Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 08
| ← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
Åttonde kapitlet.
Något över en vecka hade förflutit.
I gavelkammaren var det skumt. Gabriella låg med den nya dockan på armen insomnad i ena soffhörnet, och Erika stod vid fönstret och tänkte på den stund, då hon skulle återse Birger. Han hade redan några timmar varit hemma, men en ångest, som hon icke kunde övervinna, hade hindrat henne att gå ned och be honom vara välkommen.
Det uppträde, som ägt rum aftonen före den bekanta mordnatten, hade inbränt sig i Erikas hjärta, och hennes inbillning upprepade beständigt varje särskild del. Vad Birger bleve i en framtid, varje syndig gärning, han kunde komma att begå, vältrades på henne: hennes namn skulle bliva en lösen för brott och olyckor — förfärligt! Och vilka följder hade redan hennes ståndaktiga nekande haft? Något hade passerat denna hemska natt, som jagade Birger från ön och som lät den arme Anton förlora sin hälsa och sina sinnens bruk. Erika förmådde ej reda upp dessa frågor, men hon kände sig förvissad, att svaret, om hon kunde erhålla det, skulle bliva fruktansvärt.
Ofta, då hon suttit ensam vid gossens sjuksäng, sett hans lidande och hört de orediga utbrotten av hans plågsamma fantasier, hade hon med skälvande ångest frågat sig själv, om hon icke var en omedveten orsak till all denna jämmer. Blott en enda gång hade hon haft mod att uttala Birgers namn. Anton hade då vänt sig om och givit alla tecken till oro och förskräckelse; och från den stunden aktade sig Erika att lämna den sjukes feberaktiga drömmar någon ny näring.
Tulljaktens försvinnande samma natt lurendrejarna voro ute hade i hennes själ, på grund av månget ord, som undfallit den sjuke, jämte Haraldssons misstänkta vaksamhet, väckt, om icke en bestämd misstanke, åtminstone en dunkel aning att Haraldsson och Birger visste något därom. Stundom missleddes hon väl därigenom, att intet spår funnits efter tulljakten,. men åter kastade Antons förfärande ord, att ”något hemskt fanns på djupet”, ett skrämmande ljus över det ämne, hon strävade emot med både känsla och förstånd. Haraldssons berättelse var det sista stödet, varvid hon sökte fästa sig; men även detta ville icke hålla, ty hon kände hans falskhet och erinrade sig dessutom den hotelse, varmed han rått henne till tystnad. Och kvalen vid alla dessa mörka, oroliga föreställningar, vilka ofta förvirrade hennes huvud, väckte den tanken ständigt till nytt liv, att hon borde uppoffra sig själv, hela sitt ringa hopp om jordisk lycka, för det stora målet att rädda en medmänniska från fördärvet.
Icke utan isande rysning tänkte hon sig genom äktenskapets band förenad med en människa, som kanhända… nej, hon hade icke styrka att fortsätta den förfärliga meningen — men vore den grundad, vems var skulden? Hade hon icke hållit Birgers öde i sina händer och vid den betydelsefulla vändpunkten avklippt tråden, som kunnat sammanlänka honom med en bättre framtid, ett rättskaffens liv! Borde det då också ej vara hon, som uppoffrade sig själv för blotta möjligheten att ännu kunna verka något gott?
Från denna synpunkt betraktade Erika frågan. Men den hade ock en annan. Om Birger vore delaktig i något brott, var det ej då en synd, som förnedrade henne inför Gud och henne själv, att förena sitt öde med hans? Tillhörde det icke snarare hennes plikt att ta reda på varje möjlighet, som kunde leda till ljus — och om hennes aning besannade sig, befallde icke då lagens stränga bud, att hon skulle angiva de brottsliga?
Så stred den arma Erika, och måhända hade en strängare logik, än den hon hunnit förvärva sig, även kunnat förvillas under likartade förhållanden.
Hon måste gå ner, hon måste återse Birger, och vad hjälpte det att fly undan för några ögonblick… stunden nalkades.
I stugan satt Birger ensam vid bordet och ristade tankspritt med sin fällkniv några rispor i den tjocka skivan. Antingen hörde han icke eller låtsade han ej höra den lätta gången; och Erika hade således god tid att betrakta den märkbara förändring, som både hans utseende och klädedräkt undergått.
Den bruna men friska färgen hade lämnat rum åt en olivgul anstrykning över kinder och panna. Ögonen lågo djupare under sina valv, och omkring munnen, vanligtvis krusad till ett hånfullt leende, syntes nu ett helt annat drag. Erika tyckte det liknade smärtans och orons. Själva det uttryck av rå kraft, som alltid utmärkt honom, låg liksom bundet; men det fanns ett annat: sorgens och passionens förenade makt hade tryckt sin omisskännliga prägel på varje hans rörelse. Vad klädseln vidkom, var den både finare och bättre än den han förut begagnade till helgdagsdräkt, men Erika kom ihåg, att hon av Haraldsson hört, att Birger nu tagit sin skepparexamen. Det var således mindre underligt, att han lagt sig till med rock, i stället för den forna tröjan.
— God afton, Birger! sade Erika, som omöjligt kunde förmå sig att säga välkommen.
Birger steg upp. — Mamsell Erika… Han var icke i stånd att frambringa ett ord mera; men den blick, han fäste på henne, innehöll en sådan blandning av kval och bitterhet, att Erika kände sitt hjärta darra av medlidande.
— Jag tror, att ni varit sjuk, Birger?
— Nej, jag har inte varit sjuk. Tycker mamsell Erika, att jag är så förändrad?
— Ja, verkligen.
— Det kan väl inte heller vara så underligt: mycket har förändrat sig sedan vi sist träffades. Jag är ej mera densamme. Så tillade han saktare: Har mamsell Erika ibland kommit ihåg mitt avsked?
— Ja visst, men jag har tänkt…
— Vad? frågade Birger ivrigt. Har ni kanske tänkt, att jag inte höll ord?
Erika ryste ovillkorligen för den häftiga frågan, vilken tycktes henne innebära den försäkran, att hon i det fallet misstagit sig. — Jag har innerligt bett, sade hon, att Gud skulle hålla sin hand över er, Birger!
— Gud har inte hört er bön. Då ni förkastade mig, uttalade ni också min förkastelsedom.
— Nej, Birger, tro inte något så rysligt! Jag är ju endast en fattig syndig människa och handlade efter vad min känsla och plikt bjöd mig.
— Plikt — ja, plikten mot er själv.
— Ja, visst! Den är också helig. Anser ni er inte ha någon plikt mot er själv, Birger?
— Åjo, bevars, såsom skyldigheten att hålla sig själv uppe. För att rädda mitt eget liv, min egen säkerhet, försöker jag alla slags medel. Är inte det i sin ordning, mamsell Erika? Man uppfyller ju då plikten mot sig själv.
Det var något i Birgers ton, mera än i hans ord, som kylde Erikas hjärta. — Jag menar det visst inte så som ni tycks förstå det, Birger! Man får ej begagna andra än lovliga medel.
— Ja, men det är ej gott att veta när de just äro lovliga. Jag förstår inte så mycket, men jag tror, att det kommer an på i vad sinnesbeskaffenhet man är, då något svårt fall kommer för handen. Är blodet riktigt upprört, så att förnuftet ej har håll på en, då griper man nog till vad medel som helst, utan att stort tänka på om det är lovligt eller ej.
— Jag förstår inte, Birger, hur en människa med sunt förnuft kan komma i ett sådant tillstånd, att icke en olycka eller en överhängande fara eller någon annan tillstötande händelse bringar henne till besinning.
— Jo, det låter allt förklara sig. Jag har i vinter läst mera än jag gjort under hela min livstid, och bland annat råkade jag på en bok, som uttryckligen beskriver, att det finns människor, vilka till och med födas med de grymmaste och vildaste anlag till allt ont och som känna ett riktigt behov att plåga andra, De kasta sig utan besinning i de största faror för att tillfredsställa denna oövervinneliga lust, detta raseri. Om mamsell Erika nu tänker sig ett sådant där missfoster, om inte precis så, likväl ditåt, och detta kräk lämnat åt sig själv eller i händerna på den, som uppmuntrar de dåliga anlagen — vart skall det bära hän? Tänk sedan på, när en sådan människa retas till ytterlighet, om det är möjligt, att han i nästa stunden därefter tänker på lovligheten av några medel.
— Det är märkvärdigt, yttrade Erika förvånad, att ni kunnat fästa er vid en så ryslig tanke. Den låter väl inte alldeles osannolik, men den måtte väl i alla händelser inte kunna tillämpas här. Under alla omständigheter anser jag den högst farlig att nära, ty på det sättet skulle ju en människa kunna begå de grövsta synder i den falska övertygelsen, att hon ledes av en oemotståndlig inre drift. Och vore det verkligen förhållandet, anser jag att en sådan människa framför alla andra behöver ha ögonen på sig själv och ständigt vara i strid med sin syndiga natur… Men det är ännu något, som väcker min förundran: jag förstår inte, hur ni, Birger, på ett par månader lärt er att finna ord för alla era tankar. Ert språk har blivit mera städat, men det ni säger förekommer mig farligare.
— Ä, jag har väl, alltsedan jag blev så pass karl, att jag kunde resa på egen hand, haft folkvett, fastän far bara tycker det vara högmod att tala annorlunda än han. Bokvett har jag inhämtat efter hand, mest nu i vinter — men det gagnar mig inte stort, varken det ena eller andra! tillade han bittert.
— Det är orätt sagt, Birger — bara inte det senare inverkar falskt och förvillande på ert omdöme… Men har ni inte varit inne och sett på den stackars Anton ännu?
Vid gossens namn strömmade blodet till Birgers ansikte.
— Nej, sade han i alldeles förändrad ton, far är nu där: jag vill uppskjuta mitt besök till i morgon.
— Det är en märkvärdig sjukdom! återtog Erika. Jag har grubblat mycket på de ord Anton fällt under sin sinnesförvirring. Likväl har jag inte klart förstått vad som vållat rubbningen i hans hjärna. Jag kan, uppriktigt sagt, inte ha mycket förtroende till Haraldssons utsago. Ni, Birger… Erika avbröt tvärt. Hon fann att hon redan vågat för mycket.
— Av mig ville ni således veta, mamsell Erika, om det förhåller sig som min far berättat — av mig! Har ni då så mycket förtroende till mig, att ni inte fruktar, att även jag kunde föra er bakom ljuset?
Erika besinnade sig knappt ett ögonblick, innan hon svarade: — Jag känner, att jag kan tro er, Birger!
— Tack! Det var det bästa jag på länge hört. Men besinna er också noga om ni verkligen vill höra — vad jag kunde förtälja — tänk om ni sedan ångrade er?
— Jag binder mig i alla fall aldrig genom tysthetslöfte.
— Den, som efter mogen överläggning vill avhöra ett öppet meddelande, är kanske bunden lika starkt som genom tysthetslöfte! anmärkte Birger.
— Ja, det är mycket sant, men…
— Vi få tala vidare en annan gång. Jag hör far i gången. Marzssell Erika kan emellertid vara säker, att jag aldrig skall fästa hennes tystnad som villkor för det jag kan komma att säga. Den, som har så pass hjärta och förstånd, vet nog vad rätt är.