Alices äventyr i underlandet/Kapitel 10
| ← Den falska sköldpaddskalvens historia |
|
Stulna tårtor → |
TIONDE KAPITLET.
Hummerkadriljen.
Den Falska Sköldpaddskalven drog en djup suck och förde sin ena labb över ögonen. Han såg på Alice och försökte tala, men snyftningarna kvävde hans röst i flere minuters tid. »Just som om han hade ett fiskben i vrångstrupen!» skrek gripen och började dunka honom i ryggen och rycka honom i öronen. Tillsist fick den Falska Sköldpaddskalven åter ljud och fortsatte, med tårarna rinnande utför kinderna:
»Du har kanske inte levat länge på havsbottnen», (»Nej», sade Alice), »och kanske inte ens blivit presenterad för en hummer» (Alice började: »Jag har engång smakat —» men hejdade sig i tid och svarade: »Nej aldrig»), — »och då kan du inte ha en aning om hur härlig en hummerkadrilj är!»
»Nej», sade Alice, »vad är det för en dans?»
»Ack», sade gripen, »först ställer man upp sig i en lång rad längs stranden —»
»I två rader!» ropade den Falska Sköldpaddskalven. »Sjölejon, sjöhundar, sköldpaddor o. s. v., och när man då har kört undan småfiskarna, —»
»Det tar vanligtvis en viss tid», avbröt honom gripen.
»— så dansar man fram mot varann två gånger —»
»— var och en med en hummer vid sidan —» skrek gripen, »det begriper fröken ju nog!»
»Det förstås!» sade den Falska Sköldpaddskalven, »så byter man humrar och drar sig tillbaka i samma ordning; varpå man kastar sina —»
»— sina humrar —» skrek gripen med ett högt skutt i vädret.
»— ut till havs så längt man förmår, —»
»— simmar efter dem! —» tjöt gripen.
»— svänger om på havsbottnen!» ropade den Falska Sköldpaddskalven med en vild kapriol.
»— byter humrar igen!» vrålade gripen.
»— återvänder i land och — och det är första turen», sade den Falska Sköldpaddskalven med plötsligt sänkt röst; och de två varelserna, som hade skuttat omkring som galna, satte sig sorgset och stilla ner igen och såg på Alice.
»Det måtte visst vara en utomordentligt rolig dans», sade Alice blygt.
»Skulle du tycka om att se den?» frågade den Falska Sköldpaddskalven.
»Rysligt mycket», sade Alice.
»Låt oss visa henne första turen!» sade den Falska Sköldpaddskalven till gripen. »Vi får reda oss utan humrar, förstås. Vill du sjunga?»
»Åhnej, sjung du hellre!» sade gripen. »Jag kan inte ordena mer!»
Och så började de dansa högtidligt runt omkring Alice, och trampade henne på tårna då och då när de kom för nära, och slog takten med framtassarna, medan den Falska Sköldpaddskalven långsamt och vemodigt sjöng:
»Följ mig över fria vågor!» — så till snigeln sad’ en sill; —
»se där bidar glad en sjöhund, han ej fåfängt vänta vill!
— se hur muntert hundra humrar ila fram i slutna led,
alla havets fiskar dansa, — vill du inte dansa med?
vill du, vill du, vill du, vill du, vill du icke dansa med?
vill du, vill du, vill du, vill du, vill du icke dansa med?
»Har ditt hjärta aldrig anat, huru fri man blir i håg,
när man kastas hän med humrar i det vida havets våg?»
— Men försagd och tveksam blickar snigeln uti djupet ned:
»— Det är alltför vilt och stormigt, jag vill icke dansa med,
icke, icke, icke, icke, jag vill icke dansa med,
icke, icke, icke, icke, jag vill icke dansa med!»
»— O, vad gör det, var vi hamna?» kvad den djärva sillen då,
»stiger icke där i fjärran hoppets kust ur böljan blå?
Överallt är varje väsen dock sin egen lyckas smed;
följ mig älskling, över vågen! — kom och lär dig dansa med!
vill du, vill du, vill du, vill du, vill du icke dansa med?
vill du, vill du, vill du, vill du, vill du icke dansa med?»
»Tusen tack! det var en utomordentligt intressant dans att se uppå!» sade Alice, som var utomordentligt glad att den äntligen var slut; — »och vad den sången var vacker! Fick den där sillen och snigeln sedan varandra?»
»Åh, vad sillen angår», sade den Falska Sköldpaddskalven, »så — du har väl sett henne?»
»Jo ofta», sade Alice, »vid midd —» hon avbröt sig hastigt.
»Jag vet inte riktigt vad Midd är för ett ställe», sade den Falska Sköldpaddskalven, »men vad sillen beträffar, så kunde hon aldrig bli valfisk, sedan hon svikit sitt hjärtas val, utan då råkade hon in bland pack — du har väl hört talas om packade sillar?»
»Javisst», sade Alice.
»Då måste hon sättas i stocken, — därav blev hon en stockfisk; sedan klippte de henne, och då blev hon en klippfisk; — så lutade hon sig över tallrikskanten, och då blev hon en lutfisk; och då uppsade jag bekantskapen. Allt det där var snigelns fel: hade han följt henne, så —»
»Om jag hade varit i snigelns ställe», sade Alice, »skulle jag helt enkelt ha sagt åt sjöhunden: ’ge dig av härifrån, vi vill inte ha dig med!’»
»Kära barn, det där begriper du inte», sade gripen. »Så själlös är väl ingen fisk!»
»Varför inte?» frågade Alice förundrad.
»Naturligtvis inte», sade den Falska Sköldpaddskalven. »Om en fisk vill bege sig någonstans och ber om tillåtelse därtill, är den första frågan alltid: ’vad har du för skäl?’»
»Jaja, men det är väl inte en säl, det», sade Alice.
»Du begriper då ingenting!» sade gripen förargad. »Berätta oss hellre litet om dina egna äventyr!»
»Menar du dem som jag har haft se’n i morse?» frågade Alice litet tveksamt; »förut var jag ju en helt annan människa, begriper du?»
»Begriper du det själv då?» sade gripen.
»Förklara dig!» sade den Falska Sköldpaddan.
»Nej nej! Berätta först sade gripen; »— förklaringar tar alltid en så fasligt lång tid!»
Och Alice började berätta sina äventyr, från den stund då hon först såg den vita kaninen. I början stammade hon och var ängslig; — hon hade ju åhörarne så tätt inpå sig på vardera sidan, och de öppnade ju både ögon och mun så förskräckligt; — men snart eldades hon av sitt ämne till en flytande vältalighet. Åhörarne lyssnade i andlös tystnad, ända tills hon kom till det ställe, där hon hade läst upp »Jag har en lantlig stuga» för den blåa larven, och då allt blev annorlunda. Då drog den Falska Sköldpaddskalven en djup suck och sade: »Högst obegripligt!»
»Allitihop är nog så obegripligt det gärna kan vara!» sade gripen.
»Tänk! orden blev olika fyra gånger efter varandral» sade den Falska Sköldpaddskalven tankfullt. »Jag skulle för min del gärna själv höra henne läsa upp någonting. Tillsäg henne att göra det!» — Han vände sig till gripen, som om denne hade att bestämma över Alice.
»Stig upp och deklamera: ’Tordyveln han sade till brömsen sin vän’!» sade gripen.
»Det är verkligen outhärdligt att alla skall skicka omkring en och förhöra en i allt möjligt!» tänkte Alice; »då kan jag precis lika gärna vara i skolan med detsamma!» Men hon steg ändå upp och började; men hon hade huvudet så fullt utav hummerkadriljen, att orden den här gången blev ännu underligare än den förra:
»Och kräftan hon sade till krabban sin vän:
Om du skulle fara och söka oss män?»
»Och krabban drog klorna uppå sina ben
och for och for, och for alltse’n.»
»Så där brukade jag nog inte läsa upp den versen när jag var barn!» sade gripen.
»Jag har aldrig hört den dikten förr», sade den Falska Sköldpaddskalven, »men den låter minst sagt egendomlig.»
Alice sade ingenting alls. Hon hade satt sig ner igen, med ansiktet gömt i händerna, och undrade om ingenting nånsin mer skulle börja gå ordentligt till igen.
»Fortsätt, mitt barn!» sade gripen. »Hur lyder följande vers? Nå-å:
Och när han kom till saltan hav — — ?!»
»— — — så fick hon vind och det bar av!?»
fortsatte Alice ögonblickligen.
»Jaha! det var nästan alldeles rätt!» sade gripen i uppmuntrande ton. »Det här tar sig ju! Fortsätt bara!»
Alice vågade visst inte vara olydig, fast hon kände på sig att det skulle gå på tok igen; och så fortsatte hon med darrande röst:
»Och när hon kom till konungens gård,
så stod där en hummer och krusa’ sitt hår — — —»
»Bed henne nu förklara vad det där betyder!» sade den Falska Sköldpaddskalven.
»Det är nog för mycket fordrat vid hennes ålder!» svarade gripen hastigt.
»Men inte har ju humrar något hår!» sade den Falska Sköldpaddskalven. »Hur kunde han då krusa det?!»
»Han — han gjorde sig väl i ordning till kadriljen!» sade Alice; men hon längtade mycket att det skulle bli tal om något annat.
»Ja men, ser du, ingen av oss begriper det där, om du inte förklarar det för oss», sade den Falska Sköldpaddskalven.
»Nej, nej, — sitt ner, sitt ner!» sade gripen. Och Alice var alltför glad att få göra det.
»Skall vi dansa andra turen av hummerkadriljen för dig?» frågade gripen. »Eller vill du hellre att den Falska Sköldpaddskalven sjunger en sång för oss?»
»Åh! en sång, om jag får be! — om den Falska Sköldpaddskalven vill vara så vänlig!» svarade Alice, så ivrigt, att gripen fnös i förtretad ton: »Hm! — Nå, i smakfrågor skall man inte disputera! Sjung ’Soppan’ för henne, min gubbe lilla, så är du hygglig!»
Den Falska Sköldpaddskalven suckade djupt, hostade litet och sjöng med tårdränkt stämma följande kväde:
»Soppan glindrande står och ser
över bordet kring maten ner.
Klara soppa, som skimrar så,
sköna soppa med ögon på,
— o hur är du så kall ändå?
— o hur är du så kall ändå?
— o hur är du så kall, hur är du så kall ändå?»
»Stod du icke i kylig prakt
i terrinen med stolt förakt,
kanske skulle då min du bli,
sköna soppa med klimpar i,
— men nu får du gå kall förbi,
— men nu får du gå kall förbi,
— men nu får du gå kall, — nu får du gå KA—LL förbi!»
»Bravo! da capo!» skrek gripen, och den Falska Sköldpaddskalven hade just börjat sjunga om hela visan, då i fjärran hördes ett rop: »Processen börjar!»
»Kom fort!» ropade gripen och tog Alice vid handen och rusade av utan att vänta på sångens slut.
»Vad är det för en process?» flämtade Alice, medan de sprang, men gripen bara flåsade: »Kom fort med!» och sprang allt hastigare, medan de vemodiga orden av den Falska Sköldpaddskalvens sång förtonade i hopplös förtvivlan:
»— men nu får du gå kall förbi,
— men nu får du gå kall, — nu får du gå KA—LL förbi!»