Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 11

←  En uppoffring

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Macs sjukdom

Rosas makt  →

ELFTE KAPITLET.
Macs sjukdom.

I ett avseende ansåg Rosa sin uppoffring misslyckad, ty ehuru de äldre satte mycket värde därpå och visade att de gjorde det, så blevo gossarna dock ej, såsom hon hade hoppats, ögonblickligen uppfyllda av djupaste aktning och vördnad för henne.

Nej, tvärtom, hennes känslor blevo svårt sårade, då hon av en händelse hörde Archie säga, att han ej kunde inse det förståndiga däri, och prinsen gjorde saken ännu värre, då han förklarade henne för »den mest besynnerliga lilla höna han någonsin hade sett».

Det kom dock ganska snart en tid, då Rosa helt omedvetet tillvann sig ej endast sina kusiners aktning, utan även deras tacksamhet och kärlek.

Kort efter tilldragelserna på Holmen träffades Mac av ett solstyng och blev därav mycket sjuk. Det kom så hastigt, att alla råkade i häftigaste oro, ty några dagar svävade gossens liv verkligen i fara. Han gick dock lyckligt igenom; och då, just när familjen gladde sig åt att hava återfått honom, inträffade en ny bedrövelse, vilken spridde dysterhet över dem alla.

Den stackars Macs ögon började bli betänkligt sjuka, och detta var alls icke underligt, ty han hade ansträngt dem övermåttan, och då de aldrig varit särdeles starka ledo de dubbelt.

Ingen vågade säga honom vilka mörka förutsägelser den skicklige ögonläkaren, som undersökte dem, hade gjort, och den stackars gossen försökte att vara tålig och inbilla sig, att några veckors vila skulle ersätta den skada, som flera års överansträngning förorsakat.

Han blev förbjuden att se i en bok, och då läsning och studier voro hans vurm, så var detta ett hårt slag för honom. Alla voro mycket benägna att läsa högt för honom, och i början tävlade gossarna om denna heder. Men när vecka efter vecka förgick och Mac allt fortfarande var dömd till vila och halvmörkt rum, då avtog deras iver, och den ene efter den andre drog sig undan.

Den kvinnliga förmågan av självförsakelse var starkt utvecklad hos Rosa, och hon kvarblev troget på sin post, när alla de andra troppade av. Timme efter timme satt hon i det halvmörka rummet, dit endast så mycket ljus fick intränga att en stråle föll på boken, som hon läste i. Hon tröttnade dock aldrig att läsa för den stackars gossen, vilken med en skärm för ögonen låg tyst och njöt av det enda nöje, som förljuvade de långa dagarna. Ibland var han knarrig och svår att vara till lags, ibland knotade han över att hans föreläserska inte kunde sätta sig in i de torra böcker, han ville höra, och ibland var han så förtvivlad, att det gjorde henne ont att se honom.

Rosa höll dock ut under alla dessa prövningar och uppbjöd hela sin förmåga för att behaga honom. När han var kinkig, visade hon den största tålighet; när han knotade, gick hon helt modigt igenom de tröga sidorna, vilka åtminstone i ett avseende ej voro torra för henne, ty då och då föllo stora, heta tårar ned på dem, och när Mac överlämnade sig åt förtvivlan, tröstade hon honom med så mycket hopp hon vågade ingiva honom.

Han sade ej mycket, men hon visste att han var tacksam, ty hon var honom mera till nöjes än någon av de andra. När hon kom sent, var han otålig, när hon måste gå, syntes han förtvivlad, och när det trötta huvudet värkte som värst, så kunde hon alltid vagga honom till sömns genom att sakta gnola för honom de gamla balladerna, som hennes far tyckt så mycket om.

— Jag vet inte vad jag skulle ta mig till, om inte detta barn vore, brukade tant Jane ofta säga.

— Ja, hon är mera värd än alla de där bullersamma pojkarna tillsammans, tillade Mac, famlande omkring sig för att göra sig säker om, att den lilla stolen stod i ordning, tills hon skulle komma.

Sådan var den belöning Rosa tyckte om, de tacksägelser som uppmuntrade henne, och om hon någon gång kände sig mycket trött kastade hon blott en blick på den gröna skärmen, på det lockiga huvudet, som så oroligt slängde sig på kudden, och på de stackars trevande händerna, och då rördes hennes medlidsamma hjärta och hennes trötta stämma fick nytt liv.

En vacker morgon, då Rosa satt sig ned för att börja en diger volym med titeln: »Franska revolutionens historia», och intogs av en hemlig fruktan för de långa svåra namnen, blev hon plötsligt hejdad av Mac, vilken lik en blind björn lunkade omkring i rummet:

— Vad är det för datum i dag? frågade han.

— Den sjunde augusti, tror jag.

— Mera än hälften av ferierna är förbi, och jag har bara kunnat njuta en vecka därav! Det kan man kalla hårt! sade han och jämrade sig högljutt.

— Ja, det är hårt, Mac; men det är ju långt kvar ännu, och den återstående tiden kan du ju kanske komma att få njuta av.

— Kan jag kanske? Jag vill njuta därav. Tror den där gamle struntgubben, att jag ska behöva hålla mig instängd här länge ännu?

— Det tror jag visst, att han tänker, så vitt inte bättringen går fortare än den hittills gjort.

— Har han sagt något mera på den sista tiden?

— Du vet ju, att jag inte har träffat honom. Ska jag börja nu? Det här ser mycket trevligt ut.

— Ja, gå på du; det kan just göra mig detsamma, svarade Mac och kastade sig ned på soffan, där han brukade ligga, och där han tyckte att han hade mest vila för sitt trötta, tunga huvud.

Rosa började med mycken livlighet och gick hastigt igenom några kapitel. Hon var förtjust över, att hon lyckades så väl med uttalandet av de svåra namnen, ty hennes åhörare rättade henne ej en enda gång och låg så stilla, att hon tog för avgjort att han var i högsta grad intresserad.

Plötsligen blev hon, mitt i det allra intressantaste, avbruten av Mac, som med häftighet reste sig upp i soffan och med en duns satte ned fötterna i golvet. Därefter utropade han med en hes, upprörd stämma:

— Stanna! Jag hör inte ett ord av vad du läser, du kan lika gärna spara din röst och svara mig på en fråga.

— Vad är det, du vill veta? frågade Rosa helt oroligt, ty hon hade något på sinnet och fruktade, att han misstänkte var det var.

— Se på mig Rosa, och svara mig, ty jag vill veta något, som jag vet, att du kan säga mig.

— Kära Mac, fråga mig inte, sade Rosa bedjande.

— Du måste svara mig, annars rycker jag skärmen av mig och stirrar på solen, så mycket jag förmår. Nå, vill du? — Och därmed reste han sig upp, som om han ämnade sätta sin hotelse i verkställighet.

— Ja, jag vill. Jag skall säga dig, vad du önskar, om jag bara vet det, men var inte så häftig och tänk inte på att göra något så förryckt! ropade Rosa helt förtvivlad.

— Nå, det är bra; hör på då, och slingra dig inte undan, som alla de andra göra. Sa inte doktorn, att mina ögon voro sämre sista gången han var här? Mamma ville inte säga mig det, men du måste.

— Jag tror, att han sade det, stammade Rosa.

— Jag kunde tro det! Sade han, att jag skulle kunna börja i skolan igen, när ferierna äro slut?

— Nej, Mac, viskade Rosa.

Ett enda ofrivilligt utrop av smärta gick över Macs läppar, men Rosa såg hur han bet ihop tänderna och drog ett djupt andetag, liksom om hon tillfogat honom ett hårt slag. Han behärskade sig dock tappert och frågade efter några minuter med stadig stämma:

— Hur snart tror han, att jag kan börja på att studera igen?

Det var mycket påkostande för Rosa att besvara denna fråga, men hon visste, att hon måste göra det, ty tant Jane hade förklarat att hon ej kunde det, och onkel Mac hade bett henne framföra den bedrövliga underrättelsen till hennes stackars kusin.

— Inte på många månader.

— Hur många? frågade han med en vresig häftighet, som var gripande att höra.

— Kanske ett år.

— Ett helt år! Och jag, som hade hoppats att vara student vid den tiden.

Han sköt upp skärmen och stirrade på henne med bestörta ögon, vilka han dock ögonblickligen måste sänka, ty de bländades alldeles av den svaga ljusstrålen.

— Å, det hinner du nog med! Nu får du lov att vara tålig och spara dina stackars ögon, tills de bli alldeles bra, annars bli de kanske sjuka igen, när du har svårare att undvara dem, sade Rosa med tårar i sina egna ögon.

— Det vill jag inte! Jag vill studera och slå mig igenom, det må nu gå hur det vill sedan. Det är bara prat, att jag behöver akta mig så länge. Det är så likt läkarna att hålla fast en stackare i sina klor så länge som möjligt. Men jag skall inte underkasta mig det, jag skall det inte! — Och därmed slog han med knytnäven i den oskyldiga kudden, liksom hade han den hårdhjärtade doktorn i sitt våld.

— Hör på mig, Mac, sade Rosa med lugnt allvar, ehuru hennes röst darrade och det gick omkring för hennes ögon. Du vet, att du har fördärvat dina ögon genom att läsa vid brasan i skymningen och att sitta uppe vid dina böcker långt in på nätterna, och nu måste du plikta därför; doktorn sade detta. Du måste vara försiktig och göra, som man säger, annars blir du blind.

— Nej!

— Jo, det är sant, och han ville, att vi skulle säga dig, att ingenting annat än fullkomlig vila kan kurera dig. Jag vet, att det är förskräckligt hårt, men vi skola alla bjuda till att hjälpa dig bära det; jag skall läsa för dig hela dagarna och leda dig och passa upp dig och försöka göra det lättare —

Här avbröt hon sig, ty hon märkte tydligt att han ej hörde ett enda ord av vad hon sagt. Ordet »blind» tycktes ha tillintetgjort honom, ty hans ansikte var begravt i kudden, och han låg så stilla att Rosa blev helt ängslig. Hon satt orörlig under några minuter, längtande att kunna trösta honom, men ej vetande hur, och önskade att onkel Alec måtte komma, ty han hade lovat att framföra sorgeposten till Mac.

Plötsligen framträngde ur det beklämda bröstet en till hälften kvävd snyftning, vilken gick henne djupt till hjärtat, ty det var den mest hjärtgripande snyftning hon någonsin hört. Den arme gossen fick ju ej gråta, ehuru detta vore den naturligaste lindringen i hans smärta; han vågade ej giva luft åt sin förtvivlan genom tårar, ty det vore ett fördärv för de sjuka ögonen.

»Franska revolutionen» föll ur Rosas knä, hon sprang fram till soffan, föll ned på knä framför den och sade med denna moderliga ömhet, som flickor bruka hysa för alla lidande varelser:

— Kära min stackars Mac, du får inte gråta, det är så farligt för dina ögon. Lyft upp ditt huvud ur denna varma kudde och låt mig få svalka det. Jag undrar inte på, att du känner dig olycklig, men för all del, gråt inte. Jag skall gråta för dig, ty mig gör det ingen skada.

Under det Rosa talade alla de tröstande ord hon kunde finna, fuktade hon sakta de svidande ögonen och baddade den heta pannan med eau-de-cologne och vatten, men hennes patient låg helt stilla med en blick, som gjorde ett sorgligt intryck på henne.

— Homerus var blind, likaså Milton, och likväl voro de i stånd att utföra något, som gjorde dem ihågkomna av eftervärlden, sade han, liksom för sig själv, i en högtidlig ton.

— Kanske att jag ändå skulle kunna studera om någon läste för mig och skrev och dylikt, vartill man måste begagna ögonen. Tror du, att jag skulle kunna det med tiden? frågade han, livad av en plötslig stråle av hopp.

— Det tror jag nog, såvida ditt huvud är starkt nog. Du skall veta, att solstynget gjort dig mycken skada, och din hjärna och dina nerver behöva vila, säger doktorn.

— Jag skall tala med gubben nästa gång han kommer och ta reda på vad jag egentligen får göra, så vet jag åtminstone hur jag har det. Vad jag var för en galning den där dagen, som låg där och stekte huvudet på mig och lät solen lysa i boken, tills bokstäverna dansade omkring för ögonen på mig! Jag ser det så tydligt nu, bara jag håller ögonen igen: små svarta kulor, som hoppa om varandra, och stjärnor och alla slags besynnerliga saker. Jag undrar, om alla blinda se sådant?

— Tänk inte på det, jag skall fortsätta med läsningen, vill du inte det? Vi komma snart till det allra intressantaste, och då glömmer du nog allt det där ledsamma, föreslog Rosa.

— Nej, jag skall aldrig kunna glömma det. Åt skogen med den gamla »Revolutionen»! Jag vill inte höra ett ord mera. Mitt huvud värker, och jag är så het. O, så härligt det skulle vara att få göra en utflykt på havet med »Stormen»! — Och den stackars Mac kastade och slängde sig, som om han ej visste vad han skulle ta sig till.

— Låt mig sjunga för dig, så slumrar du kanske in, och då blir dagen litet kortare, sade Rosa, i det hon tog en solfjäder och satte sig bredvid honom.

— Kanske jag skulle kunna göra det. Jag sov inte mycket i natt, och när jag slumrade till litet, så drömde jag en mängd galenskaper. Hör på, Rosa, tala om för de andra, att jag vet det nu, och att det är mycket bra, och att jag inte vill, att de ska tala med mig därom eller gå och lipa över mig. Dra på nu med sången, så ska jag försöka sova. Ack, om jag kunde sova ett år och vakna upp frisk.

— O, Mac, vad jag önskar, att du skulle kunna det!

Rosa sade detta med en sådan innerlighet, att Mac blev rörd därav. Han famlade efter hennes förkläde och fasthöll ena hörnet därav, som om det gjort honom gott att veta, att han hade henne i sin närhet. Men han sade endast:

— Du är en liten snäll, medlidsam varelse, Rosa! Ta nu den där sömniga sången, som du vet, att jag alltid brukar somna vid.

Fullkomligt belåten med detta ringa bevis på erkänsla för allt hennes deltagande, började Rosa fläkta med solfjädern och sjöng därunder med ett drömmande poetiskt föredrag den vackra skotska balladen. Inom några minuter var den arme lidande gossen förflyttad till drömmarnas land, uttröttad som han var efter den bedrövliga underrättelse han fått och de bemödanden han gjort att manligt bära den.