Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 19

←  Adertonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Nittonde kapitlet

Tjugonde kapitlet  →

Nittonde kapitlet.

Gabriella stod mitt emot Rosenberg, vilken syntes så dövad av det slag han erhållit, att han ej klart fattade vad som tilldrog sig omkring honom. Då närmade sig Gabriella och tog hans hand. — Rosenberg, sade hon milt, lider du ensam — vad tror du väl att Arnman nu känner och jag?

— Tyst, tyst, bad Rosenberg, med Gabriellas händer mellan sina. O, Gabriella, hur kunde du vara så trolös?

— Säg icke så, Rosenberg! Efter det beslut, jag nu tagit, har du ej rättighet att göra mig någon förebråelse. Vi, jag och Arve, äro nu lika olyckliga som du — därför får du icke klaga!

— Du och Arve … och du uttalar dessa ord tillsammans. Du och den eländige, som först — å, jag minns …

— Ack, Rosenberg, var icke så orättvis! Kanhända hade icke du, såsom Arve nu gjorde, avsagt dig din lycka för att ej göra hans smärta större. Du borde ha sett på honom när han lämnade dig.

— Kärlekens försvar. — Men säg, Gabriella, säg mig så uppriktigt som om vi stode inför Vår herre, har du haft Arnman kärare än du en gång hade mig? Fastän du gör dig stark vid denna försakelse, som du ej ännu bör begära att jag skall uppskatta, så märker jag nog vad du lider. Har du älskat honom högre än mig?

— Jag vill ej ljuga, Rosenberg! Du vet, att då jag blev förlovad med dig, var jag så ung: jag kunde icke då känna denna känsla så stark, som den kan bliva nu. Hade du ej lämnat mig en så evigt lång tid, och hade ej sannolikheten om din död gjort, att jag nästan betraktade mig som din änka, då hade jag bestämt, det vet jag med visshet, blivit dig trogen: Men, som det nu var, sedan jag förnött flera år i sorg och längtan efter dig, öppnades småningom mitt hjärta, utan att jag visste det, när jag närmare lärde känna Arnman. Efter hand, och då så många månader förgingo efter de tre åren, glömde jag ej ditt minne, men det mattades, och hela min själ, alla mina känslor överflyttades till Arve. Ännu i eftermiddags, då vi i oro avvaktade min fars återkomst för att erhålla hans samtycke till vårt giftermål, förekom det mig liksom jag erfarit den största lycksalighet jag kunde känna: jag visste då, att jag över allt annat älskade Arve.

— Och du avsäger dig honom ändå? sade Rosenberg med ett lugn, som djupt grep Gabriella.

— Ja, jag avsäger mig honom, ty i samma ögonblick jag återsåg dig — din ring satt ännu i går på mitt finger — kände jag, att även du var mig för kär, att jag skulle kunna bereda dig en så stor smärta som den, att se mig lycklig med en annan. Jag ville icke tillhöra någon — och då ni bägge nu dela samma öde, ha ni ej skäl att klaga.

Rosenberg log bittert. — Det är en grym tröst att en annan skall dela min olycka. Men också den trösten tar väl snart slut! Efter ett par månader, när jag driver omkring i främmande länder, men då utan annat mål än att döva min sorg, finner du väl, att detta beslut var avtvunget i ögonblickets ängslan och därför ogiltigt.

— Jag har icke brutit mitt löfte till dig, Rosenberg, sade Gabriella med allvar och värdighet, och därför har du ingen rättighet att tvivla på att jag skall hålla detta. Tro mig, vad jag sagt är säkert — och var helst du hamnar i världen, så tag med dig den övertygelsen, att jag lever er bägge trogen och trogen mitt löfte!

— Det var en bitter balsam, men ändå en balsam för ögonblicket — en dag skall jag måhända bliva mindre egoistisk! svarade Rosenberg. Och nu återstår för mig icke annat än liksom Arnman resa min väg. Jag vill ej förnedra mig genom klagan, men om du ändå visste med vilka känslor jag under hitresan sade till mig själv: ”Nu är du en bärgad man, nu är hon din”, och med vilka känslor jag nu reser härifrån! Jag vill öppet säga, att jag i början trodde, att din böjelse för Arnman endast var ett flyktigt tycke. Jag trodde, efter du ännu i går bar min ring, att allt mellan oss kunde bli gott igen, men sedan jag nu hört vad du sagt, har jag ej mera något hopp därom, och jag borde ha sett det på Birgers ansikte — jag minns nu tydligt, att där stod ett moln, men jag gav mig ej tid att forska efter orsaken därtill.

— Birger — har du träffat Birger? utbrast Gabriella.

— Helt hastigt. När jag kom till Göteborg i går afton, sprang jag genast till det ställe, när ni brukar bo under Larsmässan, i förhoppning att få träffa dig. Varken Birger eller Erika voro hemma, men jag fick likväl av husfolket veta, att endast fru Haraldsson var med. Hela aftonen flög jag omkring för att få reda på dem, men allt förgäves. Och i dag, då jag tingat en båt hit ut, ämnade jag ej spilla tiden på vidare sökande, men händelsen gjorde, att jag då träffade Birger på Stora Hamngatan. I min glädje aktade jag ej på den envishet, varmed han bad mig vänta till andra dagen, då han föreslog, att vi skulle resa tillsammans, och hans förvirring, som jag nog märkte, ansåg jag härleda från överraskningen vid vårt oförmodade återseende. Emellertid var det omöjligt för mig att vänta eller ens höra honom, sedan jag fattat att du levde, vore frisk och bar min ring. Du borde ej ha burit den, då ditt hjärta blivit mig otroget!

Gabriella kände sig ej vidare behöva något försvar. Och Rosenberg, som av hennes utseende såg vad hon tänkte, tillade mildare: — Förlåt mig, Gabriella! Jag är själv orsaken till min olycka: min egen envishet har skymt ljuset för mig. Men nu måste jag bära mitt öde som en man. Jag ville väl än en gång ha träffat gamle Haraldsson, men här kan jag ej stanna … Vi ha nu sagt varandra allt: varje stund längre skulle bli alltför plågsam. Hälsa gubben … Min trogne Petter, den ärliga själen, råkade jag i Göteborg. Gud vare lov att åtminstone han blev lycklig … Var ligger deras stuga?

— På nordvästra udden.

— Då skall jag ge mig dit. Jag vill se Petters hem och hans hustru —— dem kan jag göra någon glädje. Men jag återvänder i natt till Göteborg och går med första segelklara fartyg tillbaka till Amerika för att aldrig mer återse det land, som väl fött mig, men icke givit mig någon sällhet. Kanske är jag ändå för orättvis: en gång var också jag lycklig … Nu är det förbi, sällhet, hopp, äregirighet, alltsammans icke värt mera än en brusten kabelgarnsända. Men det får gå … Och nu farväl, Gabriella, du Tistelöns farliga ros …

Och nu var även han borta.

Ensam satt Gabriella med huvudet stött mot handen. Vilken omstörtning på några få timmar! Hon hade därundrr genomlevat så mycken salighet och smärta som kunnat fördelas på ett helt liv. Nu låg allt bakom henne, och hon bemödade sig att återvinna åtminstone så mycken sans, att hon kunde tänka sig in i det liv, som skulle följa. Men fåfängt blev bemödandet att reda ut tankarna, blott förmågan att känna tycktes vara kvar.

Redan led det mot aftonen och skuggorna förlängdes. Men ännu hördes ingen av i huset; ingen av dem, som gått att söka efter Anton, hade återkommit, och ej heller hördes några årslag från Haraldssons båt — allt var tyst.

Då hördes på gården starka, grova steg liksom av flera karlar. Gabriella väcktes ur sir tunga dröm. — Kan Birger redan vara hemma? tänkte hon, men gången kände hon ej igen och icke heller de häftiga slagen på förstugudörren.

Gabriella förstod, att det var främlingar, men hon rörde sig ej ur stället; hon visste, att de kunde komma in, och det var henne likgiltigt, om de en stund bultade förgäves. Hon tänkte ej ens på vad det kunde vara, hon tänkte på ingenting: hon blott hörde. Emellertid, sedan dörrarna blivit öppnade, förnummos ett par omilda slag på dörren till dagligrummet, och en sträv röst frågade: — Är huset redan utdött?

Gabriella insåg i det ögonblicket, att det ej var några båtkarlar, som skulle begära att få lägga till, hon fruktade snarare, men utan att tappa mod och beslutsamhet, att det kunde vara några förrymda fångar från Karlstens fästning; vilka passade på tillfället att under marknaden, då huset var folktommare än vanligt, göra en påhälsning.

Hastigt reste hon sig, med beslut att icke låta skrämma sig och svarade: Vi äro hemma, stig in!

— Det var bra! yttrade rösten, som nyss talat, och en storväxt, rödbrusig karl med blanka knappar i den blå rocken, inträngde hälsande och fäste på Gabriella ett par forskande ögon. — Är gubben Haraldsson hemma? frågade han och antog en uppsyn, som förkunnade Gabriella, att det måste vara en viktig person.

— Hur så? frågade Gabriella. Vad vill ni honom?

— Jo, jag och de här karlarna, vi äro här på magistratens i Marstrand vägnar för att göra en husvisitation och söka upp något, som lär finnas gömt här.

Så snart Gabriella hörde, att det var fråga om en laglig visitation, blev hon genast fullkomligt lugn, ty hon visste, att smuggelgods icke på många år funnits i huset.

Boningshuset tycktes den viktige mannen, som ej var någon mindre än stadstjänaren i Marstrand, icke bry sig om. Han begärde i stället att få nyckeln till sjöboden, vilken Gabriella utan tvekan lämnade, och själv följde hon med för att kunna berätta för sin far hur allt förhållit sig.

Sedan stadstjänaren och hans tre hantlangare vänt upp och ned på alla gamla segel och tågstumpar, som de var för sig betraktade med ett intresse, som Gabriella ej kunde förklara, drogo de sig längre bort i hörnet, där en hop gammalt skeppsskräp låg förvarat. Alla dessa persedlar upplockades nu på samma sätt. Varje sak vändes och synades väl tio gånger, ja, till och med vartenda kabelgarn i tågen undersöktes. Slutligen uppgov stadstjänaren att rop av ilsken glädje, som i Gabriellas öron lät besynnerligt; men hon fick än mera skäl till förundran, då det påträffade fyndet endast utgjordes av ett par gamla tåg och lämningar av en flagga, vilket allt visades för de andra karlarna, i det han vid sin själs salighet svor, att det justament vore detsamma, ty kronans märke fanns kvar.

— Är det ingenting annat ni söker? frågade Gabriella.

— Nej, intet annat — det duger nog det! svarade rättvisans tjänare.

— Men vad skall ni med det där skräpet? Gabriella kunde ej avhålla sig från att yttra sin förundran.

— Jo, det skräpet ska vi lägga vantarna på: det är dyrbart skräp det — nog blir det till nytta … Och fort nu i båten, gossar! Vi hade icke behövt vara så många, om vi trott, att vi bara skulle träffa duvan hemma.

Utan att komma till något redigt begrepp om allt det hon hört och förnummit, såg Gabriella sitt underliga främmande med tågvirket återvända till båten och lägga ut.

Det var nu alldeles skumt. Endast pigorna hade återkommit från den fruktlösa spaningen efter Anton, och Gabriella, vars bittra kval än ökades vid tanken att den olyckliga brodern för hennes skull gått och gjort av med sig, var själv i begrepp att ge sig ut, då drängarna återkommo med den underrättelsen, att de mött en annan båt och av folket däri fått höra, att Anton tidigt på morgonen skyndsamt rott in till Marstrand. Detta var mer än allt annat obegripligt. Anton, som nästan aldrig lämnade sin ensliga vik, vad kunde ha förmått honom att göra en färd inåt staden? Allt förblev oredigt, och slutligen gick Gabriella, förbi av alla dessa på varandra störtande händelser, till sin kammare för att söka några timmars vila. Men oron att ej fadern återkom sällade sig till det övriga, och fåfängt bad hon att endast några ögonblick få somna från sina kval. Hon somnade ej: vaken kastade hon sig av och an på bädden och räknade varje klockslag till ungefär 3 på morgonen, då rörelse på bryggan jagade upp henne, och till en viss lättnad såg hon sin far återkomma jämte Birger och Erika.

Gabriella skyndade ned.

— Var är Rosenberg? frågade alla tre nästan på samma gång.

— Borta — rest! sade Gabriella, bleknande för Birgers mörka ögonkast.

— Det vill säga, utbrast Birger och lyfte med sin hand hennes ansikte, att du — avvisat honom?

— Det vill säga, återtog Gabriella och drog sig undan, att jag själv beslutat över mitt öde.

— Ella, Ella, viskade henne Erika i örat, trotsa ej och reta icke Birger! Han är ej i lynne att tåla det. Far har inväntat oss under vägen och sagt oss allt … Men har du avvisat Rosenberg?

— Jag kunde ej annat, svarade Gabriella, men vi skildes som vänner.

Haraldsson yttrade ingenting. Birger gick före in, och då han vände sig om på tröskeln, yttrade han med en röst, som Gabriella aldrig förr hört honom begagna: — Har du din hemlige älskare här, så önskar jag att få tala med honom, och det ju förr dess hellre!

— Min hemlige älskare? upprepade Gabriella rodnande. Jag vet icke av någon sådan. Jaktlöjtnanten har friat till mig, och jag har bett pappa ge sitt samtycke, men pappa reste och lämnade mig att reda mig på egen hand.

— Och huru har du rett dig? frågade Birger och kastade sig på en stol. Jag säger dig, Ella, att du i evighet aldrig blir Arnmans hustru! Och de goda tankar jag förut hyst om honom ha alldeles förgått, sen han så listigt kunnat narra oss. Det var gement gjort, och förr än jag samtycker till ditt giftermål med jaktlöjtnanten skall jag spärra in dig i bur. Nu vet du min tanke, och du bör sen gammalt ha i minne, att jag icke låter gyckla med mig.

— Son, son, tänk på vad du säger! mumlade Haraldsson och smög sig omkring sin avgudade älskling, åt vilken han ej skulle haft mod att säga vad Birger nu funnit nödigt.

Gabriella syntes icke förfärad över Birgers ovanliga utbrott. Nej, hon hade nu upplevat så mycket, att detta varken gjorde till eller ifrån. — Du vill tvinga mig, sade hon till brodern, att avstå från det löfte, jag givit Arnman — tvång skulle likväl ej haft någon makt över mig, om jag icke redan själv funnit vad jag borde göra. Arnman reste härifrån före Rosenberg, och bägge medtogo min försäkran, att jag icke skulle tillhöra någondera av dem. Jag har sagt dem, att jag aldrig gifter mig, och det håller jag!

— Det var, min själ, det förnuftigaste ord du kunde lova! sade Birger. Och om du nu bryter ditt löfte längre fram, äro vi dock nu av med jaktlöjtnanten — jag begär ej bättre. Rosenberg, honom söker jag väl upp igen … Men har Anton kommit till rätta?

— Nej, men jag har många andra saker att omtala, som hänt medan ni varit borta.

— Vad då?

— Jo, först, att Anton, som vi sökt här överallt, av en främmande båt blivit sedd nära Marstrand.

— Marstrand? utropade Erika, vilken vid denna underrättelse syntes mest bestört. Birger! sade hon och såg uttrycksfullt på honom.

— Du har tyvärr rätt! svarade han. Vad har vidare hänt, Ella? frågade han åter lugn.

— Jo, i går afton kom en stor tjock karl hit med tre andra, och han anmälde att magistraten i Marstrand skickat hit dem allesammans för att göra visitation. Rummen och källarn brydde de sig ej om men begärde nyckeln till sjöboden, och där sökte det igenom var enda smula, till dess de funno några gamla tåg och en flaggbit, som de togo med sig. Den ena karlen svor på, att det vore den rätta, emedan därpå funnes ett märke.

Under denna Gabriellas berättelse bibehöll Birger, i alldeles orörlig ställning, fullkomlig sinnesnärvaro. Icke så Haraldsson. Visserligen sade han icke ett ord, men hans väderbitna kinder blevo i en hast askgrå.

Birger gick fram till honom. — Fatta er far! sade han sakta och drog gubben med sig åt sidan. Det kommer mig nu dunkelt före att ni den där natten roffade till er något? Jag minns ej klart, ty mitt sinne var då på många sätt upprört. Sedan skildes vi, som ni minns, och jag har aldrig kommit att fråga er därom.

— Jo, visst tog jag i vanvett det förbannade skräpet, min dumma åsna, men har intill denna stund aldrig tänkt på, att det låg med den andra trossen i sjöboden. Anton har förrått oss, för hur skulle de annars veta't. Den hund, som alltid snokat omkring överallt, har känt igen'et och sett var det låg — och nu begagnar han det, som skall vittna emot oss, för att bringa far och bror sin i galgen!

De sista orden mera vrålades än talades. Likväl gjorde gubbens häftiga skakning, att de kommo för mycket orediga för att fattas av Gabriella: hon märkte blott, att det åter måtte vara fråga om någon ny olycka. Erika däremot, som aningen om samtalets ämne hjälpte att uppfatta orden, hörde dem med pinsam klarhet.

Birger hade väl bleknat vid gubbens upplysningar, men bibehöll ännu sin fattning. — Sök att lugna er, far! sade han. Jag har ofta gjort mig förtrogen med den tanken, att en sådan stund som denna en gång skulle komma. Låt oss därför icke visa oss som krukor! Ännu är ej allt förlorat: den vansinniges angivelse är icke nog, och tacklaget påstå vi vara köpt … Men vad har Marstrandsmagistraten med det att göra? Den har väl bara skickat hit sina hantlangare på förhand till att höra sig före, innan den rapporterar det på landbacken — så nog få vi tid på oss innan vi ha länsman här. Nu skola vi ge oss till freds, och vad helst som möter, så möta vi det som karlar! Vi få sträva emot, så länge det är möjligt, men blir det fråga om att arrestera oss, så ge vi oss undan.

Efter dessa ord, som ej förfelade sin verkan på gubben, gick Birger till Erika, fattade hennes hand och drog henne med sig in i deras kammare.

— Nu, Erika, sade han, och den nyss visade hårda kraften veknade vid hennes ömma blick, i denna stund, för första gången under vårt äktenskap, ångrar jag bittert, att jag övertalade dig att gifta dig med en så brottslig man. Den tiden älskade jag dig ej så som nu. Då ville jag äga dig till vilket pris som helst. Nu, tillade han, nu kan du tro mig, att jag ville ge mitt hjärteblod, om jag med det förmådde fria dig från skammen att vara min hustru! Vad jag själv får lida, ifall de ertappa oss, det kan jag bära: jag lider det mina gärningar förtjänt; men du — jag fasar när jag tänker på vad ditt öde skall bli och på alla dina tårar i framtiden, och jag ångrar djupt, att jag ej lydde ditt råd att inspärra Anton, för det är väl Gabriellas kärlek till jaktlöjtnanten, som förmått galningen att ta det här beslutet.

— Ja, det är säkert. Men jag går med dig vart det bär, och av min själs innersta försäkrar jag dig, att jag i denna förskräckelsens stund icke begråter, att jag gav efter för dina böner! Du har ångrat, du har sedan levat år av rättfärdighet, det gäller inför Gud och livet är ändå kort.

— Ja, livet är kort, men det är så mycket bittrare! sade Birger och slöt henne hårt i sin famn. Emellertid skola vi göra vad vi förmå. Jag hoppas, att vi i tysthet kunna ställa oss så, att, om det gäller, vi äro färdiga att resa. Men jag vet ej hur de ämna gå till väga. Är meningen att få oss i häkte, skall det icke bli så lätt. Som jag sa till far, få vi väl lura dem, tills våra saker bli klara.

— Om, yttrade Erika, Rosenberg möjligen kunde vara till någon tjänst, om …

— Nej nej, avbröt Birger, jag vill icke se Rosenberg eller någon annan: jag vill tänka och handla på egen hand. Allt slags deltagande skulle vara mig förhatligt, för jag vet, att det ändå vore blandat med avsky och förakt, och så stor syndare jag än varit, känner jag på mig, att jag ej kunde lida det. En lycka i olyckan är, att Ella ställde till så klokt, att vi blevo av med dem bägge!

— Ella, ja, yttrade Erika sorgset, vem av oss skall ha mod att underrätta henne om denna, den sista och svåraste stöten?

— Du! Ingen annan kan utföra detta. Men gör det ändå så vackert sanningen kan tåla … Skjut mesta skulden på mitt överdådiga sinne och skona far så mycket du kan — hon är hans dotter. Och vet du, Erika, när jag såg den gamle syndaren kämpa i ångest och raseri tänkte jag på, att kanske en gång hans kropp …

— Tyst, tyst, för Guds skull! utbrast Erika och dolde huvudet vid Birgers bröst.

— Ah, sade han med bruten röst, förlåt mig, arma kvinna! Jag glömde, att du i inbillningen såg mig på samma ställe.