Hoppa till innehållet

Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tanterna
Rosa eller De åtta kusinerna
av Louisa May Alcott
Översättare: Bertha Sandlund

Vad kofferten innehöll
Onkel Alecs rum  →


[ 35 ]

FEMTE KAPITLET.
Vad kofferten innehöll.

När Rosa följande morgon kom ut ur sitt rum med bägaren i handen, var det första hon såg onkel Alec, som stod på tröskeln till rummet mitt emot över gången och tycktes betrakta det med största noggrannhet. När han hörde henne komma, vände han sig om och hälsade på henne samt frågade vart hon ämnade sig.

— Jag skall gå och mjölka, svarade Rosa och visade honom bägaren. Innan de hunnit säga något mera, stacks genom en av de [ 36 ]andra dörrarna ut en nattmössa, så stor och så utstyrd med remsor att den såg ut som ett kålhuvud, och en förvånad röst ropade:

— Vad i all världen hålla ni på med så tidigt på morgonen?

— Vi göra våra segel klara för dagen. Hör nu, snälla tant, kan jag få det här rummet? sade onkel Alec, i det han hälsade henne med en bugning.

— Ja, gärna, vilket rum du vill, min vän, utom systers.

— Tack, tant. Och får jag gå och rusta och gräva på vindar och i gömmor och möblera det alldeles som jag vill?

— Min käre gosse, du må gärna vända upp och ned på hela huset, bara du stannar kvar i det.

— Nå, det var ett gott löfte! Visst skall jag stanna, tant lilla — se där mitt lilla ankare! Ja, denna gång få ni allt ha mig här längre än ni kanske önska.

— Det är omöjligt! Tag på dig koftan, Rosa. Trötta inte ut henne med dina upptåg, Alec. Ja, syster, jag kommer! Och därmed försvann kålhuvudet helt hastigt.

— Du ser frusen ut, fastän du skrattat så, att det borde ha kunnat hålla dig varm. Spring några slag omkring trädgården och skaffa dig litet rosor på kinderna, sade doktorn, då de lämnade ladugården.

— Jag är för gammal att springa, onkel. Miss Power sade, att det inte är passande för unga flickor vid min ålder, svarade Rosa med en liten knyck på nacken.

— Jag tager mig friheten att vara av olika tanke med miss Power, och i egenskap av din läkare befaller jag dig att springa. Så så, ge dig i väg nu genast! ropade onkel Alec med en min och en gest, som gjorde att Rosa satte av så fort som möjligt.

I sin iver att göra honom till viljes sprang hon omkring i trädgården så mycket hon orkade, kom slutligen fram till honom, där han stod utanför byggningen, och kastade sig flämtande ned på trappan, med kinder lika röda som den lilla schal hon hade kastat över axlarna.

— Bra gjort, barn, jag ser, att du gudskelov inte har mist förmågan att begagna dina ben, fastän du är en ung flicka. Ditt skärp är ju alldeles för trångt; knäpp upp det, så kan du andas ordentligt, utan att behöva flämta på det viset.

— Det är inte trångt alls, onkel; jag kan andas mycket bra, började Rosa och försökte hämta sig.

Onkel Alecs enda svar var att han reste upp henne och knäppte [ 37 ]upp hennes nya skärp, som hon var så stolt över. I samma ögonblick spännet gick upp öppnade sig skärpet flera tum, ty det var henne omöjligt att återhålla den ofrivilliga suck av lättnad som rakt motsade hennes ord.

— Å, inte visste jag, att det satt så hårt! Det har aldrig känts det ringaste trångt. Men det är inte underligt, att det öppnar sig, när jag flåsar på detta vis; det har jag aldrig gjort förr, ty jag brukar aldrig springa, förklarade Rosa, något snopen vid denna upptäckt.

— Ja, jag ser, att du fyller dina lungor till hälften med luft varje gång, och därför kan du begagna denna orimliga tingest, utan att du känner det. En sådan idé att tränga in ett litet ömtåligt liv i ett trångt bälte av läder och stål just vid den tid, då det bör växa och utvidga sig! sade doktor Alec, betraktande bältet med ogillande min, under det han till Rosas stora förtvivlan framflyttade spännet flera hål. Hon var nämligen mycket stolt över sin smärta figur och gladde sig dagligen åt att hon ej var så tjock om livet som Luly Miller, en för detta skolkamrat, vilken förgäves sökte att klämma ihop sig och bli smalare.

Doktor Alec hade svårt att avhålla sig från att skratta, men han sade dock helt allvarsamt:

— Rosa, du är fåfäng!

— Jag är rädd att jag är det, onkel, svarade Rosa sakta och ännu helt röd samt med bortvänt ansikte.

— Det är ett svårt fel, sade onkel Alec och suckade, liksom om han vore helt bedrövad över den sorgliga upptäckten.

— Jag vet det nog, onkel, och jag försöker att inte vara det. Men man smickrar mig, och jag kan ej låta bli att tycka om det, ty jag tror verkligen, att jag inte är frånstötande.

Detta sista yttrande och den löjliga ton, med vilken det sades, var för mycket för onkel Alec, som till Rosas stora lättnad brast ut i skratt.

— Jag är fullkomligt av samma tanke, och på det att du må bli ändå mindre frånstötande, vill jag att du skall växa upp till en lika vacker flicka som Phebe.

— Phebe! utropade Rosa och såg så förvånad ut, att hennes onkel var nära att brista ut i skratt på nytt.

— Ja, Phebe, ty hon har vad du saknar — en god hälsa. Om ni, små flickor, bara kunde lära er att förstå vad verklig skönhet är och låta bli att snöra och svälta och pina ut er, så skulle ni före[ 38 ]komma mycken bedrövelse och många stora utgifter. En lycklig själ i en frisk kropp är den bästa skönheten hos både man och kvinna. Förstår du vad jag menar, Rosa?

— Ja, onkel, svarade Rosa, mycket förödmjukad genom denna jämförelse med »flickan från fattighuset». Det retade henne i högsta grad, och hon visade att så var genom att helt häftigt säga:

— Jag förmodar, onkel, att du skulle vilja se mig gå omkring och sopa och skura, klädd i en gammal brun klänning och med uppvikta ärmar som Phebe?

— Det skulle jag visst gärna vilja, om du kunde arbeta så bra som hon och visa ett par så präktiga armar. Jag har inte på länge sett en så vacker tavla som Phebe i morse, då hon låg och skurade, med armarna ända upp till armbågen betäckta med såplödder, och sjöng som en liten trast.

— Onkel, du är då bestämt den besynnerligaste man som någonsin levat! var det enda svar, som Rosa hade till hands, när onkeln ådagalade en så avgjort dålig smak.

— Du har ännu inte sett mina besynnerligheter, så det är bäst, att du bereder dig på vad som värre är än detta, svarade han och Rosa var glad att frukostklockan med detsamma ringde, innan hon givit honom ytterligare tillfälle att se, vilket nederlag hennes fåfänga redan lidit.

När frukosten var slutad sade onkel Alec till Rosa:

— Gå upp till tant Peace, så skall du där finna din koffert öppnad och redo för dig att undersöka. Roa nu både dig och henne med att gräva om i den av hjärtans lust, ty jag kommer att kryssa omkring här hela förmiddagen för att få mitt rum i ordning.

— Kan jag inte få hjälpa dig, onkel? frågade Rosa, som nu brann av begäran att visa sig nyttig.

— Nej, tack, min vän. Jag tänker be att få låna Phebe litet, om tant Plenty kan undvara henne.

Onkel skall nog snart komma underfund med, att jag kan åtskilligt, som Phebe inte kan! tänkte Rosa med en knyck på nacken och skyndade upp till tant Peace och den efterlängtade kofferten.

Varje liten flicka kan lätt föreställa sig hur förtjusande roligt hon hade, då hon ur detta hav av skatter fiskade upp den ena vackra saken efter den andra, tills rummet prålade i de grannaste färger och uppfylldes av de ljuvaste dofter. Rosa var verkligen utom sig av hänryckning, och hon förlät onkel Alec att han ordinerat henne havrevälling, när hon fick ögonen på en den allra vackraste sykorg [ 39 ]av elfenben; hon började finna sig i att ha bältet »hängande» kring livet, när hon fick tag i en hel massa skärp i alla regnbågens färger; och när hon kom till några utmärkt vackra flaskor med de finaste parfymer, då tyckte hon att hon nästan måste tillgiva honom den stora synden att anse Phebe vackrare än henne.

Doktor Alec tycktes emellertid taga tant Plenty på orden och ämna vända upp och ned på hela huset. Det var tydligt att en fullständig revolution försiggick i gröna rummet, ty de mörka damastgardinerna blevo hopknutna i ett stort bylte och bortburna av Phebe, den lufttäta järnkaminen vandrade till källaren på Bens axlar, och den stora sängen fördes i ett fragmentariskt tillstånd till vinden, buren av tvenne bärare. Tant Plenty var i ett beständigt travande mellan sina förvaringsrum, kamferkistor och linneskåp och såg ut som om detta nya sakernas tillstånd både förvånade och roade henne.

Det är ej möjligt att uppräkna ens hälften av de besynnerliga saker onkel Alec förehade; men när Rosa då och då tittade upp från sin koffert, såg hon stundom en skymt av honom klivande förbi hennes dörr och bärande på huvudet en stol av bamburör, ett par gamla mässingsluckor, en besynnerlig japansk eldskärm, en matta — ja, slutligen även ett stort badkar.

— Vad det måtte bli för ett besynnerligt rum, sade hon, då hon nu satt och vilade och gladde sig åt alla dessa vackra saker från alla världsdelar.

— Jag gissar, att du skall komma att tycka om det, min vän, svarade tant Peace och såg upp på henne från sitt arbete med ett egendomligt leende.

Rosa såg ej detta leende, ty just i detta ögonblick stannade hennes onkel vid dörren, och hon sprang upp och dansade framför honom samt utropade med ett ansikte strålande av barnslig glädje:

— Se på mig! Se på mig, onkel! Jag är så grann, att jag inte känner igen mig själv. Jag vet nog, att jag inte har satt på mig alla dessa saker riktigt, men, ack, jag tycker så mycket om dem!

— Du ser ut som en papegoja i alla dessa grannlåter, men det gör mig riktigt gott att se den lilla mörka skuggan förvandlad till en regnbåge, sade onkel Alec, i det han med en mycket gillande min betraktade den lilla granna varelsen framför honom.

Han sade det ej, men han tänkte, att hon var en mycket vackrare tavla än Phebe vid skurbaljan. Hon hade stuckit in en purpurfärgad plym bland sina blonda lockar, knutit en hel mängd brokiga [ 40 ]skärp kring livet och tagit på sig en den allra grannaste scharlakansröda jacka, broderad med en gyllene sol på ryggen, en silvermåne fram och stjärnor av alla storlekar på ärmarna. Ett par turkiska tofflor prydde hennes fötter, och halsband av ambra, koraller och filigransarbete hängde omkring hennes hals. I ena handen höll hon en luktflaska och i den andra en aromatisk ask full med orientalisk konfekt.

— Jag förefaller mig som en flicka ur »Tusen och en natt» och väntar bara att finna en förtrollad matta eller en underbar talisman någonstädes. Jag vet bara inte, hur jag någonsin skall kunna tacka dig för alla dessa förtjusande saker, onkel! sade hon, avbrytande sin dans och munterhet, liksom om hon helt plötsligt kände sig nedtryckt av tacksamhet.

— Jo, det skall jag säga dig — genom att lägga bort den svarta dräkten, som redan blivit begagnad alltför länge för ett sådant barn som du, och i stället nyttja de vackra kulörta kläder, som jag medtagit åt dig. Det skall krya upp både dig och det här gamla allvarsamma huset. Tror du inte det, tant?

— Jag tror att du har rätt, Alec; och det är en lycka, att vi ännu ej börjat med hennes vårdräkt, ty Myra tyckte, att hon icke kunde begagna någon annan färg än gredelint ännu, och det är hon alldeles för ung till.

— Låt mig bara få säga miss Hemming hur somliga av dessa saker skola göras. Ni ska bli förvånade över, hur väl jag har reda på fruntimmerstoaletten och förstår mig på både att skära snodder och pipa fållar och krusa ut armhål, sade onkel Alec och betraktade med en kännares min den hög med kläde, siden och nättelduk, som låg där. Tant Peace och Rosa skrattade så, att han ej fick tillfälle att vidare utveckla sin skicklighet. När de slutat skratta, sade han helt godmodigt:

— Ja, det där var bra! Ett och annat sådant där gott skratt, och du skall få se, att skärpet snart ej mera skall vara för vitt. Gå på du och skratta, min flicka lilla, och jag skall gå till mitt arbete igen, annars blir jag aldrig färdig.

— Jag kunde verkligen inte låta bli att skratta åt hans »pipade fållar» och »utkrusade armhål», sade Rosa och vände sig åter till sin koffert efter det uppfriskande skrattet. Därefter tillade hon helt allvarligt: Men vet du, tant, allvarsamt talat tycker jag, att jag inte borde ha så många vackra saker. Det går väl inte an, kan jag [ 41 ]tro, att giva Phebe några av dem. Onkel skulle kanske inte tycka om det.

— Det tror jag inte, att han skulle ha något emot, men de äro ej passande för Phebe. Några av de klänningar du lagt av skulle vara mera ändamålsenliga, om de kunde ändras, så att de passa henne, svarade tant Peace med den lugna, förståndiga ton, som förefaller oss så kall, när vi få våra små anfall av välgörenhet.

— Jag skulle hellre vilja ge henne nya kläder, ty jag tror att hon är litet stolt och kanske inte skulle tycka om att få det jag lagt av. Om hon vore min syster, så skulle det vara en annan sak, ty systrar fråga ju inte efter sådant, men nu är hon det ej och detta gör saken litet kinkig. — Nu vet jag, hur jag skall göra, så att allt blir bra: jag skall adoptera henne! utropade hon triumferande åt sin nya idé.

— Det är jag rädd att du inte kan göra, lagligt åtminstone, förrän du blir äldre, men du kan ju alltid se om hon tycker om din plan, och i vilket fall som helst kan du vara mycket god emot henne, ty du vet ju ändå att vi alla äro systrar och böra bistå varandra.

Den milda gamla tanten såg härvid så gott på henne, att Rosa fattades av en livlig önskan att arrangera saken med detsamma och följaktligen genast satte av till köket, utstyrd som hon var.

Phebe höll på att gnida och polera de gamla mässingsluckorna med en sådan iver, att hon helt häftigt spratt till vid ljudet av en röst som ropade: — Lukta på detta, smaka på det här, och se på mig!

Phebe luktade på parfymflaskan, knaprade på konfekten som stoppades i hennes mun och slukade med ögonen den lilla utstyrda figuren, som dansade kring rummet lik en brokig papegoja.

— O, du min skapare, så ståtlig ni är! utropade hon och slog ihop sina smutsiga händer, när hon äntligen fick mål i munnen igen efter sin stora häpnad.

— Jag har hela högar med vackra saker däruppe och jag skall visa dig alla. Jag skulle gärna vilja ge dig hälften, men tant tror inte att du skulle ha nytta därav, därför skall jag ge dig något annat. Du tycker ju inte illa vara, eller hur? Ty ser du, jag tänker adoptera dig, liksom Arabella i sagan blev adopterad. Blir det inte trevligt, du?

— O, miss Rosa, har ni förlorat förståndet?

Det var alldeles inte underligt att Phebe gjorde denna fråga, ty Rosa talade mycket ivrigt, utan att giva sig tid att göra något [ 42 ]uppehåll och förklara vad hon menade, och såg mycket besynnerlig ut i sin fantastiska kostym. Men då hon såg Phebes bestörtning, lugnade hon sig och sade med milt allvar:

— Det är inte rätt, att jag skall ha så mycket och du så litet, och jag vill vara lika god emot dig som om du vore min syster, ty tant Peace säger, att vi med rätta alla äro systrar. Jag tror att det vore bättre om jag adopterade dig så mycket jag kan nu. Får jag göra det, snälla du?

Till Rosas stora förvåning satte sig Phebe ned på golvet och dolde sitt ansikte i förklädet under några minuter, utan att svara ett ord.

O, min Gud, nu är hon sårad, vad skall jag väl göra för att förbättra saken? tänkte Rosa, mycket nedslagen över detta sätt att upptaga hennes förslag.

— Förlåt mig, Phebe, det var inte min mening att såra dig, och jag hoppas att du inte tror — stammade hon, i avsikt att om möjligt hjälpa upp saken.

Men Phebe överraskade henne på nytt genom att borttaga förklädet från ögonen och visa henne ett ansikte som log och strålade, ehuru ögonen ännu buro spår av tårar. Hon slog båda armarna omkring Rosa och sade skrattande och snyftande på samma gång:

— Ni är bestämt den bästa flicka i hela världen, miss Rosa, och ni får gärna göra med mig vad ni vill.

— Du tycker då om min plan, och du grät inte för att du tyckte det såg ut som om jag ville spela beskyddarinna? Jag försäkrar dig, att jag inte tänkte något sådant! ropade Rosa, utom sig av förtjusning.

— Om jag tycker om det! — Jag grät ju bara för att ingen människa någonsin har varit så god emot mig förr, jag kunde ju inte låta bli att gråta. Vad det beträffar att »spela beskyddarinna», så må ni göra vad ni vill, ja, ni må trampa på mig om ni finner för gott, och jag skall inte fråga efter det, sade Phebe i ett utbrott av förtjusning, ty orden »vi äro alla systrar» hade fyllt hennes hjärta med glädje och tacksamhet.