Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 09

[ 54 ]

Nionde kapitlet.

Birger hade redan tillbragt fjorton dagar på Tistelön, utan att varken han eller Erika sökt tillfälle att fortsätta det viktiga samtalet. Han var nästan oavbrutet hos Anton, men under första veckan fick Erika icke komma in och bevittna deras samvaro. Hon saknade således alla underrättelser om det intryck, som Birgers återseende gjort på den sjuke.

Hon måste likväl tillstå, då Antons kammare åter stod henne öppen, att detta intryck till sina följder varit högst välgörande.

Anton var nu tyst och stilla. Hans tankeföljd ägde ofta redighet, och han visade ingen rädsla att se Birger hos sig. Men så var också Birgers bemödande att roa och förströ sin sjuke bror beundransvärt. Alla tankar på det förflutna förstod han skickligt att avlägsna eller vända så, att de ej fingo sin gamla makt över den stackars gossens lättrörliga fantasi. Erika förstod icke huru det var möjligt, att Birger, för vilken alla sådana fredliga och stilla sysselsättningar alltid varit främmande, kunde äga en sådan makt över sig, att han med outtröttlig uppmärksamhet och försakelse helt och hållet ägnade sig åt vården av den sjuke. Gossens krafter började småningom återkomma, tills han slutligen efter ett par veckor, stödd på Birgers arm, kunde vandra omkring i kammaren.

En afton gick Erika fram och tillbaka i sin kammare. Hennes tankar voro hos dem, som genom tulljaktens undergång blivt faderlösa, och den kväljande oro, vilken alltid var förenad med detta ämne, höll henne i en så stark spänning, att hon ej märkte den sakta knackningen på dörren, förrän den åter förnyades.

Det var blott en enda person inom hushållet på den ensliga ön, som så kunde anmäla sig, det kände Erika.

[ 55 ]Det var verkligen Birger, som ännu en gång besökte gavelkammaren.

Erika stod tyst, till det yttre fullkomligt lugn och kall, men inom hennes bröst bodde ångesten, smärtan, aningen om den stundande förklaringen, följderna därav, kanske omstörtningen av hela hennes liv. Upprörd av den stora inre kampen, satte sig Erika… Hennes ögon uppmuntrade Birger att tala.

— Ni har då beslutit att höra mig, mamsell Erika?

Hon böjde huvudet.

— Säg mig då först uppriktigt, vad ni har misstänkt och vilka slutsatser ni dragit av Antons orediga tal?

— Jag är rädd att uttala i ord vad jag ständigt sökt undertrycka som en elak villfarelse.

— Mamsell Erika, sade Birger, det är ju meningen att öppet framlägga våra tankar? Undanflykter eller smyghål för orden tycker jag vi kan utesluta. Vill ni säga er mening rätt fram?

— Tulljakten… frampressade Erika.

Några minuter förgingo. Birger mätte kammaren med stora steg. Hans egen rörelse tycktes kosta honom största ansträngningen att besegra. Slutligen stannade han helt nära Erika och sade med sakta, men genomträngande, klar röst:

— Det är så — jaktlöjtnanten och hans två besättningskarlar ha omkommit genom mig och min far. Jakten ha vi borrat i sank.

Erikas huvud sjönk mot bröstet. Vad hon kände var för ohyggligt för att ett ord kunnat bana sig väg över hennes läppar, och tanken kunde ej heller reda sig, sedan den blivit nedslungad i den anade avgrunden.

— Erika, sade Birger och lutade sig ned till henne, vet [ 56 ]ni varför jag uppenbarat en hemlighet, som klokheten borde rått mig att förtiga?

Erika vände bort sitt huvud.

— Ni har inte hört mig än! fortfor Birger, och hans ton förrådde vidden av de grymma känslor, som stormade inom honom. Vill ni inte höra mig — vill ni skicka mig bort med ert hat och förakt utan att höra på det övriga?

— Vad jag ytterligare får höra, svarade Erika med ansträngning, betyder föga, efter vad jag redan hört. Mitt samvete säger mig, att jag förband mig med er och på sätt och vis delade ert gräsliga brott, om inte… Hon hade ej mod att fortsätta.

— Jaså, sade han, ni vill ange oss, mamsell Erika?

— Mitt hjärta sönderslites vid tanken på detta steg. men hur skulle jag kunna leva under samma tak med…

— …med en människa, som ni själv gjort till mördare? avbröt Birger, och hans öga kastade en förebråelsens blick på Erika.

Hon brast i tårar.

Birger hade aldrig sett Erika gråta.

— Erika, lugna er och hör på mig! bad han nästan ödmjukt. Jag fordrar ju ej er tystnad. Jag begär blott, att ni låter mig säga allt vad som ligger mig på hjärtat, och vidhåller ni därefter ert beslut, så var säker på, att jag lämnar er för att aldrig återkomma! Denna afton skall avgöra mitt öde…

— Låt oss uppskjuta det till i morgon! Jag uthärdar inte.

— Nu vill jag ha visshet, ty om detta overksamma, eländiga liv, jag nu för, måste fortfara, så går jag visst och gör en olycka för att bli det kvitt. Något skall beslutas!

Och utan att invänta svar beskrev Birger att börja med, det vilda raseri, som bemäktigade sig hans själ, då han, efter att ödmjukt ha tiggt om Erikas löfte, fick avslag för andra gången. Han omtalade sedan hela affären med tulljakten, faderns uppmaning och det för några ögonblick [ 57 ]återvändande förnuftet, som likväl strax vek tillbaka för det rysliga minnet att just vara utstött i samma stund han önskat och hoppats att få vandra en bättre väg. Allt genomgick han. I hela föredraget låg dock kanske en omedveten, men i alla fall en tydlig anspelning på den skuld, Erikas handlingssätt hade i hans begångna ogärning. Emellertid häntydde ännu intet ord på hoppet eller ens på den önskan, att hon skulle dela hans ensliga, brottsliga liv. Och Erika började långsamt hämta andan, då han tillade:

— Så usel kunde jag bli… jag kunde i galenskap begå ett brott, vars ryslighet övergår allt vad jag ännu hört. Men vad följde därpå? Jo, ångern. Ånger är ett förfärligt ord — det är ännu värre att känna den så som jag gjort och gör det. Jag har pinats, bett och vakat, till och med gråtit tårar ända från det innersta av mitt hjärta… blodstårar! De ha likväl ej förmått utplåna min skuld eller lindra mina samvetskval. Blott ett par gånger har jag känt liksom droppar av en välgörande balsam falla på det svidande såret, och det har varit, när jag på omvägar, som också ingen människa anat, skickat hjälp till den ene jaktkarlens bägge efterlämnade söner — den andre har varken hustru eller barn. För de två stackars gossarna, som också äro moderlösa, har jag dragit försorg på det sättet, att den yngre kommit i hantverkslära. Den äldre, som nödvändigt ville bli jaktkarl liksom fadern, reser nu med den nya tulljakten… och hjälp skall ingen av dem sakna, fastän jag aldrig får synas. Detta, Erika, är det enda goda, jag har att komma med mot allt det onda. Jag ser nog i era ögon hur litet det är, men tänk på vad jag utstått under dessa långa nätter, som ingen ända haft!

Han tystnade några ögonblick. Även Erika teg: hon hade intet ord att säga den olycklige, ångerfulle syndaren.

— Erika, står det inte i Guds ord, sade han och sökte [ 58 ]förgäves att möta hennes sänkta blick, att ingen synd är så svår, ingen skuld så stor, att inte ett förbättrat liv kan utplåna den? Ensam förmår jag dock inte, såsom jag redan sagt er, att fullborda ett sådant arbete — men ni, mamsell Erika, ni skulle, det vet jag, ännu kunna göra mig till människa. Men jag ser nog av er rörelse, att ni tänker på annat: ni tror ert samvete uppmana er att anklaga oss. Gör då som ni vill, men överväg noga följderna! Ni skall trassla in er i en långvarig rannsakning, utan att ni får oss fällda, och detta kan aldrig ske, emedan inga vittnen finnas. Vi neka bestämt till allting och gå fria från saken. Er återstår då endast minnet att i grund ha förstört en människa, vilken ni kunnat rädda och dra tillbaka från avgrunden.

Striden i Erikas hjärta begynte på nytt. — Lämna mig tre dagars ro! suckade hon. Jag måste ha tid att reda upp mina förvirrade tankar.

— Undanflykter — om tre dagar eller tre veckor är ni säkert lika villrådig. Aldrig skall ni förlika er med den rysliga tanken att bli Birger Haraldssons hustru, förrän det oåterkalleligen är avgjort. Sedan känner jag er för väl för att inte veta, att er själ, som är så stark, också skall uppfylla det ni åtagit er.

— Gör vad ni vill, Birger! Vill ni inte vänta dessa tre dagar, så lämna mig, ty, vid den allsmäktige guden, i afton tvingar ni intet ord av mig!

Birger såg den fasta ståndaktighet, som präglade hennes ansikte. För att vinna en sådan hustru var det väl värt att foga sig efter de villkor, hon gjorde, ehuru han tillräknade sig som en stor svaghet att ge efter för en kvinnas vilja. Men den enda kvinna, som kunde förmå honom till detta var Erika. Sakta gick han ur kammaren och sade blott i förbigående: —— Om tre dagar kommer jag tillbaka.

[ 59 ]Erika tillbragte dagarna i tankar, natten i bön. Oräkneliga voro de förslag hon uppgjorde att undkomma sitt öde. Beständigt förföljdes hon av den förfärliga anklagelsen, att hon var en medelbar orsak till Birgers brott och att, om hon även nu försköt honom, när den djupaste ånger talade ur varje hans ord, skulle hon även själv en gång förgäves bönfalla om förbarmande. För Erika var och blev sakens moraliska sida den, att hon borde uppoffra sig själv; den andra, den rättsenliga, den att angiva brottslingarna, erkände hon gagnade till intet, då hon ej ägde bevis… och den tredje, den att fly och på nytt uppväcka Birgers raseri, alla hans onda och syndiga anlag, att lämna den moderlösa Gabriella utan hägn och åt Haraldssons förfogande den sinnessvage Anton, för vars olycka hon även anklagade sig — kunde hon det? Borde hon uppoffra alla dessa varelser endast av egennytta, och till vilket liv?