Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 18

Adertonde kapitlet.

Efter den mest förfärliga natt, som gubben Haraldsson under hela sitt långa syndiga liv genomvakat, dagades en morgon, över vilken han väl haft skäl att önska, att solen aldrig gått upp. Men solen glänste som förr, himlen välvde sig blå och ren över det ur dimman småningom uppstigande havet. Endast dimman i gubbens själ skingrade sig ej — där blev mörkret rådande.

Gabriella ville bära in kaffe, men han avvisade det.

— Om ändå Birger vore hemma, pustade han, så kunde han svara i mitt ställe! Jag vet icke vad som kommit i kroppen på mig alltsedan den unge filurn begärde flickan till äkta. Det gudsbarnet har icke gråtit nog. Skall jag också göra henne sorg, skall också hon förbanna mig? Men Birger är full med galenskaper, som hustrun satt i'n. Han ger aldrig sitt bifall — förr gör han kanske av med oss allihop.

Timme efter timme skred fram. Ju längre det led på dagen, desto våldsammare blev gubbens oro. — Nej, detta står jag icke ut med — jag skall hålla mig undan, tills Birger kommer hem; han må svara i mitt ställe! Och med detta beslut, det enda, som han, sliten emellan sin svaghet och sin ångest, förmådde finna, gick han in till Gabriella och underrättade henne, att han vore nödsakad att resa bort, men blott på ett par timmar.

— Herregud, skall pappa resa nu, då pappa lovat ge Arve svar — vad skall det bli? sade Gabriella, bedrövad vid åsynen av faderns underliga ansiktsuttryck.

— Han är ju icke här än! Men kommer han innan jag är tillbaka, så kan han väl ge sig till tåls en stund.

[ 362 ]— Är det då riktigt angeläget, att pappa reser? Jag vet ej varför jag är så orolig — men om Birger kommer hem, om han saknat tulljakten och farit efter för att hindra Arve att få sin önskan uppfylld, hur går det då?

— Du får väl se … var icke pjunkig, flicka! Du skall ha själ och styrka att bära vad som helst, för det värsta kan ändå alltid stå kvar. Se så, lipa icke — jag tål icke se det! Du vet ju, att jag gör allt vad du vill, säg nu bara icke ett ord mera, utan låt mig i djävulens namn komma ut, innan … jaktlöjtnanten kommer, var han nära att tillägga, men ändrade det till: innan det blir för sent på dan!

Sådan hade aldrig Gabriella sett sin far. Djupt nedstämd, nästan betryckt, fann hon sig tvungen att lyda de få befallningar han hade att giva. Hon följde honom till bryggan men hade av förskräckelse så när tumlat baklänges ner i båten, då han med en ed, vars genljud återskallade från berget, utropade: — Var är Antons båt?

— Den är borta, ser jag! sade Gabriella förundrad. Det kan väl ingen vara med honom — han har helt säkert tagit den i natt och rott åt en annan sida.

— Fort upp på högsta klipporna, befallde Haraldsson karlen, som skulle ro hans egen båt, och se efter galningen.

— Såvitt jag kan se härifrån, finns icke båten i närheten! berättade den utskickade vid återkomsten.

— Jaså! sade Haraldsson med ett lugn, lika iskallt som det, varmed han föreslog Birger att förstöra tulljakten.

— Farväl, barn! sade han, nickande åt Gabriella. Gubben tänkte i detta ögonblick med vild glädje på möjligheten, att Anton under natten rest all världens väg, ty ännu hade det ej hänt, att hans båt icke funnits på de vanliga platserna.

— Vad är allt detta? Vad menade pappa? Varför äro de alla så underliga? frågade Gabriella sig själv, då hon efter faderns avfärd åter gick in i huset, där en enslig tystnad råd[ 363 ]de, ty de få personer, som funnos hemma, skickade hon ut att söka efter Anton.

Tyst och bävande satte hon sig vid fönstret att vänta sin älskling. För honom kunde hon utgjuta sina bekymmer, och hos honom skulle hon säkert finna tröst.

Arve lät icke länge vänta på sig. Livad av hopp och kärlek, ilade han mot sin älskade, och hon lutade sig darrande till hans bröst, där hon framviskade sin oro över faderns obegripliga och ovanliga handlingssätt.

— Vad än må komma, sade Arve och tryckte henne fastare intill sitt hjärta, så låt oss ej bortkasta i sorg de ögonblick, då vi kunna vara lyckliga! Vem vet hur länge sällheten räcker? Redan i går, när jag först fick sluta dig i mina armar, tyckte jag det var omöjligt att en människa under hela sitt liv kunde få äga en sådan lycka. Men ännu är du min Gabriella, min trolovade brud.

Gabriella kände vid detta språk en stor del av sin egen oro försvinna. Åter satt hon vid sin älskades sida, men på det att de ej, i händelse Anton återkomme, skulle bli så obehagligt störda som sist, voro gardinerna halvt tilldragna. Och nu, glömmande både Haraldssons, Birgers och Erikas återkomst, genomlevde de en timme såsom en minut. Gabriellas läppar glödde som druvor under Arves kyssar. Men hastigt bleknade på en gång rosen, som brann på hennes kind, en häftig ryckning flög genom hennes lemmar, hårt kramade hon Arves hand och med en blick snarlik den, som en döende i skilsmässan kastar på sin kärleks föremål, drog hon sig ur hans armar.

— Vad i Guds namn skrämmer dig så, min Gabriella? frågade Arve undrande och bemödade sig att åter draga henne i sin famn. Men med en förtvivlad åtbörd flög hon upp och sträckte huvudet i lyssnande ställning framåt. — Hör du? viskade hon med återhållen andedräkt.

[ 364 ]— Ja, det klappar.

— Blott en hand klappar så! Hon ville ut. Det behövdes ej — dörren var ej reglad: den rycktes upp, och … Rosenberg inträdde.

Rosenberg flög mot sin forna fästmö. Hans armar sträcktes för att sluta henne till det trogna hjärta, vars enda tröst under långa år varit hoppet på detta ögonblick och vissheten om hennes tro.

— Min Gabriella, min dyra, älskade Gabriella! Jag kommer ju ej för sent, du … Gud, o Gud, jag ser det, min sista strävan har varit förgäves!

— Tillhör du en annan? fortsatte Rosenberg med darrande läppar. Det måste du säga! Ännu hade han ej varseblivit Arnman, vilken, i en icke stort bättre belägenhet än Gabriella, med spänd rörelse väntade, att kaptenen skulle märka honom.

— Rosenberg, sade Gabriella sakta, varför skrev du ej? Du hade lovat skriva, om du blev frisk.

— Skrev jag ej? utbrast han häftigt. Visst gjorde jag det, så snart jag kunde föra pennan! Ett par månader efter Kochers avresa — har du ej fått det? I detta brev bad jag dig vänta någon tid över de olyckliga tre åren. Jag hade ännu en resa att göra för att sedan kunna bjuda dig ett sorgfritt liv. Och du … när jag åter är här … Gabriella, var det dig icke möjligt att vänta en liten tid?

— Nej, icke en liten tid, Rosenberg! Brevet har jag ej fått, och ehuru jag trodde, att du var död, långt innan de tre åren förgått, väntade jag i åtta fulla månader därutöver. Blott sedan en enda månad är jag ej mera din.

— Ej mera min — och för en månad tillbaka hade jag din tro … Gud i himlen! Men jag kände ju på mig, att denna eviga motvind, som i tre månader fördröjde min återkomst skulle döda mitt hopp. Gabriella, du sliter hjärtat ur mitt bröst … Säg vem du tillhör?

[ 365 ]Gabriella hade, överväldigad av den stormande sinnesrörelsen sjunkit tillbaka på soffan. Hennes blickar irrade från Rosenberg till Arnman, vilken kaptenen nu först varseblev. — Är det han?

— Ja, sade hon med fast röst, det är han! Men från denna stund, och så länge jag lever, tillhör jag ingen.

— Ingen? utbrast Arnman; mera förmådde han icke säga.

— Rosenberg, Arnman, tillade Gabriella, jag känner, att jag gör rätt, och jag ser nu varifrån alla dessa svårigheter härledde sig, som satte sig emot min och Arves böjelse. Gud ville det icke. Och jag, huru skulle jag från denna stund kunna njuta en verklig lycka med någon av er? Mitt hjärta har rum för er bägge, men icke mera för någon särskilt. Och nu — säg båda att jag handlat rätt, så att någon tröst må återstå i det långa livet, där vi alla tre skola ha det lika gott och lika bittert.

Rosenberg rörde sig ej. Men Arnman, på vars allvarliga ansikte försakelsens manliga beslut stod tecknat, gick fram till Gabriella. — Du har dömt rätt! sade han med en röst vägande mellan förtvivlan och bemödandet att trösta henne. Du står, Gabriella, för mig i denna stund såsom det skönaste och bästa, Gud har skapat, och vad helst jag än får sakna under kommande år, har jag dock minnet … Gud välsigne dig — tack för den korta glädje du skänkt mig! Jag är överflödig här! Han kysste henne häftigt. Och med ett handslag, som Rosenberg ej kunde vägra, gick Arnman ombord på jakten.

— Vart ska vi nu styra? frågade Simon jaktkarl, som, nästan förbryllad av alla dessa fram- och återresor utom tjänsten, icke visste vad det skulle bli av.

— Styr vart du vill!

— Vart jag vill? Då styr jag hem, efter vi icke ha något annat att göra.