Rosor i blom/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Törnen bland rosorna
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Prins Charmant
Polering av Mac  →


[ 40 ]

V.
PRINS CHARMANT.

Den gamla handsken låg glömd på golvet, medan Rose satt försänkt i tankar, tills raska steg hördes ute i hallen och en melodiskt nynnande röst närmade sig.

Rose sjöng orden till visan, då rösten tystnade och det knackade på dörren.

— God morgon, Rosamunda! Här är dina brev och din mest hängivne slav redo att utföra varje uppdrag, du har lust att ge honom, löd Charles hälsning, då han trädde in, vacker, glad och elegant som vanligt.

— Tack, men jag har inga uppdrag att ge dig, såvida det icke är några svar på de här, som ska läggas på posten, så med din tillåtelse, prins… Och Rose började öppna de biljetter, han kastat i hennes knä.

— Ha! Vad är det för syn, som skymfar mina ögon? utbrast Charlie, i det han pekade på handsken och ryckte till helt melodramatiskt, ty i likhet med de flesta amatörskådespelare tyckte han om att uppträda teatraliskt i det dagliga livet.

— Farbror lämnade den kvar.

— Det är väl! Jag trodde, att måhända en rival varit här, sade Charlie, i det han tog upp handsken och roade sig med att lägga den på huvudet till en liten Psyche, som prydde kakelugnen.

Rose fortsatte att läsa sina brev, men tänkte hela tiden på sitt samtal med farbrodern och någonting annat, som föranletts av nykomlingen och hans visa.

[ 41 ]Under de tre månader, hon varit hemma, hade hon träffat denne sin kusin oftare än någon av de andra, ty han tycktes vara den enda, som hade tid att »leka med Rose», såsom de brukat säga några år tidigare. Alla de andra gossarna arbetade, d:r Alec hade mycket att ordna efter sin långa frånvaro, Phebe var upptagen av sin musik, och tant Plenty hade alltjämt överinseendet över hushållet. Till följd därav föll det sig helt naturligt, att Charlie tittade in vid alla tider på dagen med brev, hälsningar, nyheter och trevliga planer. Han hjälpte Rose med hennes skisser, red tillsammans med henne, sjöng med henne och förde henne med sig på bjudningar, som om det varit något alldeles självfallet, ty tant Clara, som var den gladaste av alla tanterna, tjänstgjorde vid alla möjliga tillfällen som »förkläde».

Allt det där hade varit mycket trevligt för en tid, men så småningom började Rose önska, att Charlie finge något att göra, liksom alla de andra, och inte hade till uppgift här i livet att följa efter henne överallt. Och på senaste tiden hade hon tyckt sig märka, att han ansåg, att hela hennes tid och alla hennes tankar tillhörde enbart honom, och att han tog illa upp, om någon annan gjorde anspråk därpå. Det förargade henne och ingav henne tanken, att han missuppfattade hennes vänlighet och intresse.

Dessa tankar drogo vagt genom hennes hjärna, medan hon läste breven, och utövade omedvetet sitt inflytande på henne under det samtal, som följde.

— Bara bjudningsbrev, och jag har inte tid att besvara dem nu, ty då blir jag inte färdig med det här arbetet, sade hon.

— Låt mig hjälpa dig. Låt mig tjänstgöra som din sekreterare, så får du se, vilken lättnad det blir för dig, sade Charlie.

— Ja, du kan besvara mina biljetter, om du vill. Ett avböjande svar på dem alla utom ett par. Läs upp namnen, allteftersom de kommer, så ska jag säga, vad du ska svara.

— Att höra är att lyda. Vem säger nu, att jag är en »frivol dagdrivare»? Och Charlie slog sig beredvilligt ned vid skrivbordet. Ordning är himmelns [ 42 ]första lag, och utsikten är härlig, men jag kan inte se till något brevpapper, tillade han, i det han öppnade brevportföljen och med intresserad min granskade dess innehåll.

— Högra skrivbordslådan — violett monogram på brevpapperet — enkelt papper till affärsbreven.

— Tillitsfulla varelse! Tänk, om jag öppnar orätt låda och uppdagar din själs ömma hemligheter? fortsatte sekreteraren, i det han med manlig likgiltighet för ordning plockade bland brevpapperet.

— Det har jag inga, sade Rose sedigt.

— Vad för slag? Det kan jag inte tro, kusin. Vad jag gärna skulle vilja se dem, men jag vågar inte be därom.

— Det finns några få suvenirer i det där skrivbordet, men ingenting sentimentalt eller intressant. Du får titta på dem, om du vill, men bli inte besviken. Nedre lådan till vänster — den, som nyckeln sitter i.

— Ängel av godhet! Hur ska jag kunna löna dig? Intressanta ögonblick, hur är du icke uppblandad med skälvande sinnesrörelse! Och med en tragisk åtbörd öppnade han lådan. Sju hårlockar, alla blonda, i en ask! De ser mycket bekanta ut, och jag inbillar mig, att jag känner de huvuden, de beklätt.

— Ja, ni gav mig allesammans var sin, när jag reste, som du vet, och jag förde dem med mig jorden runt i den där asken.

— Jag önskar, att huvudena också fått följa med. Här är en stilig liten bärnstensgud med en guldring i ryggen och härligt doftande andedräkt, fortsatte Charlie, i det han förde en luktflaska till näsan.

— Den hade farbror med sig hem för länge sedan, och jag är mycket förtjust i den.

— Men det här ser misstänkt ut — en herr-ring med en lotusblomma i stenen och en biljett fäst vid den. Jag darrar av ängslan, när jag frågar: Vem? När? Var?

— En herre i Kalkutta skänkte mig den på min födelsedag.

— Jag andas åter — det var min anherre?

— Var inte löjlig! Ja, naturligtvis var det han, och han gjorde allt, för att min vistelse där skulle [ 43 ]bli så angenäm som möjligt. Jag önskar, att du ville uppsöka honom såsom en plikttrogen son i stället för att gå här och slå dank.

— Det är just vad farbror Mac jämt och ständigt säger, men jag tänker inte låta tvinga mig in i trampkvarnen, förrän jag haft litet roligt, mumlade Charlie. Men stackars gamla farsgubben — jag skulle gärna vilja träffa honom, för det är närmare fyra år se'n han var hemma senast, och han börjar bli till åren.

— Han är till åren. Kära Charlie, tänk mer på plikten än på nöjet, och jag är förvissad om att du aldrig kommer att ångra dig.

— Vill du, att jag ska resa? frågade han hastigt.

— Jag tycker, att du bör göra det.

— Och jag tycker, att du skulle vara mycket mer förtjusande, om du inte alltid bråkade om rätt och orätt! Farbror Alec har lärt dig det jämte alla andra besynnerliga idéer, han har.

— Det gläder mig, att han gjort det! utbrast Rose med värme. Så hejdade hon sig och sade med en liten suck: Du vet ju, att kvinnor alltid vill, att de män, de håller av, ska vara bra karlar, och att de inte kan rå för att de försöker göra dem till det. Vill du resa? tillade hon oförståndigt nog.

— Nej, det vill jag inte! Det var ett tillräckligt tydligt svar, och det följde en otrevlig paus, under vilken Rose drog till en knut onödigt hårt och Charlie fortsatte att utforska lådan med mera energi än intresse.

— Nej men — här är en sak, jag gav dig för länge sedan! ulbrast han plötsligt i belåten ton, i det han höll upp ett litet agathjärta på ett urblekt blått band. Får jag ta tillbaka hjärtat av sten och i stället ge dig ett av kött? frågade han, halvt allvarligt, halvt skämtsamt.

— Nej, det får du inte, svarade Rose rakt på sak. Charlie såg smått stukad ut ett ögonblick, men så sade han helt glatt, i det han lugnt stoppade det lilla hjärtat i fickan och gjorde sig redo att skjuta igen lådan: Nu är vi kvitt. Nu ska vi låta ämnet falla och börja på ny kula. I detsamma fångade någonting hans blick. Vad är det här? utbrast han och ryckte [ 44 ]till sig ett porträtt, som låg till hälften gömt under en bunt brev med utländska frimärken.

— Åh, jag glömde, att det låg där, sade Rose hastigt.

— Vem är mannen? frågade Charlie, i det han med rynkad panna betraktade det vackra ansiktet på porträttet.

— Det är välborne Gilbert Murrey, som vi hade sällskap med uppför Nilen och som sköt krokodiler och andra små djur, därför att han var en väldig Nimrod, såsom jag omtalade för dig i mina brev.

— Och jag sluter mig till av alla dessa brev, att de inte har ätit upp honom ännu? sade Charlie svartsjukt.

— Jag hoppas, att de inte gjort det. Hans syster sade ingenting därom i sitt senaste brev.

— Ah! Det är således med henne, du korresponderar? Systrar är emellertid farliga.

— I det här fallet är hon mycket bra att ha, ty hon har just underrättat mig om sin brors giftermål, vilket ingen annan skulle ha gjort sig besvär med.

— Åh, om han är gift, bryr jag mig inte ett dyft om honom. Jag inbillade mig, att jag kommit underfund med anledningen till att du är en sådan hårdhjärtad tjuserska. Men om det inte finns någon hemlig idol, är jag åter alldeles bortkommen.

— Jag är hårdhjärtad, därför att jag är kinkig och än så länge icke funnit någon, som faller mig i smaken.

— Ingen alls? frågade han med en öm blick.

— Ingen alls, svarade hon med en rodnad och det sanningsenliga tillägget: Jag ser mycket att beundra och tycka om hos många män, men ingen är tillräckligt stark och god att passa mig. Mina hjältar är gammalmodiga av sig, förstår du? Jag vill ha en gentleman i ordets bästa betydelse, och jag kan vänta, för jag har sett en och vet, att det finns flera likadana här i världen.

— För Guds skull, låt mig höra hans namn! Jag utstår en sannskyldig tortyr.

— Alexander Campbell.

— Farbror Alec? På min ära, det bereder mig [ 45 ]lättnad, fastän det är absurt. Jaså, när du finner ett ungt helgon av det slaget, tänker du således gifta dig med honom? sade Charlie, mycket road och ganska besviken.

— När jag finner en man, som är hälften så hederlig, god och ädel som farbror, ska jag känna mig stolt över att få bli hans hustru, om han ber mig, sade Rose i bestämd ton.

— En sån besynnerlig smak kvinnor har! sade Charlie och såg mycket tankfull ut.