Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 10

←  Hemligheten

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund En uppoffring

Macs sjukdom  →

TIONDE KAPITLET.
En uppoffring.

Det blev verkligen, som Charlie hade förutsagt, »storartade tillställningar» på Holmen dagen därpå, och Rosa deltog i allt med en iver som om hon föresatt sig att så mycket som möjligt njuta av varje minut.

Det började med en munter frukost; så begåvo sig alla ut på fiske, vilket hade stor framgång, och därpå bar det av ut i sjön med hela sällskapet, ty till och med tant Jessie hade iklätt sig den röda simdräkten och följde med.

Rosa simmade helt dristigt ut på det största djup, ty hon hade alltid onkel Alec i beredskap, som tog henne i släptåg och simmade i land med henne; tant Jessie däremot låg helst och plaskade nära land, där det ej var djupt, och Jamie simmade alltid i hennes närhet lik en liten valfisk bredvid sin mor, under det de övriga pojkarna satte av ut i klunga och utförde danser och pantomimer av samma slag som dem som förekomma i den bekanta berättelsen: »Alices äventyr i Sagolandet.»

Ingenting utom pannkakor skulle ha kunnat locka dem ifrån dessa lekar och danser i det salta djupet, men denna sedan urminnes tider omtyckta rätt måste lagas, och därtill fordrades både tid och skicklighet. De begåvo sig således direkt ur vattnet till elden.

Det behöver väl ej nämnas, att när anrättningen var färdig, befanns det vara de läckraste pannkakor, som någonsin blivit gräddade, och att den mängd därav som förtärdes skulle ha förvånat världen, om det kommit till allmänhetens kännedom.

Efter denna ansträngning kände de sig alla benägna för en kort siesta, och så lade de sig, var och en efter behag, inne i tälten, ute på backen eller var det föll dem in, och pojkarna somnade där de kastade sig ned, likt den trötte krigaren efter slutad drabbning.

De äldre hade just helt bekvämt gjort sig i ordning till en liten lur, då ungdomen steg upp, vederkvickt av sömnen och beredd till nya bragder. På en vink av chefen begåvo de sig alla till en håla i berget, där de funno pilar och bågar, stridsklubbor, gammaldags svärd och åtskilliga andra intressanta föremål.

Uppkrupen på en klippa, varifrån hon hade en vidsträckt utsikt, satt Rosa och åsåg en mängd spännande scener, utförda med mycken skicklighet och historisk noggrannhet av hennes begåvade kusiner. Jamie satt vid hennes sida beredd att förklara för henne, vad hon möjligen kunde finna svårt att fatta.

Sålunda åsåg hon, hur kapten Cook mördades av invånarna på Ovaihi; hur Sindbad landsteg och hade mångahanda äventyr, och huruledes det ena fartyget efter det andra av de upproriska vågorna slungades mot stranden, som därvid beströddes med spillror och lik.

Rosa tyckte, att det var det mest fängslande skådespel hon någonsin bevittnat; och då representationen slutade med en stor balett av invånarna från Fidjiöarna, vilkas barbariska skrik jagade fiskmåsarna på flykten, då fann hon icke ord for att uttrycka sin förtjusning.

Efter att i solnedgången ånyo ha simmat omkring en stund på vattenytan tillbragte de en angenäm afton bland bergen och åsågo, huruledes de med lyktor försedda ångarna begåvo sig ut till havs samt huru lustbåtarna seglade in i hamnen, varefter alla tidigt begåvo sig till sängs, belåtna med sin andra dag i lägret och föresättande sig att riktigt sova ut, för att hur tidigt som helst vara beredda till morgondagens festligheter.

— Archie, bad inte onkel dig ro hem efter färsk mjölk och något annat, vad det var?

— Jo, varför frågar du det?

— Snälla du, låt mig få följa med! Jag har något mycket viktigt att uträtta; du vet att jag blev bortförd i en sådan brådska, viskade Rosa helt förtroligt till Archie, då hon sade godnatt till kusinerna.

— Ja, mer än gärna för mig, och jag gissar, att Charlie lär väl inte ha något däremot heller.

— Tack ska du ha. Kan jag lita på, att du bistår mig i morgon, när jag ber om lov därtill, och att du inte säger ett ord därom förrän då, utom till Charlie. Lova mig det! bad Rosa med en sådan iver att Archie intog en teatralisk ställning och med mycken patos deklamerade:

— Jag svär vid denna måne, som övergjuter himmel och jord med sitt sken!

— Tyst, det är bra! God natt nu! svarade Rosa och begav sig mycket belåten till sitt tält.

— Hon är en liten underlig flicka, tycker du inte det, prins?

— Hon är en liten söt unge, tycker jag. Jag är riktigt förtjust i henne.

Rosa, som hade mycket god hörsel, hade uppfångat båda anmärkningarna, och hon sade till sig själv, i det hon inträdde i tältet, med en min av sårad värdighet:

— Liten unge, gudbevars! De där pojkarna tala alltid om mig som om jag vore ett litet barn. Nå, jag hoppas att de skola behandla mig med mera aktning efter morgondagen.

Archie bistod henne verkligen morgonen därpå, och hennes anhållan blev gärna beviljad, då gossarna genast igen skulle återvända till Holmen.

Och så bar det av för dem, och Rosa satt och viftade åt de kvarblivande med ett tankfullt uttryck i sitt ansikte, ty ett hjältemodigt beslut uppfyllde hennes bröst: hon ville giva ett nytt och rörande exempel på ädel självuppoffring.

Medan gossarna väntade på mjölken sprang Rosa till Phebe, uppmanade henne att genast lämna sina diskar, sätta på sig sin hatt och medtaga en biljett till onkel Alec, vari hon skulle förklara sitt något hemlighetsfulla beteende. Phebe lydde, och när hon gick ned till båten följde Rosa henne och sade åt gossarna, att hon inte var färdig att fara ännu, men någon av dem kunde ju komma över efter henne, när hon signalerade med en vit flagga från balkongen.

Innehållet i den biljett Phebe hade med sig var av följande lydelse:

»Snälla onkel! Jag ämnar intaga Phebes plats i dag och låta henne roa sig i stället. Gör mig den tjänsten att icke fråga efter vad hon säger, utan håll henne bara kvar, och bed gossarna vara mycket snälla emot henne för min skull. Du skall ej tro att det är så lätt att göra detta; nej, tvärtom, det är påkostande att gå miste om den allra roligaste dagen. Men jag tycker, att det är så egennyttigt av mig att behålla allt nöjet för mig själv och inte låta Phebe få något roligt, och därför vill jag göra denna lilla uppoffring. Låt mig nu få min vilja fram, och skratta inte åt mig. Jag försäkrar dig, att jag gör det av uppriktigt hjärta, och att jag inte det ringaste frågar efter något beröm därför. Hälsa till alla från Rosa.»

— Gud välsigne det kära barnet, vad hon har för ett gott hjärta! Ska vi fara efter henne, Jessie, eller låta henne få sin vilja fram? sade doktor Alec, sedan det första utbrottet av blandad belåtenhet och överraskning hade lagt sig.

— Låt henne vara, och gör icke hennes lilla uppoffring om intet. Jag vet att hon menar allvarligt, och det bästa sättet att visa henne vårt gillande är att låta Phebe få en riktigt glad dag. Jag försäkrar att hon gjort sig förtjänt därav, svarade mrs Jessie och gjorde ett tecken åt gossarna, att de ej skulle visa hur ledsna de voro över sina svikna förhoppningar, utan göra sitt bästa för att roa Rosas vän.

Det var mycket svårt att avhålla Phebe ifrån att genast bege sig hem, och hon förklarade, att hon inte skulle få ett grand roligt utan miss Rosa.

— Jag slår vad om vad som helst, att hon inte håller ut hela dagen, utan att vi få se henne komma sättande hit över bäst det är, sade Charlie. Och de övriga voro så benägna att dela denna tanke, att de tröstade sig över saknaden efter den tillämnade drottningen vid dagens fest med hoppet att hennes frånvaro ej skulle bli långvarig.

Men timme efter timme förflöt, utan att något tecken visade sig från balkongen, ehuru Phebe, som ej ville övergiva hoppet, icke kunde taga sina ögon därifrån. Ingen förbifarande båt medförde rymmerskan, ehuru så många längtansfulla blickar med iver sökte efter de ljusa lockarna under alla runda hattar; och till slut sjönk solen ned i havet, utan att någon Rosa visat sig.

— Nå, hon kan då åtminstone inte undgå att se fyrverkeriet, om hon inte är nötaktig nog att tro, att hennes ädelmod bjuder henne att stänga in sig i en mörk skrubb och låta bli att se hitåt, sade Archie, som var litet förargad över Rosas visade otacksamhet.

— Vårt kan hon nog se förträffligt, men hon kommer att gå miste om det stora på kullen. Men kanske när allt kommer omkring att pappa alldeles har glömt bort dem, bifogade Steve, avbrytande den harang Mac hade börjat angående forntidens festligheter.

— Ja, jag försäkrar att vad mig vidkommer, så vore det en bra mycket skönare syn, om jag fick se henne komma hit än att se det grannaste fyrverkeri som nånsin givits, sade Phebe, som hela tiden grubblade på att rymma på en av båtarna, om hon bara kunde komma åt.

— Låt saken ha sin gång; om hon kan motstå den lysande inbjudning vi sända henne, är hon en hjältinna, sade onkel Alec, med en hemlig önskan, att hon ej skulle kunna det.

Emellertid hade Rosa tillbragt en stilla, arbetsam dag. Hon hade hjälpt Dolly passa upp på tant Peace och med fasthet tillbakavisat tant Plentys försök att få henne att vända åter till den sälla ön.

Det var påkostande på morgonen att komma in ifrån den glada världen därute, där flaggor vajade och kanoner dundrade och alla beredde sig på en festlig dag — det var mycket påkostande då att komma in och diska koppar och fat, under det att Dolly brummade och tanterna jämrade sig. Det var mycket påkostande att se dagen förflyta, att veta hur angenäm varje timme skulle vara därborta, och att ett enda ord från henne kunde föra henne dit hon av hela sitt hjärta önskade komma. Men det mest påkostande av allt var när aftonen kom, tant Peace sov, tant Plenty hade ett besök i förmaket, Dolly stod i porten och såg på grannlåten och det ej fanns annat att göra än att sitta ensam på balkongen och se på, hur de granna raketerna ifrån Holmen, kullen och staden stego upp mot skyn, att lyssna på musiken och att se båtarna, lastade med glada, festligt prydda människor, fara fram och tillbaka.

Då — det måste vi bekänna — då skymdes de blå ögonen av en och annan tår, och en gång när en mycket grann pjäs uppsläpptes och upplyste Holmen, så att Rosa tyckte sig se tälten, då böjde hon det lockiga huvudet ned mot räckverket och viskade:

— Jag hoppas ändå, att där är någon som önskar, att jag vore med!

Tårarna voro dock redan alldeles försvunna, och hon satt och såg på, hur Holmen och kullen liksom svarade varandra med raketer och alla möjliga grannlåter; hon log vid tanken på hur bråttom gossarna måtte ha för att kunna underhålla en så livlig tävlan, då onkel Mac kom inträdande till henne och brådskande sade:

— Se så, barn, ta på dig din krage eller pelis eller vad du kallar det, och följ med mig. Jag kom för att hämta Phebe, men tant Plenty säger att hon redan har farit, och därför vill jag ha dig i stället nu. Jag har Fun med mig nere i båten, och du måste följa med oss och se på mitt fyrverkeri. Du skall veta att jag har tillställt det enkom för din skull, så du får lov att se det också, annars bleve jag bra narrad.

— Men onkel … började Rosa, med en känsla att hon kanske borde neka sig även denna skymt av glädje.

— Jag vet, min vän, jag vet allt; tant har talt om det för mig. Men nu är det ingen, som behöver dig så väl som jag, och därför får du lov att följa med, sade onkel Mac, som tycktes mycket ivrig att komma därifrån, men dock var ovanligt vänlig.

Och så följde Rosa med och fann den lille kinesen med en grann kulört lykta väntande på att få hjälpa henne stiga i båten; och hon var nära att kvävas av skratt, då han på sin brutna engelska bjöd till att uttrycka sina känslor.

Klockorna i staden slogo nio, när de kommo ut ur viken, och fyrverkeriet på Holmen tycktes vara slut, ty inga raketer besvarade det sista romerska ljuset, som strålade på kullen.

— Vårt fyrverkeri är slut nu, kan jag se, men de fortfara från flera håll i staden. Ack så vackert det är! sade Rosa, svepande kappan omkring sig, och betraktade scenen med tankfullt intresse.

— Jag hoppas att mina pojkar inte råkat ut för något missöde! mumlade onkel Mac, men tillade sedan med ett förnöjt skratt, när han såg att en gnista lyste till: Nej, nu kommer det. Se nu på, Rosa, och få se hur du tycker om detta; det är anordnat enkom till heder för din ankomst.

Rosa spände upp ögonen så mycket hon förmådde och såg hur gnistan utvecklade sig och antog formen av en guldvas. Därpå framkommo gröna blad, i vars mitt en karmosinröd ros lyste fram ur mörkret med strålande glans.

— Är det en ros, onkel? frågade hon och slog ihop händerna av förtjusning, då hon varseblev den sköna blomman.

— Ja, visst är det en ros! Se nogare på den och försök att gissa vad detta skall betyda, svarade onkel Mac skrattande och glädjande sig däråt som en pojke.

En bukett av något som först såg ut som purpurfärgade kvastar syntes nedanför vasen, men Rosa gissade vad det skulle betyda. Hon stod kapprak i båten och höll sig fast vid onkels axlar samt utropade, jublande av hänryckning:

— Tistlar, onkel, skotska tistlar: de äro sju till antalet, en för var och en av gossarna! O, ett sådant roligt påhitt! — Och hon kom i ett sådant skratt, att hon föll handlöst ned i båten, där hon satt kvar tills det lysande skådespelet var slut.

— Jag smickrar mig med att detta var ett ganska lyckat påhitt, sade onkel Mac högligen belåten med framgången av sitt fyrverkeri. Ska vi nu lämna av dig vid Holmen eller ta dig med oss hem igen, min lilla snälla flicka? tillade han, i det han upplyfte henne, med en så gillande och vänlig ton att Rosa föll honom om halsen och kysste honom.

— Hem, snälla onkel, och jag tackar dig mycket, mycket för det vackra du ställt till för min skull. Jag är så glad, att jag fick se det, och jag är säker på att jag kommer att drömma om det i natt, svarade Rosa med ståndaktighet, ehuru hon med detsamma kastade en längtansfull blick bort till Holmen, som de nu voro så nära, att hon kunde känna krutlukten och se figurerna som gingo omkring där.

Och så foro de hem; och Rosa sade till sig själv, innan hon somnade: — Det var svårare, än jag hade tänkt, men jag ville ändå inte ha det ogjort, och jag eftersträvar ingen annan belöning än den glädje jag skänkt Phebe, det är min uppriktiga tanke.