Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 06
| ← Vad kofferten innehöll |
|
En tur till Kina → |
SJÄTTE KAPITLET.
Onkel Alecs rum.
Strax efter middagen och innan Rosa ännu hunnit göra sig bekant med hälften av sina nya ägodelar, föreslog onkel Alec henne att följa med på hans besök hos tanterna och kusinerna, till vilka han ämnade börja att utdela sina gåvor. Rosa var mycket beredvillig därtill, isynnerhet som hon längtade att inviga en mjuk och behaglig burnus, som hon funnit i kofferten, och vilken ej endast var försedd med den allra näpnaste lilla kapuschong, utan även hade en mängd präktiga tofsar som hängde och dinglade på alla håll.
Den stora vagnen var full med paket, och även kuskbocken var lastad med indiska stridsyxor, en kinesisk pappersdrake av storartade dimensioner och ett par polerade buffelhorn från Afrika. Onkel Alec satt upprätt i vagnen och betraktade med intresse de välbekanta platserna; Rosa däremot, som tyckte sig vara ovanligt elegant och kände sig mycket väl i den behagliga dräkten, satt bekvämt tillbakalutad och väl insvept i den mjuka kappan samt föreställde sig att hon var en österländsk prinsessa, som genomreste sina länder för att låta hylla sig av sina undersåtar.
— Nu ska vi ha riktigt roligt! Gossarna måtte väl vara hemma, sade Rosa med en suck av lättnad, när vagnen rullade backen uppför till tant Jessies bostad.
I det ögonblick Jamie såg de annalkande gästerna uppgav han en gäll vissling, vilken besvarades liksom av ett eko från ängen, ladugården och boningshuset, och kusinerna kommo springande från alla håll, skrikande med full hals: — Hurra för onkel Alec!
De omringade vagnen liksom en hop stråtrövare, ryckte till sig paketen, togo resenärerna till fånga och förde dem in i huset under höga jubelrop.
Och där kom nu tant Jessie ned med den lilla prydliga mössan blott till hälften på huvudet, men med ett ansikte så strålande, att man ej tänkte på den oavslutade toaletten. Hon hann knappt hälsa på Rosa och doktorn, förrän gossarna omgåvo henne, var och en ropande på henne, att hon skulle se på hans gåvor och glädja sig med honom åt dem, ty »lilla morsgumman» måste deltaga i allt både ljuvt och lett med dem. De stora hornen kretsade omkring henne, som om de voro färdiga att slunga henne upp i taket; stridsyxorna svängdes över hennes huvud, som om de ville krossa henne, ett brokigt sammelsurium från alla världens delar fyllde hennes knä, och sju pojkar talade på en gång till henne med höjda röster och största livlighet.
Men detta behagade henne; ja, det var riktigt i hennes smak, och hon satt där så leende och beundrande och förklarande, utan att det ringaste låta störa sig av oväsendet, som dock tvingade Rosa att hålla för öronen och förmådde onkel Alec att hota med ögonblicklig flykt, »om inte oljudet snart upphörde». Denna hotelse åstadkom ett stillestånd, under vilket onkel emottog de hjärtligaste tacksägelser, medan tanten å sin sida fick ett och annat litet förtroende.
Att sitta med huvudet lutat mot tant Jessies bröst tycktes Rosa så gott och lugnande, att hon förblev i denna ställning helt stilla, tills en liten röst ropade:
— Mamma, tror du inte, att Pokey skulle tycka om att få några av mina snäckor? Rosa gav Phebe några av sina vackra saker, och det var mycket snällt av henne. Får jag, mamma?
— Vem är Pokey? frågade Rosa och lyfte nu upp sitt huvud nyfiken att få veta vem som var ägare av det konstiga namnet.
— Det är min lilla docka. Vill du se henne? frågade Jamie, på vilken historien om Rosas godhet emot Phebe, som han hört omtalas, gjort djupt intryck.
Jamie kom tillbaka. Hans docka var helt enkelt en liten flicka på fyra år, som kom insättandes så fort hennes små tjocka ben förmådde bära henne, och styrande kosan rakt fram till snäckorna grabbade hon tag i så många hennes små händer kunde rymma. Därpå sade hon skrattande, så att de vita tänderna lyste fram ur hennes mun likt en rad glänsande pärlor:
— Allihopa Temmies och mina, alla Temmies och mina!
— Det är min docka. Är det inte en liten söt docka? frågade Jamie, helt stolt betraktande henne med händerna på ryggen och benen långt skilda från varandra, en manlig ställning, som han antagit efter sina äldre bröder.
— Jo, det är en liten rar docka, sade Rosa, helt förtjust åt den nya leksaken.
Men Pokey sprang nu ifrån sina snäckor och började riva och krafsa i allt samt undersökte det ena efter det andra, tills Archie slutligen kom över henne, då hon höll på att suga på hans fint utskurna elfenbensschackpjäser, i tanke att det var karameller. Åtskilliga tavlor blevo också funna skrynklade och illa tilltygade, och hon var nära att krossa Wills strutsägg, då hon försökte att sätta sig därpå.
— Se här, Jamie, tag bort henne. Hon är värre än hundvalparna, vi kan inte ha henne här längre! ropade den äldre brodern, fattade tag i henne och överlämnade henne till Jamie, som tog emot henne med öppna armar och det varnande rådet:
— Akta er bara att vara stygga emot Pokey, för jag tänker adoptera henne, som Rosa gjorde med Phebe, och då får ni allt lov att vara snälla emot henne, ni stora pojkar.
— Adoptera er i väg nu bara! Jag skall ge dig en bur att sätta henne i, annars har du henne nog inte länge i behåll, ty nu börjar hon bli för svår! och därmed vände sig Archie åter till kusinerna. Men tant Jessie, som förutsåg att ett utbrott var i annalkande, föreslog att Jamie skulle följa sin docka hem, ty hon var lånad, och det var hög tid att visiten nu tog slut.
— Nej, Rosa, nu få vi lov att slita oss härifrån, ty jag vill, att du skall vara hemma före solnedgången. Vill du fara med oss och taga dig en liten promenad, Jessie? frågade doktor Alec.
— Nej, tack. Men jag ser på gossarna, att de gärna vilja ha sig en ritt. Om du därför inte har något däremot, så kunna de ju få eskortera er hem. Men de få inte gå in, det är bara tillåtet på helgdagar.
Orden hade knappast hunnit över tant Jessies läppar, förrän Archie kommenderade:
— Pass på, pojkar! Ridstövlarna på och hästarna sadlade, men kvickt skall det gå.
— All right! svarade alla med en mun, och inom ett ögonblick fanns intet spår mer av gossarna kvar i rummet.
Kavalkaden satte av utför backen med en fart, så att Rosa i förskräckelsen litet emellan fattade tag i onkelns arm, ty de gamla välgödda hästarna, livade av munterheten hos gossarnas ponnyer som skuttade på båda sidor om dem, rusade framåt så fort de förmådde. I täten för kavalkaden rullade deras nya granna ekipage; på kuskbocken satt Ben och skrattade helt gott åt pojkarnas luftsprång, och Rosa förklarade, att »konstberidare» var ändå, när allt kom omkring, den rätta benämningen på dem.
När ryttarna hunnit fram, stannade de utanför porten, hoppade av och stodo tre på vardera sidan om trappan i militärisk hållning, under det onkel Alec med mycken ridderlighet hjälpte sin dam ur vagnen. Därpå bugade de sig, kastade sig på Archies kommando åter i sadeln, och så bar det av under muntert hojtande fram genom alléen.
— Detta var utmärkt roligt, tycker jag nu, när det är lyckligen överståndet, sade Rosa, då hon sprang uppför trappan, oupphörligt vändande på huvudet för att se hur de präktiga tofsarna på hennes burnus svängde.
— Jag skall skaffa dig en ponny, så snart du blir litet starkare, sade doktor Alec och betraktade henne leende.
— Hu då, jag skulle inte kunna rida på ett av de där förskräckliga, yra små kräken! De rulla ju med ögonen och skutta i väg med sådan fart, att jag skulle dö av ångest! ropade Rosa helt ängsligt.
— Är du en stackare, Rosa?
— Ja, när det gäller hästar, onkel.
— Nå, då ska vi inte tala mera därom. Kom nu och se mitt nya rum! Och därmed förde han henne med sig trappan uppför, utan att yttra ett ord mera om saken.
— Se dig nu riktigt omkring och låt mig höra hur du tycker om det, sade onkel Alec, i det han öppnade dörren för henne, medan Phebe sågs försvinna utför trappan åt gården med sopskyffel och dammborste.
Rosa gick fram till mitten av rummet. Där stannade hon och såg sig omkring med en min, som ljusnade allt mer och mer ju längre hon såg, ty allt var oigenkännligt.
Detta rum, som sköt ut över biblioteket, hade blivit tillbyggt för att tillfredsställa någon nyck och ej begagnats på många år utom vid jultiden, då det gamla huset alltid var överfullt. Det hade tre fönster: ett åt öster med utsikt över viken, ett åt söder, där kastanjerna nu grönskade så härligt, och ett åt väster, åt kullen och solnedgången till. Solen gick just nu ned och spridde ett rött sken, vilket uppfyllde rummet liksom med en förtrollad glöd; ett sakta sorlande hördes från havet, och en trast kvittrade sitt »god natt» bland de nylövade träden.
Indiska bastmattor betäckte golvet, och däröver låg här och där en brokig mattbit; i den stora spiseln flammade en munter brasa för att rensa luften i det på så länge ej bebodda rummet. Soffor och stolar av bamburör stodo överallt, och i alla de trevliga vråarna funnos de allra besynnerligaste små bord: på ett av dem stod en vacker sykorg, på ett annat en skrivpulpet, och på ett tredje lågo flera böcker, som förekommo Rosa som gamla bekanta. I en alkov stod en liten säng med vitt täcke på, och däröver hängde en vacker madonna. Bakom den japanska skärmen, som var litet tillbakavikt, syntes en fin blå och vit tvättservis på en marmorskiva, och där bredvid stod det stora badkaret, omgivet av turkiska handdukar och en svamp så stor som Rosas huvud.
Onkel måtte vara särdeles förtjust i kallt vatten, tänkte Rosa med en rysning.
Därpå vandrade hennes blickar till toalettrummet därinnanför — vartill man genom den halvöppna dörren kunde se in — och där föllo de på en mängd lådor, hyllor och andra förvaringsställen, som så bruka reta barns nyfikenhet.
Det här vore en förträfflig plats för alla mina nya saker, tänkte hon och undrade med detsamma, vad hennes onkel kunde förvara i denna helgedom.
O, vilket förtjusande toalettbord! var hennes nästa tanke, då hon närmade sig detta inbjudande rum.
Över toalettbordet hängde en gammalmodig rund spegel med en förgylld örn ovanpå, vilken höll i näbben det lilla sidenband, varmed de vita gardinerna, som föllo ned på båda sidor, uppknötos.
Bordet var betäckt med alla till en toalett hörande småsaker: ett par fint arbetade silverstakar, alla slags borstar med elfenbenshandtag, ett tändsticksställ av porslin, små vackra brickor att lägga småsaker på och, mest imponerande av allt, en stor, rund blå sidendyna, kokett garnerad med spetsar och med ljusröda rosenknoppar i hörnen.
Denna dyna gjorde ett överraskande intryck på Rosa, ja, hela bordet förvånade henne, och hon stod just och tänkte med ett leende på läpparna:
Onkel måtte vara en sprätt, men det skulle jag aldrig ha trott om honom! då han i detsamma öppnade dörren till ett stort skåp och helt vårdslöst sade:
— Herrar tycka om mycket utrymme för sina småsaker. Anser du inte, att detta bör kunna tillfresställa mig?
Rosa kastade en blick dit in och gjorde en häftig rörelse av överraskning, ehuru allt vad hon såg där blott var vad man vanligen finner i skåp — kläder, skodon, koffertar och askar. Men det besynnerliga i saken var, att dessa kläder bestodo av små vita och svarta klänningar; den rad av små fina skodon, som stod där, hade aldrig varit på onkel Alecs fötter; ur hattasken, som stod på en hylla, stack fram en flik av ett grått flor; ja, påsen som hängde på dörren var ju hennes egen lappåse med ett hål i ena hörnet. Hon kastade en hastig blick omkring rummet och förstod nu, varför det hade förefallit henne alltför prydligt för en man, och varför hennes bibel och psalmbok lågo på bordet bredvid sängen; ja, till och med betydelsen av rosenknopparna på den blå sidendynan blev henne nu klar. Det gick plötsligt upp ett ljus för henne, och med en känsla av hänryckning fattade hon, att detta lilla paradis var ämnat för henne. Vid denna upptäckt slog hon i förtjusningen armarna omkring onkel Alecs hals och ropade med häftighet:
— Onkel du är alldeles för god emot mig! Jag skall göra allt vad du ber mig om, rida på de vildaste hästar, taga iskalla bad, äta motbjudande rätter och låta kläderna hänga på mig, för att du skall se hur tacksam jag är för detta kära, vackra, förtjusande rum.
— Detta är en del av den kur jag ämnar låta dig gå igenom, Rosa. Jag vill ha dig här för att du skall kunna begagna dig av mina trenne bästa läkemedel på det lättaste och angenämaste sätt. Fullt upp med sol, frisk luft och kallt vatten; även en glad omgivning och litet arbete, ty Phebe skall lära dig hur du skall hålla detta rum i god ordning, och hon skall bli din lilla uppasserska såväl som din vän och lärarinna. Förefaller detta dig svårt och motbjudande, min älskling?
— Nej, herr doktor, mycket, mycket angenämt, och jag skall försöka, så mycket det står i min förmåga, att vara en god patient. Men jag tror verkligen, att det inte är möjligt att vara sjuk i detta rum, tillade Rosa med en lycklig blick, då hennes ögon vandrade från det ena behagliga föremålet till det andra.
— Du tycker således mera om min medicin än tant Myras och bryr dig inte om att kasta den ut genom fönstret, eller hur?