Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 04
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
Fjärde kapitlet.
Ett par mil från Tistelön ligger ett litet fiskläge. I åtskilliga riktningar från den gropiga, ojämna stenläggningen, vars tydliga mening är att föreställa en gata, finnes en mängd små stugor. De förnämsta skryta med en rödfärgad framsida, men nästan alla hava på gaveln av de utbyggda förstugukvistarna något bildhuggeriverk från förolyckade fartyg, för det mesta förgyllda gallionsbilder, eller andra dylika prydnader.
Vi inträda nu i det lilla rödmålade hus, som, med sina vita fönsterluckor och avskilda belägenhet mellan bryggan och de ruckliga sjöbodarna, tycktes hänvisa på något förmer än de andra. Sådant är ock förhållandet: huset bebos av den tjänstgörande kustbevakaren, jaktlöjtnanten Arnman med hans lilla hushåll.
Se, hur snyggt det ser ut! Förstugukvisten är städad och fin. Genom de små men rena fönsterrutorna lysa höga balsaminer vid sidan av en geranium och en liten apeltelning i en grönmålad låda. Och mitt igenom det anspråkslösa orangeriet framtittar ett huvud med uppstruket hår och bindmössa. Det är fru Katrina Arnman, jaktlöjtnantens hustru.
Gökklockan i stugan slog tolv, och vid dess sista slag trädde fru Arnman ut på förstugukvisten och såg sig omkring. Det var en präktig kvinna, denna fru Arnman; hon utgjorde sin mans ära och krona och var att anse som ett slags levande hjälpreda i alla förhållanden, varför hon ock flitigt anlitades av de fattiga fiskarna, vilka i henne sågo en mor, färdig att höra och hjälpa så långt hon förmådde, men även att ej lägga fingrarna emellan, när det gällde att bestraffa ett fel, en ovana eller någon brist på renlighet. Fru Katrina var en sträng och allvarsam husmoder. Icke desto mindre var hon högt älskad av sin enda tjänare, gamla Annika; och ehuru även sträng i sin uppfostran mot det enda barn, varmed Herren välsignat hennes äktenskap, var hon även som mor älskad, vördad och åtlydd: ett ord från hennes läppar var ett orakel, omöjligt att motstå. I fru Katrinas hela väsen och stora fylliga figur låg också något, som rätt gärna kunde kallas imposant: envar, som såg henne, rönte inflytandet av hennes omedvetna värdighet.
— De karlarna ha nu aldrig reda på tiden! Jag undrar just vad gubbarna ha för sig?
I detsamma syntes ett par personer med hastiga steg vika om hörnet av ena sjöboden och nalkas huset. — Kors, så ni söla! utropade fru Katrina. Vet ni inte, att klockan slagit tolv — långan kallnar, och Arve, stackars pojke, är färdig att bita sig i fingrarna av hunger.
— Brumma inte, mor! svarade i godlynt ton den yngre av männen, vilka bägge räknade mannaålderns gräns bakom sig. Jag har redan fått något att tänka på — tulljakten skall ut redan i eftermiddag.
— Då slår jag vad om att du fått väderkorn på sälskyttarna på Tistelön… men det kunna vi tala om sedan. Nu skola vi se till, att ni få taga supen på fisken, innan den kallnar.
Alla tre gingo in i det snygga, trevliga rummet, där ett bord för fyra personer stod dukat. De tvenne platserna intogos av jaktlöjtnanten och hans hustru, den tredje av sonen Arvid, en fjortonårig, levnadsfrisk gosse, och den fjärde av husets vän, för detta underlöjtnanten vid kungl. maj:ts och kronans flotta, herr Per Fabian Askenberg, gammal kamrat till gubben Arnman, som i sin ungdom även tjänat vid flottan.
Det var en vacker liten familjetavla att se dessa fyra goda och lyckliga människor tillsammans. Den fullkomligaste kärlek och enighet rådde i deras krets, och ofta roade löjtnant Per med sina trevliga historier den mera allvarsamme Arnman, då efter dagens slut de språkade vid aftonpipan och i minnet genomgingo sina forna äventyr.
Den gamle hederlige invaliden levde ingalunda på nåder hos sin vän: nej, han hade, i utbyte mot förmågan att nyttja sin högra arm, erhållit en ständig pension, vartill lades räntan av ett litet kapital, förvärvat under bättre tider; och denna senare skatt, som av gubben Askenberg ansågs lik en främmande egendom, var, jämte hans vapen, vilka prydliga och blanka hängde över sängen i hans kammare, bestämd åt Arve, hans gudson, gunstling och lärjunge.
De samtal, som vanligen vid bordet höll jämn takt med anfallen i fiskfatet, lät likväl i dag icke förnimma sig. Fru Katrina lagade i tankarna till fars matsäck, Arve spekulerade på något råd att få följa med på resan, jaktlöjtnanten själv såg fundersamt ned på tallriken och gubben Askenberg hemsöktes av det nog sällsynta fallet att känna sig olustig, nästan oroad, utan någon orsak.
Men vid soppan, då fru Katrina hade matsäcken färdig. ville hon veta, varför alla tego.
— Hur är det Arnman, min gubbe, vad har du hört?
— Mycket mor, viktiga nyheter! Angivelse för lurendrejeri är åter gjord mot sälskyttarna på Tistelön. Men denna gång hoppas jag få dem i fällan. Vinden är god, och jakten skall före nattens inbrott ligga på god utkik.
— Är det då så säkert, som att taga på hyllan, att de ge sig ut i natt? frågade Katrina. Det blåser upp till storm på aftonen, och det är ej gyckel att söka upp dem i deras smyghål.
— Nej, mor, gyckel är det visst inte. De smuggla inte i smått, de kanaljerna, och det vore en vacker fångst att göra, om saken lyckades.
— Ja, därpå beror det! inföll gubben Askenberg betänksamt. Här blir en tjocka i natt, som jag fruktar mera än stormen. Jag skulle inte få en blund i ögonen, om jag vore hemma; därför följer jag med på expeditionen.
— Jag också, far, jag vill äntligen vara med! utbrast Arve.
— Å prat, din byting, sitt du hemma, tills du blir torr bakom öronen! inföll fru Katrina.
Arve knotade, men fru Arnman hade uppfött sin son i tukt och Herrans förmaning. Där hon hade sagt sitt nej, var icke värt att knysta. Men den efter äventyr längtande gossen kunde dock icke avhålla sig från att tid efter annan kasta bedjande blickar på den vanligen mera eftergivna fadern. Denna gång skulle likväl alla försök vara förgäves, ty Arnman yttrade i allvarsam ton: — Du blir hemma, min son, och farbror Per också! Jag vill endast ha mina båda jaktkarlar med mig.
— Vad nu, inföll gubben Askenberg, halvt ond, jag är väl ingen hare heller? Ehuru högra handen stelnat, kan den vänstra ännu röra sig så raskt som någons.
En förebrående blick av Arnman tystade löjtnant Per, men sedan de lämnat bordet, och fru Katrina gått att syssla i köket, dit hon medfört Arve som biträde, emedan, efter hennes förståndiga sätt att se, all kunskap var nyttig för en ungdom, ställde gubbarna sig vid fönstret, och Arnman yttrade, i det han visade utåt det oroliga havet:
— Där kan du ingen tjänst göra mig, men väl här hemma — i alla händelser.
— I alla händelser? upprepade Askenberg och såg skarpt på sin vän. Ja, ja, de kunna vara många, som fru syster nyss anmärkte: du känner icke lurendrejarnas smyghål. Men de åter äro bland dem så hemma som i stugan.
— De ha redan tre gånger gått mig ur händerna, återtog Arnman, som, med kropp och själ livad för sitt yrke och ännu med fulla krafter att sköta det, kände sin förtrytelse uppflamma vid tanken på de misslyckade expeditionerna, ja tre gånger, bror, ha de hundarna narrat mig april — men denna gång har jag fått säkra underrättelser, att de skola leverera betydliga och dyrbara packor till ett köpmanshus i Göteborg. Just nu någon av nätterna lära de ha sina möten, och troligt är, att de välja den här, som artar sig att bliva passande för dylika företag.
— Men om bror inte träffar dem i natt?
— Så lämnar jag dem ändå ej ur sikte, innan jag vunnit målet; komma skola de, om det än dröjer ett par tre nätter. Om dagarna, förstås, går jag under segel och kryssar åt annat håll.
— På det sättet kan du bli länge borta, utan att vi, som äro hemma, få besked om något.
— Ja, nog kan det dröja ett par dagar. Men träffar jag dem icke i natt eller i morgon natt, styr jag i övermorgon hem på några timmar.
Klockan tre gick Arnman, åtföljd av sin hustru, sin son och invaliden, ombord på tulljakten. Fru Katrina hade medtagit sin kaffekittel med varmt och skönt kaffe; och nu, sittande i den lilla ruffen, trakterade hon sin man med en avskedskopp och önskade honom sedan med tårar i ögonen en lycklig resa.
— Jag är alltid vid sorgset mod, far, när du så här skall stryka ute om natten, sade fru Katrina, men i dag är det värre än vanligt. Gud den högste skydde och ledsage dig på din färd! Snusburken står till vänster i mattinan, och tobaksrullen stoppade jag i den ena släpstöveln; i den andra ligger ett par humrar, som ej fick rum i tinan. Farväl, farväl, min gubbe!
— Farväl, min gumma! Arnmans bruna, väderbitna kind lutade sig ned mot fru Katrinas.
— Var bara inte för oförvägen, viskade gubben Askenberg, i det han skakade Arnmans hand, kom ihåg, du är icke ensam i världen!
Arvid framträdde sist. — Se där, min gosse, sade jaktlöjtnanten och tog den stora massiva silverklockan med pinsbackskedjan ur fickan, du skall väl ha något att trösta dig med för att du inte fick följa mig! Jag har klocka här på jakten och behöver inte denna, som du likväl skall förvara lika troget som jag. Det har varit din farfars — och nu alle man från bord!…
Den lilla familjen vände åter till sitt hem, under det tulljakten stack ut i sjön.
Det var samma afton sälskyttarna gjorde sig färdiga till sin nattliga färd.