga upp tidigt, och jag har fullt med roliga planer för morgondagen. Kom och se vad jag tagit reda på åt dig till att börja med!

Rosa sprang in till honom och lyssnade med strålande ansikte och största uppmärksamhet, när onkel Alec med starkt eftertryck sade:

— På mina resor omkring jorden har jag fått tag i några förträffliga läkemedel, och då de äro ganska angenäma, så kunna just du och jag försöka dem. Detta är en kudde, fylld med välgörande, lugnande örter, som en gammal klok kvinna gav mig när jag låg sjuk i Indien. Vila du ditt lilla huvud på den i natt och sov gott utan några drömmar och vakna i morgon utan plågor.

— Får jag verkligen det? Ack, vad den luktar gott! sade Rosa, som med glädje tog emot den vackra kudden och stod och njöt av dess fina, milda doft, under det hon lyssnade till vad doktorn hade att säga om sitt andra läkemedel.

— Detta är bägaren, som jag talade med dig om. Dess undergörande kraft, säges det, lär huvudsakligen bero på om den som dricker därur själv fyllt den; sålunda måste du lära dig att mjölka. Det skall jag lära dig.

— Det är jag rädd att jag aldrig kan lära, sade Rosa och betraktade med välbehag bägaren, på vilken de konstfullaste bilder voro inskurna.

— Tror du inte att hon borde ha något kraftigare än mjölk, Alec? Jag tror verkligen, att det är nödvändigt för henne att taga något nervstärkande, sade tant Plenty och betraktade uppmärksamt de nya botemedlen, ty hon hade mera förtroende till sina gamla huskurer än till alla österlandets undergörande bägare och vallmokuddar.

— Nå ja, kära tant, om du tycker att det är nödigt, så skall jag ge henne ett piller då och då. Det är ganska oskyldigt och man kan ta mycket därav utan att det är skadligt. Du vet ju att haschisch göres av hampa? Nåväl, detta beredes av korn och råg, det brukades mycket förr i världen, och jag hoppas att det skall komma på modet snart igen.

— Det var för besynnerligt! sade tant Plenty och satte på sig glasögonen för att betrakta pillerna, medan hennes ansikte uttryckte så mycket vördnadsfullt intresse, att onkel Alec hade svårt att hålla sig allvarsam.

— Tag ett piller varje morgon, och nu god natt, min flicka! sade han och avskedade sin patient med en hjärtlig kyss.

När Rosa hade gått, körde han båda händerna igenom sitt hår och utropade med en komisk blandning av oro och munterhet:

— När jag tänker på vad jag åtagit mig, försäkrar jag dig, tant, att jag skulle ha lust att rymma min väg och inte komma tillbaka förrän Rosa fyllt aderton år!